I ett tidigare inlägg från Gödsvinet München gick det att läsa om hur Bayerns huvudstad är platsen där senromantikens störste kompositör Richard Strauss möter den engelska rockorkestern Queen.

Den som på något sätt tvivlar på denna musikaliska brygga över generationerna behöver bara ta en tur på fyrans tunnelbanelinje till Arabellapark. Jag har gjort den resan och jag vet.

Queen var det högsta och enda som jag trodde på som tonåring och barnatron går som bekant aldrig riktigt ur. Skivan ”The Works” från 1984 hade då en särskilt framträdande plats på altaret även om någon med en mer vuxen smak förmodligen skulle placera den i backen för skamliga nöjen. Om du har hört singlen ”Radio Ga Ga” så förstår du vad jag menar.

”The Works” spelades till stora delar in i Musicland studios under överinseende av studions demonproducent Reinhold Mack och Musicland studios ligger i källaren till vad som idag är Arabellapark Sheraton i östra München.

Jag var där idag. Ifall du tillhör de lyckliga som fortarande inte sett Arabellapark så smärtar det mig att behöva ge dig en inre bild. Arabellapark är förmodligen den enda platsen i världen där man kan beskåda mer betong utanför parkeringshusen än inne i dem.

Allt är av betong. Husen – så klart – men även alla gångvägarna, den offentliga utsmyckningen och inte mindre än tre Paulaner biergarten är gjorda av hundra procent betong.

När jag vandrade genom betongskuggornas dal mindes jag något jag läst om Queens gitarrist Brian May. Brian May hatade München. Särskilt mycket hatade han Musicland studios. En särskild anledning till att han hatade just den delen av staden och just det huset var att folk hade en tendens att begå självmord genom att hoppa från taket till den 23:e våningen.

May berättar i mitt minne om hur det var föhnsjukan som drev dem till det. Föhnsjukan är det psykiska tillstånd av ängslighet, oro och depression som uppkommer då de varma föhnvindarna blåser ner från Alperna. Brian May, som även är en disputerad vetenskapsman, har förstås stöd av forskningen. En forskargrupp vid Ludwig Maximilian universitetet i München har visat att både självmord och olyckor ökar med tio procent under inflytande av föhnen.  

Jag menar ändå att det är dags att sluta skylla på föhnen. Förklaringen är långt mer lokal än så. Det är dags att ställa de som skapat Arabellapark till svars för dessa olyckliga människors liv. Man är inte mänsklig om ens lust för självmord inte ökar med minst 25 procent så fort man kommer upp ur tunnelbanestationen där.

Påverkan verkar inte ha undgått medlemmarna i Queen. De kom dit för första gången redan i december 1981 för att spela in den andra halvan av den djupt olyckliga men vid denna tid för brittiska rockband till synes oundvikliga discoskivan, ”Hot Space”. Redan nämnde Brian May berättar i en intervju först 2011 om de ”allvarliga emotionella problem” som de alla drogs in i under vistelsen i München, speciellt bandets sångare och frontperson Freddie Mercury.

Mercury började vid denna tid pendla mellan München och New York och han var ett stående inslag i båda städernas mer underjordiska gaykultur. Reinhold Mack berättar att de under inspelningen av ”Hot Space” arbetade högst en timme eller två om dagen, resten gick åt till droger och utagerande beteende som han på grund av en katolsk uppfostran inte kan beskriva närmare.

En mer välartikulerad journalist som stod Mercury nära menar att denne utforskade gayklubbarna i framför allt New York i samma anda som David Attenborough utforskar naturen. Det är vid denna tid som Freddie Mercury blir smittad av HIV, en ny smitta som han under tiden i München sade sig strunta fullständigt i. Han bodde under denna period ihop med den österrikiska skådespelarinnan Barbera Valentin på Hans-Sachs-Strasse i centrala München men deras relation har förblivit något av ett mysterium för eftervärlden.  

Queen spelade alltså sedan även in ”The Works” i München, samt delvis i Los Angeles, under hösten och vintern 1983-84, sedan gav de sig på traditionellt vis ut på turné. Alla i bandet började vid denna tid komma en bit upp i medelåldern och de hade spelat ihop sedan studenttiden i London. Alla de olika, personliga demonerna från München följde med dem ut på vägarna. Samtliga hade dessutom egna soloprojekt på gång och någon gång under turnéen stod de klart att de förmodligen inte skulle fortsätta vara ett arbetande band särskilt länge till. Droppen som som fick dem att definitivt tappa gnistan var det stora misstaget att spela i det Sydafrikanska Sun City i oktober 1984, vilket de med all rätt fick mycket kritik för.

Trots detta övertalades de av Bob Geldof att ställa upp och spela på Live aid följande sommar och alla som har sett den klassiska konserten vet att de genom 18 minuters lysande musikunderhållning fick världens övriga livartister att framstå som fullständiga amatörer. De efterföljande hyllningarna ledde dem till att skriva låten ”One vision” som de genast åkte tillbaka till München för att spela in. Denna vistelse här var helt annorlunda än deras tidigare, den blev en nystart som ledde till en turné och tre skivor till.

Det var här i München som det började gå allvarligt utför och det var här det vände upp igen. Det var också här i München som de spelade in videon till ”One vision”, i Musicland studios i Arabellapark.

Det var därför jag var där idag. Mitt femtonåriga jag hade aldrig förlåtit mig om jag låtit bli.

Vad har då allt detta med Richard Strauss att göra? Kopplingen är den att de människor som skapade denna del av det moderna München, de som har alla de där självmorden på sitt samvete, också döpte allt i just det området efter Strauss och hans musik.

Exempelvis heter en alldeles särskilt ful del av betongkomplexet Rosenkavalierplatz efter hans opera ”Rosenkavaljeren”. Den enklaste vägen dit är Salome-strasse, namngiven efter operan han skev utifrån Oscar Wildes drama och om du anländer från innerstaden så kan du kliva av på tunnelsbanestationen vid Richard-Strauss-Strasse. Arabella är förstås också i sig namnet på en opera av Richard Strauss.

De möts alltså där ute, Queen och Richard Strauss. Valet av plats är inte riktigt deras och ingen kan skylla dem för det. Dessutom har kanske deras gemensamma inflytande skänkt någon sorts värdighet och betydelse åt området. Det var väldigt länge sedan någon senast hoppade från taket till Arabellapark Sheraton.