Burgenfels non alcoholic beer

Det har sina sidor att recensera all alkoholfri öl som kommer i ens väg. En av sidorna är Burgenfels alkoholfri öl. Egentligen borde man ju inte döma ölen efter burken, men jag är inte optimistisk när jag öppnar denna lågbudget-teutoniska aluminiumbehållare från danska Harboe, nej, det ser ut som något som hellre borde ha stannat på hyllan. Men skam den som ger sig, friskt vågat hälften drucket, osv, och så sitter jag där med en kvalmigt söt och meningslös öl. Min bisittare tar en munfull och gör en grimasch, och menar att såhär smakade alkoholfri öl för tjugo år sen. En koll på ingredienslistan ger vad som kanske är en ledtråd: ingredienserna följer den äldsta tyska reinheitsgebot, dvs inkluderar inte jäst. Har det här aldrig fått jäsa? Ja det hade ju kunnat förklara varför det smakar mer som en alkoholfri maltdryck än som öl. Jag tar en till klunk och ryser. Kanske kan det bli bättre till maten? Ett par tuggor mat senare inser jag att så inte är fallet, och det får bli en återgång till kretsloppet i rakaste led för Burgenfels.

En och en tiondels vask av fem möjliga. Finns hos mindre nogräknade livsmedelshandlare.

Erdinger Alkoholfrei

Erdinger alkoholfrei är på inget sätt en lysande öl, inte ens en lysande veteöl, men den är ganska hyfsad, och till salt, mustig, fet mat hittar man en trevlig liten beska i denna annars lite mjäkiga weissbier. Liksom en del annan ljus öl lider den ganska svårt av bristen på alkohol, ja, utan maten tar banan- och terpen-tonerna lätt överhanden, men till maten rinner den fort ner. Jag ska inte säga att jag har saknat en alkoholfrei gammaldags weissbier, men jag var ändå glad att hitta den. Men att dricka den ensamt tror jag inte jag ger mig på, det får nog snarare bli nästa gång jag äter svensk högtidsmat. Men det är inte så tokigt, det heller – och nu har ens palett alkoholfria öl ökat ännu lite i omfång. Fint så.

Två och en halv gammal banan av fem möjliga. Finns hos välsorterade livsmedelshandlare.

Swe/tnc gin & tonic glögg

Hur förhåller det sig då med den alkoholfria glöggen? Ja, jo, jag får väl erkänna att jag inte är någon större glöggfantast, till skillnad från vissa av mina medsvin, men när man nu fick en flaska från Länna Bruk i julpåsen från jobbet får man väl passa på att testa. Glöggen ifråga stoltserar ju dessutom med att vara en gin & tonic-inspirerad dryck, vilket ju låter som en intressant vinkel på det här med kryddat varmt vin.

När man korkar upp så är det dock något helt annat man tänker på, och det är pepparkakor. Visst finns kanel, nejlika och stjärnanis bland ingredienserna men effekten blir kanske något mer än man väntat, ja, det är pepparkaksburk för hela slanten, vilket ju i och för sig är en trevlig doft, om än inget man kanske förknippar med drycker eller för delen glögg. Smaken, däremot, är lite av en överraskning. Visst är det sött, annars finge det väl inte kalla sig glögg, men det finns en motvikt, en beska, det drar lite åt kinin och man förstår vart den där inspirationen från tonic tog vägen. Annars smakar det i mångt och mycket som man hade kunnat förvänta sig från en glögg, lite juligt och ganska runt och kryddigt, och även om tonic-beskan kanske är lite oväntad funkar det inte så tokigt ihop. Därmed inte sagt att det är en lysande glögg värd att springa benen efter sig av, men den går i varje fall att servera utan att skämmas. Och det är ju faktiskt inte så tokigt.

Tre julfusioner av fem möjliga. Finns någonstans i handeln, oklart var.

Falcon Vinterbrygd alkoholfri

Är man en hönshjärna om man försöker dricka Falcons julöl? Man får se det stora perspektivet, tänka på folkbildningen. Urvalet av alkoholfri julöl är inte precis mastodontiskt och med den här recensionen har jag nu täckt in 100% av City Gross Brommas utbud på fronten. Man får tänka på sitt eftermäle, på nationen, sina ölfränder och korka upp.

