Sittandes på Folkets kebab på Folkungagatan drabbades jag av en insikt. Jag mindes att en infödd södermalming en gång sagt mig att just Folkets kebab borde vara förebild för alla andra kebabförsäljare i Sverige. Jag hävdade då och jag hävdar fortfarande att Folkets kebab inte skulle ha klarat konkurrensen i Malmö i mer än någon vecka. Det finns dock något mycket spännande i denna motsättning.
Jag känner personer från Karlskrona som på fullt allvar menar att det inte går att få tag på en anständig kebab utanför Karlskrona. Med den sortens självsäkerhet som bara finns i en regional centralort hävdar dessa människor att det just i den blekingska residensstaden görs kebab på ett unikt och överlägset sätt.
Jag känner på liknande vis personer från städer som Sundsvall, Sölvesborg, Växjö och Östersund som tillskriver just sina lokala kebabförsäljare särskilda och storslagna egenskaper. Detta är bara några exempel som jag känner till, helt säkert råder samma inställning i alla svenska städer.
Möjligtvis är Malmö ett undantag. Malmös befolkning har ställt sig unisont bakom falafeln som idag betraktas som mer malmöitisk än något annat livsmedel. Principen är dock densamma. Ingen som bott i Malmö, mig själv inkluderad, skulle någonsin röra en falafel som tillagats norr om Arlöv. Om man försöker kommer man att serveras en industriell potatisburgare som doppats i skämd olja. Fast nu tror jag att jag illustrerar det fenomen som jag kom till insikt om sittandes där på Folket kebab idag: Snabbmatschauvinismen.
Snabbmatschauvinismen är inte vacker men det är viktigt att förstå den för att förstå Sverige. Vi är bönder. Det är den enkla sanningen. Vi är bara ett par generationer från en nästan helt agrar tillvaro i små lokalsamhällen och det präglar fortfarande hur vi tänker. Sverige är ännu glest befolkat och en klar majoritet av sveriges befolkning bor fortfarande i små och medelstora samhällen. Som en illustration av detta går gränsen för ”storstad” i den svenska kommundatabasen vid 50 000 invånare.
I små städer skapas små identiteter och den som innehavare av världens enda riktiga kebab är en av dem. Att kebaben förmodligen inte uppfanns i varken Karlskrona, Sundsvall, Sölvesborg, Växjö eller Östersund är förstås en historia i sig.
Denna slutsats tar mig dock tillbaka till Folkungagatan. Hur kan snabbmatschauvinismen vara ett småstadsfenomen om den verkar även på Södermalms gator? Det är enkelt: Stockholmare är bönder också och ingenstans skyr man det faktumet så mycket som på Södermalm.
Man kan köpa sitt kaffe från anarkosyndikalistiskt kooperativ i Etiopien, man kan jaga skivor annars inte hörda utanför Brixton och man göra alla andra saker som definierar en urban världsmänniska söder om slussen. Det har i slutänden ingen betydelse. Kebaben kommer att avslöja dig.
Jag undrar mer varför skiljer sig just kebaben åt i olika svenska städer. Jag har aldrig hört talas om någon annan maträtt där man kan säga något liknande. Har du någonsin hört någon säga att den bästa pizzan finns i Lund tex. Om någon skulle säga det menade de ju en viss restaurang och inte alla stadens alla pizzerior.
Svaret på varför Falafeln är bäst i Malmö beskrivs bra i dokumentär: Falafel, falafel, falafel. (även om jag aldrig frivilligt skulle äta en).
http://alltomfalafel.se/film
Samma sak gäller ju kebaben. Köttet är olika i stad till stad och vad det beror på är frågan du borde skriva om istället.
Jag håller inte med om att köttet är olika i olika städer. Det finns ett par varianter och ett par olika producenter fördelade över hela landet. Det är därför kebaberna mycket riktigt är ungefär samma överallt.
OK. Men har du någonsin hört talas om någon som sagt att den bästa pizzan oavsett restaurang finns i en viss stad. Som det uppenbarligen gör när det gäller kebab. Om det nu inte är någon skillnad varför skulle det då vara på detta viset?
Ja, jag har hört månniskor säga samma sak om pizza men inte lika ofta. Varför det är på det viset med kebaben är ju ämnet för inlägget. Folk är uppfödda på en speciell kebab och formar sin uppfattning om kebaber utifrån denna. Den kebaben blir en del av den lokala identiteten och en källa till chauvinism. Detta är beteende typiskt för små lokalsamhällen.
Det måste förstås finnas små skillnader mellan olika restauranger och om det bara finns ett par i varje småstad så blir dessa skillnader lätt tolkade som skillnader mellan städer. Det som gör snabbmatschauvinismen så irriterande är dock inte att man gillar sin egen utan att man utan belägg tillskriver den unika kvalitér som inte kan finnas någon annanstans.
Men jag hävdar att skillnaden på köttet är så pass stor att det gör att vissa städer har bättre kebab än andra. Varför det är så har jag däremot inget svar på. Och jag kommer alltid att tycka att det är konstigt. Här fungerar inte marknaden som den borde.
Du missar poängen. Ok, låt säga att det faktiskt finns stora variationer i köttet mellan orter. Varför hävdar då alla att just deras kebab är den bästa? Det är detta som är det spännande, att just kebaben blir en källa till lokal stolthet (speciellt eftersom det så klart inte är traditionellt svensk maträtt). Det finns ingen möjlighet att alla har objektivt rätt, alltså måste deras beteende bero på något annat.
Jag förstår vad du menar. Och jag håller med dig. Men jag hävdar att just köttet är av så olika sort att man helst föredrar en av dessa. När jag läser ditt inlägg får jag uppfattning att du tycker att allt kött är av samma tillverkare och därmed samma. Och det hävdar jag att det inte är.
Det universella svaret är att kebab inte är gott i någon svensk stad.
Pizza däremot är betydligt bättre i Lund än i Malmö. Konstigt.
Den kebabiska lokalpatriotismen måste bero på att man är på ordentligt på röken 75 procent av gångerna man äter kebab.
Köttet är verkligen inte särskilt varierat. Den enda skillnaden jag har märkt är att somliga kör med de ihopklistrade köttorpederna, medan andra kör med riktiga köttbitar staplade på spettet (men de köps in väl in centralt båda två).
Jag har alltid föredragit torpederna… mest för att man då slipper få en knäskål eller en hälsena i munnen.
Jag såg en bild på hur de gjorde en kebabrulle. De helt enkelt trädde på massor av tunna lager av kött på ett spett tills det blev en stapel, som när man staplar pannkakor. Inget konstigt med detta. De råa köttbitarna som de trädde på (”pannkakorna”) såg dock inte ut att vara filéerna. Snarare såg det ut som skrap från insidan av djurhudar, alltså hinnor med delar av kött.
Fast de där tunna köttpannkakorna är ju fulla av broskbitar och annat skit de med. Skillnaden mellan de två typerna är nog försumbar i fråga om kvalitet. Man behöver nog inte vara orolig för att man ska få filé.
På Lilla torg i Malmö låg det dock förr (det är nog minst 15 år sen nu) ett kebabhak som körde med köttbitsstapeln, men nogsamt undvek hälsenor, hudskrap och menisker. Eller så lyckades på något otroligt sätt få köttet att smaka prima.