Det finns få väl bevarade hemligheter bland huvudstadens försäljare av mat och dryck. Stockholms medvetna och patologiskt trendkänsliga konsumenter vänder på varje sten och plundrar varje smultronställe. Det finns dock en plats de sällan hittar till, trots att den ligger mitt på Södermalm. Vad de inte funnit är Stockholms främsta försäljare av lakrits.
Jag syftar på Hållplatsens Tidningar och Tobak på Folkungagatan. Det är den minimala tobaksaffären som ligger vägg i vägg med Folkunga sushi. Nej, ingen hade gissat det men inne i denna till synes högst ordinära butik finner man lakrits av sorter tidigare okända för mänskligheten, dit jag i detta fall räknar mig själv.
Nu när jag har skrivit detta kommer förstås många säga att “herregud, ALLA känner ju till lakritsmeckat på Folkungagatan”. Det hör till saken. Det finns förstås de som har skrivit om Hållplatsen tidigare men jag känner ändå att jag måste berätta om stället för någon som faktiskt äter lakrits.
På utsidan av butiken kan man finna en mycket anspråkslös skylt som annonserar isländsk lakrits, flaggskeppet i sortimentet. Populärast lär den isländska saltlakritsen vara men man finner en bit över 20 olika sorter från samma land på hyllorna. För islandskännare kan jag slänga ut varumärken som Bombur, Djúpur, Sterkir, Opal, Nizza och Draumur.
Där finns klassisk holländsk lakrits, finsk salimak i alla dess former och flera andra sorter som jag ärligt talat vet mycket lite om. Vad som är uppenbart är dock att lakrits är något av ett specialintresse hos innehavaren av butiken.
Mannen bakom kassan är också en stor del av behållningen för oss som har ett mycket, mycket litet lakritskonto. Han har insett att det bästa sättet att vara trevlig mot kunderna är att inte vara vänlig. En gång ursäktade jag för att jag betalade ett par kuvert för kanske 15 kronor med kort vilket utlöste en kolerisk predikan om alla fel med folk nu för tiden där just vanan att inte ha kontanter var ett av de främsta. Han gjorde det, konstigt nog, dock på ett mycket trevligt sätt.
Hållplatsens Tidningar och Tobak är även postombud och när jag skickade ett rekommenderat brev därifrån var jag tvungen att uppge min hemadress. På den tiden bodde jag på Norrmalm. Nu ska man veta att lakritsmannen bakom disken förmodligen inte varit av Södermalm på 40 år. Jag tror det var därför som han stelnade till när han hörde min adress. Kanske misstänkte att jag inte höll på Hammarby vilket måste vara en misstanke fruktansvärd nog att få någon som honom att tappa luften. Han avbröt vad han gjorde och såg mig rätt i ansiktet. Sedan sa han: “Nu är du VÄLDIGT långt hemifrån”, vilket fick mig att gå runt och fnissa resten av dagen.
Han har nya medarbetare varje gång jag går in i butiken och han kör med dem skoningslöst. På ett mycket roligt sätt. Det känns på något vis som att kliva in i en pågående sit com varje gång man går in för att handla.
Idag när jag köpte frimärken vägrade han att lägga mina frankerade kuvert i postsäcken om jag inte gick med på att först testa en bit isländsk saltlakrits från Nammi (se bilden). Jag tror att han ger bort den första gratis för att sedan höja priset när man har fastnat. Jag tror dessutom att det fungerar.
