Ni som har följt denna kursen vet redan att en bra countrylåt i första hand är en bra berättelse. Här är något ni inte redan visste. Ingen berättar bättre historier än Guy Clark. Nej ingen. En del kommer nära. Visst, Billy Joe Shaver, Townes van Zandt, Steve Earle och George Jones. Jag håller med och vi kommer till dem. Men ingen berättar historier som Guy Clark. Låt mig säga något om en av dem.

Guy Clark skrev “Let him roll” till sitt debutalbum Old no 1. Han visste förstås inte om det när han satte pennan till pappret. Guy Clark skrev för att han hade något att säga även om det inte gick att veta om någon alls ville höra hans ord. Det var det förstås men den imponerande låtlistan på debutalbumet vittnar om att han skrivit länge innan han fick tillfälle att “magnetize this motherfucker” för att citera Clarks redan nämnda vän och lärjunge Steve Earle.

“Let him roll” är en sång om sprit men som de flesta sånger om sprit så är egentligen spriten bara ett medel för något annat. Någonstans bortom den blanka blicken och fotogenandedräkten projiceras den verkliga handlingen mot en solkig barvägg. Guy Clark berättar om ett gammalt fyllo som redan varit allt utom gift med den prostituerade kvinna i Dallas som han en gång friat till. Detta är den verkliga berättelsen och spriten är bara vad huvudpersonen gör när han inte kunde göra det enda han ville. Så här börjar det.

Well, he was wino, tried and true.
Done about everything there is to do.
He worked on freighters, an’ he’d worked in bars.
He worked on farms, an’ he’d worked on cars.
It was white port that put that look in his eye,
Grown men get when they need to cry.
We sat down on the curb to rest,
And his head just fell down on his chest.

Clark berättar här en mans hela historia men glider mästerligt in i det rådande ögonblicket i de två sista raderna. Av all information vi får som lyssnare är det kanske den mest triviala som fastnar. Den gamla alkisen på trottoaren dricker vitt portvin. Men alkoholiserade män i countrysånger dricker väl bara bourbon och öl? Det gör de lika lite som grabbarna i parken nedanför min balkong väljer flaskor på systemet efter katalogens smakbeskrivningar. Sånger om sprit från Kalifornien innehåller vin av det slaget som bara alkoholister och  karaktärer i böcker av John Steinbeck dricker. Townes van Zandt sjöng om bra stunder med dåligt vin och ingen kunde ämnet bättre än han. Billigt vitt portvin av det slag som Clark sjunger om fyller ungefär samma funktion som Rosita eller Marinella. Det vackra gamla fyllot Charles Bukowski berättar i en av sina böcker om hur han drack så många gallonkrus med billigt portvin att han inte kunde röra sig i sitt lilla hyresrum för alla tomglasen. Låt oss återgå till ämnet för dagens lektion, tillbaka till den där trottoarkanten någonstans i Texas.

He says: “Every single day it gets,
“Just a little bit harder to handle and yet. . .”
Then he lost the thread and his mind got cluttered,
And the words just rolled off down the gutter.

Guy Clark berättar här mycket genom att berätta lite men han fyller genast på historien

Well, he was elevator man in a cheap hotel,
In exchange for the rent on a one room cell.
An’ he’s old: years beyond his time,
No thanks to the world, and the white port wine

Så här långt har vi en stor del av historien om en gammal man som levt ett hårt liv och som gör det fortfarande. Varför saker och ting är som de är framgår dock inte än. Den berättelsen inleds i det följande stycket.

So he said: “Son.” He always called me son.
Said: “Life for you has just begun.”
An’ then he told me the story I’d heard before
How he fell in love with a Dallas whore.

Now, he could cut through the years to the very night,
When it ended in a whore house fight.
And she turned his last proposal down,
In favor of being a girl about town.

Det där är hela saken. Detta är varför han dricker och varför han inte kommer att sluta. Slutar gör han dock och hur det går till presenteras i den följande versen.

Now it’s been seventeen years, right in line,
He ain’t been straight in none of the time.
It’s too many days of fightin’ the weather,
An’ too many nights of not being together.
So he died.

Sjutton år är en lång tid för vad som helst och tiden tar ut sin rätt. En dag i sänder blir ett långt helvete om man väntar tillräckligt länge. Så han dör för att han inte kan göra något annat, inte längre. Han dör men berättelsen fortsätter.

An’ when they went through his personal effects,
In among the stubs from the welfare checks,
Was a crumblin’ picture of a girl in a door,
An’ an address in Dallas, and nothin’ more.

An’ the welfare people provided the priest,
A couple from the mission down the street,
Sang “Amazing Grace”, and no one cried,
‘Cept some lady in black, way off to the side.

Ok, vem tror vi att damen i svart är? Det finns ingen anledning att hålla er på halster.

We all left and she’s standing there,
A black veil covering her silver hair.
Ol’ One-Eyed John said her name was Alice,
An’ she used to be a whore in Dallas.

So let him roar, Lord, let him roll.
I bet he’s gone to Dallas, rest his soul.
Just you let him roll, Lord, let him roar
He always said that heaven
Was just a Dallas whore.

Ett gammalt fyllo har gått bort men hans berättelse lever kvar. En grånande, gråtande kvinna som en gång var en hora i Dallas säger oss att det var en berättelse att minnas och berätta igen. Därför tänker jag spela “Let him roll” ännu en gång och jag förutsätter att du gör detsamma. Pröva den här versionen om du inte redan köpt skivan.