Karnera från Cittavecchia-bryggeriet i Trieste är ännu en mörk italiensk bekantskap, kanske inte en av dessa spännande mörka främlingar som brukar figurera i spåtanters löften om framtiden till unga damer, men dock en charmig om än rätt vardaglig typ. Intet ont med detta: det behövs rejäla vardagliga öl, liksom det behövs mer utmanande öl, och för mig är det i varje fall de vardagliga som jag ofta brukar återkomma till, även om det kanske inte ter sig lika äventyrligt.
Ölen korkar upp med ett distinkt och njutbart pysande, och är nattsvart, med bara en tunn mörkt brun skumkrona, likt espressons crema. En vagt rökig, maltig doft förnims vid en närmare utforskning, och smaken är torr, metallisk, maltig, med en härlig beska, som ger en lång god eftersmak på tungan. Sin mörkhet till trots är det en härligt porlande frisk öl, och den tunga, rostade maltigheten är väl balanserad av glada humletoner, men sötman är mycket liten. Ett maltigt möte mellan IPA och stout, skulle man kunna säga, men utan den brutala alkoholsmak som kännetecknat en del andra ölar i liknande stil jag druckit.
Och betyget? Nuförtiden klarar man sig inte utan det, man bara måste ha ett värde 1-5 så att drycken mentalt kan inrangeras i sin rätta fålla.
Jadu, jag funderade lite på det där när jag satt och skrev, likväl som när jag nyligen recenserade ett annat italienskt öl.. Det är enkelt ibland, med det riktigt dåliga eller verkligt bra. Med det som är någonstans mellan bra och riktigt bra, men inte når upp till det superba, känns det dock snårigt. Hade kunnat ge det här ölet en rak fyra, en fyra plus, en trea plus, och beroende på tillfälle hade vilket som kunnat kännas rätt… det känns som man lätt hamnar i en rasans massa oklara betyg av 4-nånting, helt enkelt. Inte alls så informativt som det borde.
Men låt oss säga 4 av 5, om vi nu måste.