Jag tror att alla någon gång upplevt att någon liten bortglömd del av deras liv plötsligt gör sig påmind igen. I helgen fann jag fem borttappade år på Gylles konditori i Karlskrona. Konstigt att jag inte saknat dem.

Gylles konditori är inte längre vad det har varit. Till att börja med sitter jag inte där 8 timmar om dygnet längre. Jag är dock inte den enda delen av inredningen som är utbytt. Någon gång kring sekelskiftet delade Karlskrona Kommun ut bidrag på upp till 50 000 till restauranger och kaféer som införde rökförbud. Pengarna skulle användas till att renovera och sanera bort alla spår av mänskligt liv. Gylles tömdes på sina bruna galonsoffor och lika bruna karmstolar. Man slängde ut de ärrade borden och flådde den intrampade heltäckningsmattan från golvet. Istället drog man dit ljus och luft. Efteråt såg det ut som fikarummet på ett försäkringsbolag.

Ingen bad oss att dra men vi visste vad som gällde. Det fanns ingen plats för mig eller mina kedjerökande vänner Tomas och Rickard. Det nya Gylles blickade framåt, mot en framtid där missbruket sker på gatan och kunder faktiskt köper något.

Det är därför jag väljer att minnas Gylles från åren då inget hände där eller någon annanstans. Jag kallar dem tonåren.

Ibland gick jag dit själv men man var aldrig ensam länge på Gylles. Det dök alltid upp någon man kände vilket förstås bäst förklaras med att Gylles hade en kundkrets på kanske 20 personer. De som inte i likhet med mig var gymnasieelever kom för det mesta från ABF:s angränsande lokaler. Gylles var, mer än något annat, ett arbetarställe.

Ifall man hade suttit på ett gatukafé i Paris dag efter dag på 1920-talet så hade man förmodligen förr eller senare stött på alla stora konstnärer som man bryr sig om att känna till. Det var då och där det moderna samhället kom till liv och revolution av någon anledning alltid låg i luften. Att sitta på ett kafé med utsikt mot Hoglands park i Karlskrona dag efter dag på 1990-talet var en annan slags upplevelse. Det var krisår i ett land under avveckling, det moderna samhället var dött och revolutionen hade slutat höra av sig.

Det betyder dock inte att det inte fanns något att prata om. Vi pratade med den sortens ändlösa energi som kommer av ungdom och två liter kaffe. Vi pratade i timmar och tröttnade aldrig. Jag tillhörde dem som faktiskt försvann iväg till en lektion ibland men i regel kunde man återvända efter den och omedelbart glida tillbaka in i den fortfarande pågående diskussionen. Folk kom och folk gick men grytan förblev kokande. Bäst var diskussionerna på fredagar för då planerade vi stordåd som med något undantag aldrig blev fullt så storslagna som i våra gemensamt odlade dagdrömmar.

Den familjära känslan blev förstås inte mindre av att Rickards mor jobbade där. Varje förmiddag då jag klev in genom den trånga dörren och beställde en slät kaffe med gratis påtår för 14 kronor brukade hon trött men överseende peka mot taket och serveringen på andra våningen för att meddela att “Rickard sitter redan där uppe”. Inget kunde ha gjort mig mindre förvånad.

Själv hade jag inga som helst tankar på att vara någon annanstans. Det är på något sätt ironiskt att så unga människor kan prata så mycket utan att någonsin formulera några planer för framtiden. Det var som om vi för alltid skulle sitta där och diskutera det senaste avsnittet av Seinfeld. Det var därför helt aningslöst som jag en dag reste mig ur det djupa galonsätet och vandrade iväg genom tobakdimmorna mot Lund, trygg i förvissningen om att samma diskussion fortfarande skulle vara vid liv när jag återvände. Hur skulle jag ha kunnat veta att ett bidrag från Karlskrona kommun skulle ta död på både den och resten av Gylles?

Serveringen är nu helt nedlagd på Gylles. Ingen vill längre dricka kaffe där sedan stamgästerna sanerades bort. Jag har återsett några av dem på andra kaféer i stan. Det är förstås inte samma sak men det går ändå. Ibland sitter inte allt i den inrökta galonen.