Botgöringens tid är över oss. Kanske ska jag bara tala för mig själv. Botgöringens tid är över mig. Efter veckor, månader och år av utsvävningar har det blivit dags att betala avlat och be om syndernas förlåtelse. Det kommer att bli en lång helg.

Det har hållit på i samma mönster ett längre tag nu. Förra helgen firade vi svinjubileum på ett sätt jag inte kan beskriva bättre än vad Nils redan har gjort. Det var ett svineri nästan helt utan gränser. För mig var det dock bara akt två en i vad som kommit att bli en normal helg. Dagen innan hade jag provat sex flaskor vin och ätit mer ostmögel än vad socialstryelsen rekommenderar för tre livstider. Det enda noterbara resultatet av denna övning i frankofila vanor var en recension av en tysk flaska vin som inte var så mycket en recension som en stöld av en mycket känd dikt av Heinrich Heine.

Helgen innan dess var jag i Åbo. I Åbo deltog jag i en finsk disputationsfest som hölls i ett mikrobryggeri. Vi tar de olika delarna i den meningen en gång till. Finsk disputationsfest. I ett mikrobryggeri. Hälsoriskerna med en sådan tillställning är i det närmaste oöverskådliga. Dagen efter festen spenderade jag med ett par kollegor på plats i Åbo. Vi åt fet mat, drack enorma mängder öl och spelade disco-minigolf i en fuktskadad källare. Sedan avslutade vi med en lördagskväll på Viking Line.

Helgen innan dess minns jag bara fragment av men de innehåller bilder från inte mindre än två Debaser och några av dem föreställer små illaluktande glas med tequila. De fyller mig med fasa.

Så sent som igår, en torsdag, slutade en mycket oskyldig after work på ett lika oväntat som moralistk förkastligt vis. Efter ett par öl på Bishops Arms på Folkungagatan fick jag ett samtal om en fribiljett till Operan. Jag gick i tid för att klämma en öl till innan föreställningen. Efteråt kom någon på idéen att gå till Le Bar Rouge i gamla stan. Där och då kom jag på att det vore kul att börja dricka drinkar istället för öl. Handling är aldrig långt från tanken för den som redan hunnit med ett par.

Nu börjar reningen. Jag har inte ätit något alls på lite över ett dygn och det är en bra början. Om man ska bli en vis guru helt utan världsliga behov så räcker det inte med att hoppa över frukosten.

Naturligtvis har jag inte krönt förmiddagens hemarbete med något starkare än hårt arbete, ingen Jack Daniels, ingen Jim Beam whiskey, bone dry. Detta ska bli helgen då allt vände, då gifterna lämnade kroppen och allt blev bra igen. Fasta, självspäckning och andlig kontemplation.

Medan jag skriver detta skickar mejeri-Robin ett sms där han på ett karakteristiskt vis skriker om sina svullna ögonlock och sin sjuka lever. Han vill göra något åt levervärdena och ingen av oss vet mer än en medicin. Jag svarar att mitt nya återhållsamma liv precis har börjat. Han hälsar tillbaka att ”återhållsamhet är för töntar”.

De orden ekar för mitt inre och jag känner igen min egen röst från en annan tid. Från igår. När jag känner hur tungan klibbar mot gommen och hur hungern river mitt inre inser jag att det är en tid jag minns med värme. Cold turkey håller nog på att tina upp.