Det första som slår en är att det doftar konstigt. Metall? Råg? Nej! Kall stek. När man får korn på det är det omisskännligt och det ger drickandet en vagt surrealistisk inramning. Det är också den enda behållningen man har av Falcon vinterbrygd. Försmaken är dävet humlig och därefter sprider sig eftersmaken som en bomb i munnen, plastig, jolmig, och obehagligt efterhängsen, man ryser och kisar, hostar och väser. Falcon vinterbrygd är en hemsk öl och den får bli en del av kretsloppet i ett något rakare led än vad som annars är brukligt med öl.

En pippi av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Mariestads Alkoholfri Julebrygd

Varför dricker man då alkoholfri julöl från ett större svenskt bryggeri? Du kan lika gärna fråga en rik amerikan varför han låter ett dussin sherpas släpa honom uppför Mt Everest. Man bara måste. Du kan lika gärna försöka hindra laxen med något mindre än ett metspö eller ett vattenkraftverk, naturens drift är stark och när jag väl sett flaskan på City Gross var båda våras öden beseglade: vi skulle mötas i glaset.

Till en början blir man riktigt optimistisk. Det ser mörkt ut i glaset och mörk öl kan ju vara riktigt god, och det doftar faktiskt riktigt öligt, ja, lite åt porter till, inte av kryddor eller dumheter. Första dropparna på tungan (vågar man kalla det försmaken?) är inte så dumma heller, det är som en lite besk och aningen torr porter kanske. Men sen kommer en sur eftersmak med någon vag aning av kryddor och det där som började så lovande får en viss grimasch. Ändå vänder jag inte mot vasken, det är inte så pjåkigt, det går ner, nästa klunk lite godare än förra. Det är inte sött någonstans och om det nu inte skulle passa till precis all julmat, kan jag i varje fall tänka mig den till det småvarma, eller kanske i fåtöljen efter maten. Med tanke på utgångsläget måste jag alltså säga att Mariestads julebrygd är en trevlig överraskning och jag tror nog jag kommer köpa några till i jul. Låt vara att det inte precis är gödslat med god alkoholfri porter, och att det alltså finns ett visst mått av enögt kungaskap här.

Tre och en tredjedels monokel av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Störtebeker 1402 (1900)

Som en del av avd Brommas projekt att avsmaka alkoholfri öl omdracks härför leden Störtebeker 1402, som ju en gång avsmakats av dåv. avd. Vällingby. Fjortonhundratvåan är en rätt besk och kraftig typ, dimmig och lite lätt märklig men ändå sådär fyrkantigt tysk. Den är faktiskt inte söt, underligt nog, men lyckas ändå klämma i med viss eftersmak. Alkoholfria öl vill ju annars ofta luta sig mot sötman i brist på annan kropp, men här lyckas Störtebeker hitta andra smaker, ja, det smakar en hel del, men inte bara gott, det är sådär lite svårbestämbart och märkligt, utan att bli något laboratorie-missfoster för den delen. På det stora hela sällar den sig alltså till mellanskiktet av alkofri pilsner som inte är direkt dålig men heller inte precis bra, men dessbättre finns det ju i bästa fall något trevligare att dricka.

Två fördömanden med vagt beröm av fem möjliga. Nr 1900 på systemet, 13:90 kr.

