Detta är recensionen som aldrig skrevs. Den kommer heller aldrig att skrivas. Jag beklagar det. I ett försök att hinna informera allmänheten om årets alla julöl satte jag mig för att prova dem alla. Det tog förstås ände med förskräckelse. En halvliter stark Ayinger winter-bock var det sista jag drack innan jag kom på att det finns roligare saker att göra under inflytande av alkohol än att skriva om det. 

Det hör till historien att systembolaget har tagit in ovanligt många och ovanligt goda julöl just i år. På mitt lokala systembolag här i Vällingby har de avsatt en hel korridor åt julölen och gud vet att de inte ägnar tid åt nyheter om de inte verkligen måste. 

Bland alla dessa julöl är kanske Ayinger winter-bock den bästa. Det är en len, för att inte säga tjock, svart vätska med mer djupgående karaktär än skrikiga karaktärsdrag. En del säsongsöl av liknande slag går helt överstyr med kryddningen, som i fallen med Dugges Rudolf ren ale eller Sigtunas Midvinternattens mörker. De stoiskt återhållsamma tyskarna respekterar ölkonsten för mycket för att pynta sönder en god brygd med bjärt skinande smaker. 

Istället låter de malten tala och det är ett språk som inte alla förstår men som alla måste respektera. Visst finns där en del runda smaker av russin och torkad frukt men de framträder i en diskret chokladaktig fyllighet som känns harmonisk. 

Det är därför en stor skam att denna fina öl aldrig kommer att recenseras. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11011 i katalogen

Fyra advent av fem möjliga