Många gillar roliga prylar. Det gör inte jag. En del blir alldeles till sig när de fått en ny elektrisk apparat i händerna. Det blir inte jag. Någon på mitt jobb satt som förhäxad med ett fånigt leende och lekte med en I-pad medan timmarna gick idag. Det var inte jag.
Det finns dock en maskin som jag alltid har haft ett nära och stundtals destruktivt förhållande till. Maskinen i fråga är kaffebryggaren. Den elektriska kaffebryggaren.
Det är fantastiskt hur man kan hälla vatten i en ände, lite malet kaffe i den andra och få hett, abstinesstillande kaffe på ingen tid alls. Det enda jag inte riktigt kan förstå är varför de gör kannorna till el-bryggarna så sköra. I kaffekannornas universum är jag Kali, förgörare av världar. Mina föräldrar har skaffat sig den enda bryggaren på marknaden som har en kanna av lättmetall, bara för de två gånger om året jag kommer på besök.
Den bästa bryggaren jag någonsin haft var av märket Black and Decker. Jag fann den på röda korsets loppis i en liten stad i Kalifornien där jag bodde ett år i min ungdom. Den var stor, fruktansvärt effektiv och den kostade mig två dollar. In i det sista vägrade jag inse att den inte skulle få plats i min resväska när jag for tillbaka till el-bryggarnas lilleputtland Sverige.
El-bryggaren förföljs av ett märkligt rykte om att vara väldigt brandfarliga. Att döma av många 40-talisters relation till el-bryggaren så riskerar de att när som helst flamma upp som Hindenburg.
En brandinspektör av något slag besökte mitt föräldrahem med anledning av min fars första och hitills enda försök att själv värma mat på spisen. Denna berättade då att el-bryggaren var en dödsfälla eftersom folk lämnade dem på för påtåren varefter de glömde dem. Jag trodde det var så i många år.
Det var först under värnplikten som jag kom att värdera brandrisken med el-bryggaren på ett mer balanserat sätt. El-bryggaren var nämligen den utrustning som jag lärde känna bäst i lumpen. Jag tjänstegjorde på en kompanistab där jag efter två veckor bland alla officerarna var den enda som förstod allt från lönesystemet till en bryggare av märket Phillips.
En fredag lämnade jag denna, kanske undermedvetet, påslagen när jag flydde officerskorridorerna som sista man vid lunchtid. På måndagen fann jag inte en nedbrunnen 1600-talsfästning utan enbart en bryggare av märket Phillips som kokade tjära. Den var lite svår att göra ren men den var inte nära att brinna. Något inom mig kunde inte låta bli att bli besviken.
Det finns något väldigt fantasieggande med principen bakom el-bryggaren. Om det går att hälla vatten i dess behållare så kan man väl hälla andra saker där också? Sprit är en sådan sak. Fungerar det? Efter alla år av undran har jag fortfarande inte försökt. Kanske är det brandinspektörens ord som ännu dröjer kvar trots allt.
En annan tanke är ju att hälla kaffe i behållaren. Kan man göra starkare kaffe genom att köra det två gånger? En dag kommer jag att veta men inte så länge som jag bor i någon annan persons lägenhet och använder någon annan persons el-bryggare.
Detta var egentligen bara en något pratglad introduktion till en blogglänk som jag tipsades om idag. Den handlar om en förvirrad ung kvinna som häller livsmedel i köksutrustning tror jag. Se själva:
Underbar blogg! Märkligt att man inte sett den förut.
För övrigt kan jag inte låta bli att fantisera över ditt långkok på kaffe. Smakade du någonsin på den koncentrerade nektar som bildats i botten på bryggaren? Du skulle säkert kunna skrapa upp det och forma till små kaffepastiller som man kan ta när det krisar och ingen bryggare finns i närheten.
Kaffepastill? Låter betydligt aptitligare än koffeintablett!
Jonas: Tjära var egentligen en dålig liknelse, det såg ut mer som knäck i färg och form. Men det luktade inte knäck.
Peter: Det finns ju tjärpastiller men ärligt talat tror jag att det finns en produktidé som är god i tanken på kaffepastiller
Är det bara jag som minns hur vi på korridoren fick vänja oss vid att få en nya kaffebryggare ganska ofta. Därför att just Johan hade råkat slå sönder kannan på ett eller annat sätt.