Nattåg är visserligen ett klart godkänt transportmedel, men som sovplats är det överskattat. Dels är det konstant för varmt, och dels kör tåget lite snabbare än vad som behövs, och då kränger det ganska ordentligt. Nattåget från Malmö till Berlin kommer fram 06.04 på morgonen, och ingen av passagerarna hade gråtit blod om de kom fram en timme eller tre senare. Inte heller hjälper det att tåget ska på och av en färja med dunder och brak under resan.

Men det är ändå något speciellt med tåg. En romantisk känsla av att vara på resande fot infinner sig. Det rytmiska dunkandet ger ett lugn. Kanske är det för att jag har ett förflutet som tågluffare, men tåg känns riktigare än flyg. Mer ärligt. Man kan inte åka dit och tillbaka på samma dag, man är utlämnad till de geografiska avstånden.

Jag klev på tåget strax efter nio för några kvällar sedan med just den här romantiserade bilden av att resa, och jag såg särskilt fram emot ett par dagar med rejäl och ordentligt tysk mat och öl. Jag har bara luddiga minnen av den kväll för några år sedan då jag berusade mig på en stadig schweinshaxe mit sauerkraut, men jag minns klart och tydligt när jag satte tänderna i en prunkande wurstparade på ratskeller i München för ännu längre sedan.

Men mina förhoppningar var förgäves. I själva verket visade det sig att Berlin är lite för hippt för tysk mat. Vi vandrade långa sträckor genom Prenzlauer Berg, Schöneberg, Kreuzberg och Friedrichshain med sina osannolika mängder dönerställen och vietnamesiska restauranger. Överallt fanns burgarhak, pasta och pizza, och fler pubar och kaféer än invånare. En espresso är aldrig någonsin längre än en armslängd bort. Bara ett enda ställe gav oss en smak av det tyska köket. En liten liten restaurang i Friedrichshain.

Jag tog en bratwurstschnecke (en korv rullad som en snäcka) med surkål. Det bästa med tysk korv är inte själva korven, utan vad de gör med den. Några andra tog olika varianter av spätzle, som är en sorts sydtysk variant av pasta, inte helt olikt gnocchi. Visst smakade detta bra, men inget att skriva hem om.

Jag antar att man kan hitta tyskare ställen om man hänger i de lite finare och tråkigare områdena Mitte och Charlottenburg. Men gör man det framstår Berlin som en ytterst tråkig stad. Där hänger folk som kommer med flyg.

Har inte Berlin några egna specialiteter då? Jo det har de. Kebab så som vi känner den, pressat kött uppträtt på en påle, som sedan hyvlas och läggs i bröd med sås och grönsaker, uppfanns i Berlin. Det är det som kallas Döner. De olika stadsdelarna har sina egna varianter och de fnyser föraktfullt åt varandra. Att ha bidragit med en av västvärldens viktigaste nationalrätter är naturligtvis inte litet, men det finns en rätt som berlinarna skattar ännu högre, och det är currywurst. Men till detta ber jag att få återkomma. Fenomenet currywurst förtjänar ett eget inlägg.

Igår kväll klev vi på tåget tillbaka. Trots att jag visste att jag knappt skulle få sova på hela natten kändes det helt rätt. Och nu, med halvöppna röda köttfärsögon och en aningen virrig uppsyn, tycker jag ändå att tåg är rätt sätt att resa på. Och jag längtar fortfarande efter rejäl tysk mat.