Jag är statsvetare och Bryssel är statsvetarnas Serengeti. Det är där man kan se de verkliga vilddjuren vandra i det fria. Därför åker jag dit ibland men jag gör det inte lättvindigt. Det är nämligen en utmanande stad om man är ute efter att äta, dricka och överleva.

 Bryssel är ett steriliserat Paris och har man varit i Paris så vet man att det inte blir mycket kvar efter en sterilisering. Maten i Bryssel är helt enkelt lika smakfull som stadens arkitektur, invånare och kollektivtrafik.

 Hur som helst fann jag mig en kväll stående utanför en restaurang med det lätt Schopenhauerska namnet Láir de Rien. Platsen var en del av Bryssel som inte ligger i livösa landskapen kring EU-institutionerna men inte heller inne i gamla stan. Vi var sydväst om de gamla delarna, i vad en reseledare hade kallat en mer genomsnittligt Belgisk stadsdel. Gatuadressen var Chausse de Waterloo 559.

Utvändigt såg restaurangen ganska trevlig ut med sina höga fönster från något sekelskifte som inte var det senaste och med sin bräckliga port som öppnades på hörnet. Det kan mycket väl ha varit en butik i ett tidigare liv. Invändigt hade någon inrett i stil avsett för kaffebarer under slutet av 1990-talet, starbucks-imitation. Det är inte den stilen man vill ha.

Maten visade sig komma ganska nära att kompensera även för de inredningsmässiga snedstegen. Jag åt ett osannolikt mört stycke kött med en rödvinssås som smakade som ingen annan jag träffat på. Jag är osäker på vilken del av kossan som biten kom ifrån men den var skuren i skivor och täckt med ett tunt lager finhackad lök som simmat ett par längder i något aromatiskt. I sällskapet konsumerades det bland annat tournedos som panerats i ett heltäckande lager grovmalen svartpeppar, även detta utsökt enligt uppgift. Paradgrenen i Bryssel är förstås den friterade potatisen och de missade inte målet med den heller.

När den första verkliga missen kom så gick det ingen obemärkt dock. Det var vinet, de kallade det en pinot noir men tankarna gick till kylskåpskall körsbärssaft. Det var en klar flaska från Alsace som var sönderkyld och dessutom helt smaklös även i tinat tillstånd. När vi påpekade kylningen för servitrisen undrade hon vad vi förväntade oss att hon skulle göra med flaskan. Jag hade ett par förslag på den punkten, som jag dock avstod från att yttra. Hon erbjöd sig istället att värma den med händerna samtidigt som hon gjorde klart att denna teknik snart skulle omöjliggöras av hennes arbetsuppgifter. Vi drack eländet.

Atmosfären var rätt trevlig, trots inredningen, där satt en blandad skara människor, varav färgklicken bestod av en grupp med konservativt eleganta damer kring 80 i helt osannolika frisyrer som förklarar vad staden gjorde med Elisabeth Höglund.

Priset var klart överkomligt, min rätt kostade 17 euro vilket är billigt i Bryssel

Fyra brysselkex av fem möjliga