Det finns beslut som tar sig själva utan att man vet hur eller ens varför. Redan som mycket ung beslöt jag mig för att Ballantine’s var whiskeyn för mig. När jag blev gammal nog att börja dricka whiskey gick jag trotsigt mot mitt egna beslut. Nu, många år senare, inser jag att det kanske var bäst så.

Det var förstås flaskan. Denna fantastiska, kantiga, medicinflaska med den anglofilt tillgjorda etiketten. Det var en flaska som skiljde den som drack ur den från alla högljudda fyllon med vanliga spritflaskor, vilka som helst. Jag tror jag såg den för första gången i någon taxfreebutik på någon färja på väg till Danmark eller någonstans.

Det kan ha gått till ungefär så här: Långt nere på maskindäck skiftade den väldiga motorn varv, hela fartyget hummade lätt och alla flaskorna i butiken brast ut i ett upplyftande klirrande. Där mitt ibland den dansande spriten såg jag hyllan med Ballantine’s och bestämde mig för att aldrig dricka något annat.

Problemet var att jag var sju år och en sjuåring kan inte dricka bara whiskey. Inte ens i Danmark.

1980-talet tog slut och 1990-talet kom och gick utan att någon annan än Henrik Schyffert noterat eller saknat det. 00-talet är också över och vi är redan en bit inne på 2011 när jag nu fått tillfälle att testa en flaska Ballantine’s. Jag tror inte att jag går för långt när jag säger att den inte var värd väntan.

Ballantine’s är en slät och diskret whiskey vars kalla spår av smak utgörs av marsipan och möjligtvis citrus. Det är inte en stor whiskey ens för någon som i likhet med mig inte ryggar tillbaka inför att dricka whiskey ur snapsglas.

Var detta det hela? Jag ska aldrig mer lita på en sjuårings val av whiskey.

259 kronor på systembolaget, nummer 404 i katalogen

2 barndomsminnen av 5 möjliga