Bob Dylan – Country Pie

I februari 1969 hade Bob Dylan fått nog. Han hade fått nog av sina efterhängsna beundrare, fredsrörelsen och sig själv så som omvärlden skapat honom. Han var beredd att göra något radikalt för att bryta sig loss från allt det gamla och skapa en ny persona. Det var då han på en inbjudan från Johnny Cash drog till Nashville där han skulle komma att skriva, spela in och sjunga en countryskiva med en konstig röst. Viktigast av allt med skivan Nashville Skyline var förstås att den innehöll en sång om paj.  ”Country Pie” är en glad sång om paj även om den förmodligen inte bör användas som recept. ”Country Pie” var vägen framåt och antagligen var det bara Dylan som såg den. Fast kanske ändå inte, samtidigt i London…

Beatles – Honey Pie

…hade Beatles precis avslutat inspelningarna av sin vita skiva, The Beatles. Denna dubbel-LP var uppföljningen till Sergant Pepper’s Lonley Hearts Club Band vilket egentligen säger allt om förutsättningarna. Hur fortsätter man efter att ha spelat in vad många redan då ansåg vara världens bästa pop-skiva någonsin. Då räcker det inte att som Dylan spela in en låt om paj, det krävs att man spelar in TVÅ låtar om paj för samma skiva. Den första var just ”Honey Pie”, en välpolerad liten sång ur samma vaudeville-mörker som McCartney skulle komma att gå vilse i ännu många gånger. Den andra låten var

Beatles – Wild Honey Pie

Som är en rent experimentell inspelning inte avsedd för mänsklig konsumtion. McCartney gick verkligen loss i paj-temat med denna låten, han sjöng och spelade alla intrumenten själv medan resten av bandet var på semester. När de kom tillbaka mötte de en ny Paul, en Paul som fastnat för pajen. Hans Wild Honey Pie kom också med på skivan och en del trodde kanske att hela paj-historien därmed skulle vara över. Länge verkade det som om det var så men nästan 30 år senare kom skivan och låten

Paul McCartney – Flaming Pie

Paul hade trillat dit igen och denna gången var det allvarligt. Tankarna på paj hade resonerat som ett välgräddat tinnutus i bakhuvudet på den själsligt förlorade ex-beatlen. Idéen på en flammande paj kom förstås från John Lennons gamla fylledelirium från början av 1960-talet då han påstått att namnet ”Beatles” givits honom av ”a man on a flaming pie”. Paul var uppenbarligen inte den enda i Beatles som smittats av paj-giftet. Vid den här tidpunkten, 1997, så var det dock ingen som fortfarande brydde sig om varken Paul eller paj. Eller det skulle i sådana fall vara…

Oasis – Magic pie

Noel Gallagher som vid just denna tid höll på att skriva musiken till Be Here Now, en svår och extremt mediahaussad uppföljare till den enormt framgångsrika (Whats’s the story) Morning Glory. En svår uppföljare vars titel dessutom är ett citat av John Lennon. Självklart behöver en sådan skiva en paj-sång. Noel Gallager förstod det, Paul McCartney förstod det och Bob Dylan visade att han förstått det genom att själv spela in sin bästa skiva på många år, Time Out of Mind, en skiva som i sig helt saknar paj-låtar.    

Vart leder paj-spåret? Ingen vet. Oändligt är paj-sångens mysterium men du kan vara säker på en sak. Paj-sången kommer tillbaka.