A Ship Full of IPA (89425)

Det är med viss motvilja man tar sig an en öl från Brutal Brewing, detta fantombryggeri för Spendrups, men har man nu satt sig före att dricka all alkoholfri öl man kan komma över med rimlig (liten) ansträngning, får man väl bita ihop. Dessutom säger de väl att man bör känna sina fiender. Skulle de dessutom lyckas brygga hyfsad öl vill man ju veta om det. Således sitter man alltså med ett glas av denna IPA framför sig, och den är otvetydigt ganska ölig, om än aningen anonym, utöver en viss syrlighet. Den smakar sen fylla och seg kväll, den är sådär inte särskilt god men heller inte särskilt dålig, inte någon konstig öl, men inte nån spännande, mest lite sur. Jag vill inte riktigt säga att den är helt dålig, dock, även om den smakar som öl som stått lite för länge på hyllan, utan att börja dra sådär helt åt skumbananer och gamla strumpor, smakar det ändå lite som öl som inte är riktigt bra, det smakar lite sunk, lite billigt. Ändå är det inte direkt dåligt sådär, det tar slut i glaset, man vänder sig inte omedelbart efter något annat – det finns absolut sämre alkoholfri öl. Däremot är det inte en öl att rekommendera, det är en mja-okejrå-öl, det är en såndär man dricker när man är på ett halvdant ställe och inte har så mycket att välja på. Jag antar att dessa öl helt enkelt finns för att påminna oss om att det kunde vara värre. Gott så.

Två gamla sura flaskor av fem möjliga. Nr 89425, 16:70 kr på bolaget.

 

Hoegaarden 0,0

Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.

Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.

Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.

Family Mart Collection Grape

I en riktad insats för en hälsosammare vardag och för att motverka elak ryktesspridning om att jag bara recenserar alkoholhaltiga drycker ger jag er nu Family Mart Collection Grape. Hoppas ni är nöjda.

Jag är på det stora hela nöjd men en avgörande faktor för det är att paketen på bilden kostade blott 150 yen, låt säga 13 kronor. Det finns också all anledning att tillskriva japansk druvsaft vissa förväntningar givet vad jag vet om druvor som säljs i Japan.

Likt all frukt som säljs i Japan kommer den i perfekt utförande till färg och form. Inte sällan utsmyckad i en smakfull kollektion av säsongens emballage. Druvor jag såg i butiken igår såldes visserligen i vad som såg ut som en cirka 3 dl stor plastburk för pizzasallad men de var helt symmetriska och mognade till perfektion. En sådan burk kostar motsvarande 90 kronor vilket säger allt du behöver veta om hur mycket druvor Family Mart Collection Grape innehåller. Det ska också sägas att de druvorna är värda ungefär så mycket. 

En annan anledning till att jag inte tvekade att köpa druvsaften på bilden var att jag sedan en tid enbart konsumerar saker som ingår i Family Mart Collection, från smältost till tvättmedel. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag har gått med i en kult utan kan ha att göra med att jag bor alldeles intill en Family Mart men inte så mycket annat.

Hur smakar då Family Mart Collection Grape? Family Mart Collection Grape smakar inte 90 kronor druvor. Family Mart Collection Grape smakar ungefär 2 kronor druvor och det är avrundat uppåt.

Family Mart Collection Grape smakar däremot inte dåligt på något sätt. Den smakar alkoholfritt. Den smakar som ett missat tillfälle.

2,5 fruktos av 5 möjliga

Eriksberg Hovmästarlager (1954)

Eriksbergs hovmästarlager är en dimmig bekantskap från en sen kväll på en tveksam krog, eller så luktar den i varje fall, sådär ful-lager och ölslattar som hamnat på bordet, på golvet, i hörnet och i porten. Smaken är omedelbar och defintiv, just en sådär fyrkantig ful-lager-beska, tysk och krum som igor, lite platt maltig, men ändå inte hopplös, den funkar, den är i varje fall inte söt, man sitter med nån slags fulöls-nostalgi från sena kvällar, det är inte så dåligt, det är ju i varje fall en efterfest med något kallt att dricka, det är bättre än att alla ställena har stängt och ingen har något hemma, det är en till öl att fukta strupen med innan det är dags för burgare och hemgång. Gott så – det är inte en öl jag hade valt i första hand, men om man nu satt sig före att testa alla alkoholfria öl man kan hitta till salu (utan alltför stort omak), så finns det betydligt värre. Och det är ju inte fy skam trots allt.

Två och två tredjedels fyrkant av fem möjliga. Finns mot rimligt pris hos välsorterade livsmedelshandlare, eller hos Systembolaget, nr 1954, 11:90 kr.