godis

Refreshers

av zonk

Det är inte Ako, nej ingalunda, långtifrån, men Refreshers har sin egen grej, schysst citroniga och bra tuggiga. Och man får ju passa på medan de fortfarande säljs, vi vet ju hur det brukar gå med klassiskt godis. Nästa steg blir att försöka hitta Banana Skids, för den där ultimata nostalgitrippen. Barnet i mig blir sugen på att köpa tre kilo på studs, direkt från tillverkaren, Swizzles Matlow, som även tillverkar Refreshers. För övrigt ligger tydligen fabriken i närheten av Manchester. På nåt sätt har jag alltid antagit att Refreshers var amerikanska, jag vet inte riktigt varför. Kanske kändes de sådär fräscht häftiga som allt från USA kändes på den tiden. Att tugga på en Refreshers är att uppleva lite av den där känslan igen, när tecknat kl 7 en lördagsmorgon lät som rena himmelriket och läsk var granne med gud.

4 uppfräschande citronsockerklumpar av 5 möjliga. Finns där lösgodis finns… än så länge.

Second place is the first loser

av zonk

Man skulle kunna beskriva Brio frukt som en Ako fruktkola, fast inte lika krämig. Men man får inte glömma att den heller inte är lika skönt tuggig – först är den för hård, sedan för seg. Smakerna är snarlika, men lite tunnare, lite fattigare. Påsen är mindre, och är inte glatt rutig och prasslig. På det hela taget är alltså Brio frukt ett andrahandsval, en sekunda vara, en nödlösning. Den har dock en stor förtjänst jämfört med Ako fruktkola: den finns i sinnevärlden, den är tillgänglig, för en mindre summa kan du gå ut ur en butik med en påse i handen. Så även om second place is the first loser, som Dale Earnhardt brukade säga, har nöden ingen lag, och man tager vad man haver. Jag kommer köpa Brio frukt igen. Det kommer vara med blandade känslor, inte utan en viss sorg och saknad efter gångna tider, men jag kommer göra det.

Tre ersättningar av fem möjliga. Finns billigt i de flesta bättre snabbköp.

”Jätte” salt

av zonk

Först var det bara pappahumorn som var oemotståndlig, för att inte tala om den implicerade särskrivningen, eller den lagom obegripliga omslagsbilden – varför är jätten nån slags grön lada, och vad hittar man bakom dörren mellan benen? Vad är dealen med den vita fyrkanten på den stora svarta brickan, serverar jätten oss en gigantisk saltkristall eller vad är på gång egentligen? ”Jätte” salt har dock snabbt blivit en av mina go-tos: sådär härligt pulvrigt salmiak-lakrits-salta, straightforward, gör precis det de ska. Man kan suga på dem ganska länge efter att stoftet på ytan är borta, eller tugga sönder dem direkt. Ett par stycken i snabb följd sitter som en keps. Inget klabb, inget meck med papper eller annat, bara ploppa dem i munnen. En klassiker, helt enkelt, och med tanke på hur det brukar gå för sådana är det läge att passa på och njuta medans tid är!

Fyra sältor av fem möjliga.

So close, yet so far away..

av zonk

Jag undrade för ett ögonblick om det gick att lirka ut dem, eller diskret bryta upp plasten. Fruktkolorna tittade på mig, försmädligt, retsamt, ur sitt polyetenfängelse. Nedan låg bara deras choklad-mint-bröder: ätliga, rentav inte så tokiga, men lättglömda, likt tillvaron lite för bruna. Jag slog en blick över axeln, tanter med fryst fisk och unga män med innerslangar trängde sig förbi. Ingen personal inom synhåll. Men modet hade fallerat mig. Resignerat rafsade jag ner några Ako chok-kolor och ett par andra sorter i en pappmugg, halvt på måfå. En genomskinlig, ondsint barriär skulle hindra mig från att nå mitt mål, plastburen hade vunnit, ännu en gång skulle jag gå hem utan mina Ako fruktkolor.

Var är min fruktkola?

av zonk

Jag var på affärn idag och behövde handla snask; somliga sammankomster kräva dessa sötsaker, ju mindre sagt om detta desto bättre. Hursom. Jag gick en vända bland godishyllorna, sedan ytterligare en. Pulsen steg. Det hettade kring nacken. Var i hela fridens namn har de gömt fruktkolorna? Ako, var är du? Här är man borta från landet några år, och undviker sedan godis ytterligare några pga vissa hälsoproblem, och så plötsligen har de slutat sälja Ako fruktkola! Sådana grundpelare bland godiset, sådana gottarnas giganter, plötsligen borta, puts väck. På internet finns spridda spår men annars är det som de aldrig funnits. Tydligen ska Cloetta ha sålt nån slags revival-variant så nyligen som 2016, men annars är det tomt, väldigt tomt. Man får ta sig några andra mer eller mindre välkända påsar och spatsera mot utgången, modfälld och tom inuti.

Djungelvrålet från vildmarken

av Johan

Detta är en bild från min arbetsplats. Framför allt är det dock en bild på utanförskap. Den gula lådan innehöll en gång en blandning av ett stort antal olika choklader och godispåsar. Kvar bland dem är endast de systematiskt och strukturellt åsidosatta. Varje gång lådan är tom återstår två påsar Djungelvrål som ingen vill befatta sig med. Dessa läggs i den nya lådan som ersätter den nästan tomma. Så håller det på tills det finns väldigt många Djungelvrål i lådan. Där är vi idag. Alla är borta, kvar är bara de icke önskade. Sverige 2011.