The Redfin, den rödfenade abborren, introducerades först  till Murrayfloden i Australien under mitten av 1800-talet. Det har förstås inget med det här vinet att göra. Det har inte heller nedanstående fiskehistoria. Eftersom vinet Redfin är ett vin man inte pratar om så är det kanske ändå bäst så här. Ju mindre sagt om detta bäriga, unga vin med dess uppfriskade fruktighet, desto bättre. Så nu går vi vidare till en berättelse om när jag fångade en abborre på Storsjöns is för sådär 7 år sedan.

Abborren är liten ondsint rovfisk vars oskyldiga yttre icke bör lura någon. Den förekommer i svenska insjöar, Östersjön, Bottniska viken och där man minst anar det.

De fiskas och äts av folk som inte lyckas fånga något annat och jag kan inte säga att jag är ledsen däröver. Honfiskarna lägger sin rom i ris men de äts bäst med kokt potatis och smör. Jag blev alldeles nyligen (2003, när detta skrevs) anfallen av ett särskilt fientligt inställt exemplar.

Det var i en hörna av Storsjön vars exakta position jag helst håller för mig själv. Jag var ute och vinterbadade med mina fluglarver då vi blev helt oprovocerat attackerade av en abborre, kanske klarar inte de ondskefulla sumpdjuren av att se på den oförställda glädje som jag och mina fluglarver uppvisar när vi är och vinterbadar tillsammans. Eller egentligen är det väl mest mina fluglarver som badar, jag sköter helst kringfunktionerna, så som att borra hål i isen och hjälpa dem på badkroken.

Jag hjälpte på en i gänget fluglarver på badkroken och även om fluglarver inte säger mycket så var det tydligt att detta exemplar var väldigt upplivad av att fästas stadigt på kroken. Efter att ha skickat min larv-kompis upp och ner i vattnet några gånger började jag fundera på ifall killarna ville testa att bada i ett annat hål lite längre ut vid en udde. Det var då det hände.

Från ingenstans dök en abborre på säkert tre hekto upp och min stackars kompis fluglarven han inte ens skrika på hjälp, åtminstone hörde inte jag något. I rent raseri drog jag till mig badkroken och min vinterbadande vän men för sent, både krok och larv var slukade. Abborren stirrade på mig med kalla, empatilösa fiskögon och jag insåg genast att den var han eller jag.

Jag slet till mig isborren och skrek ut över Storsjöns isvidder mitt desperata rop på hämnd för min lilla vita vän. Med ett våldsamt hugg befriade jag världen från denna rödrandiga skräck, varvid jag sjönk ihop i snön av utmattning och känslomässig ansträngning. Det var i detta tillstånd som jag bestämde mig för att ta med den blodtörstiga besten in till Östersund så att stadens borgerskap skulle kunna ta en sista blick på det odjur som till alldeles nyss härjat obehindrat i Storsjöbygden. Jag skulle senare även besluta att filea och äta upp besten, mest för att lära den en läxa.

69 kronor på systembolaget, nummer 6832 i katalogen

3 storsjöodjur av 5 möjliga