München

Bryggeribesök i Aying

av Johan

aying 1

I Bayern gör man bayerska saker och om du inte tar initiativet till det själv så är det någon annan som gör det åt dig. Det var så jag kom att hamna på bryggeritur till Aying. 

Nu är ett besök på ett mycket fint bryggeri på den bayerska landsbygden förstås inte något som jag direkt måste släpas till. 

Ayinger är ett öl som endast recenserats en enda gång på Gödsvinet men det verkar gå bra för dem ändå. Det är ett litet bryggeri som säljer 70 procent av sitt öl inom en radie av 80 kilometer från Aying och de resterande 30 procenten i främmande länder. 

Bryggeriet är från slutet på 1800-talet men anläggningen vi besökte invigdes 1999 och i Aying kallar man den fortfarande för en av Tysklands modernaste. Det fick vi veta under inledningen av turen då en färgstark bayrare i traditionell tyrolerjacka och mustasch gick igenom sju generationer bryggare med hjälp av svartvita fotografier. 

Ayinger 2

Sedan fick vi i tur och ordning veta allt om ölets ingredienser, bryggprocessen och buteljeringen. Vår guide var mycket frispråkig och bland informationen han förmedlade smög det sig in kunskap om sådana saker som att man kan röka humle men att “svart afghan är bättre” och utifrån hans återkommande referenser till det holländska “ölet” Heineken drog jag slutsatsen att det förmodligen innehåller fler kemiska tillsatser än en molotovcocktail.

Särskilt intressant fann jag bryggprocessen bakom Ayingers utmärkta veteöl. Som en veteöl är den förstås toppjäst vilket betyder att jästen tillsätts i botten. Efter två dygn har den producerat massor av fin alkohol av meningslöst socker och i toppen av den gigantiska och öppna tanken flyter den omkring som ett skum. Jästskummet skopas av och återanvänds i omkring två år. Vår värd talade rörd om sin kollega jästen som jobbar hårt, varje vecka mellan söndag kväll till fredag kring lunchtid. Resultatet i form av  Ayingers ur-weisse är värt allt slit, det är med bryggarnas egna ord deras champagne. 

Den första möjligheten att provsmaka kom först strax efter klockan elva på förmiddagen. Det var då vi fick pröva den underbart sträva och torra kellerbierversionen av vad som skulle komma att bli en laddning med Ayinger Jahrhundert. Lite senare bjöds det på en fantastisk smakrik men välbalanserad Alt-bairisch dunkel uppe i den fina lilla serveringen ovan alla tankarna med bubblande ölkultur. 

Själva bryggerirundvandringen var mycket bra, intressant, kärnfull och med inslag av öl. En medresande jämförde med rundvandringen på Paulaners bryggeri, vilket lär vara en långt mer industriell upplevelse som huvudsakligen är intressant för maskiningenjörer. 

Aying är en mycket liten by cirka tre mil från centrala München och bryggeriet äger allt och alla i denna lilla by. En intressant del av den lokala historien är att den svenska armén brände kyrkan i byn tre gånger under det trettioåriga kriget. Det fick jag veta av en mycket gammal museiguide som hötte med fingret och berättade när hon fick veta att jag var svensk. 

I övrigt var stämningen väldigt välkomnande i Aying. Väldigt många av dem som bor där jobbar i besöksnäringen kring bryggeriet och de erbjuder flera olika traditionellt bayerska värdshus och hotell i byn åt utländska men framför allt bayerska gäster. 

Det verkar alltså gå bra för Ayinger, som expanderar kraftigt i stora delar av världen. Bakom bryggeriet står familjen Inselkammer som från en enkel bondebakgrund kom att bli en ganska förmögen klan under 1900-talet. Bland familjens tillgångar märks ett helt kvarter av centrala München, faktiskt mitt emot det klassiska Hofbräuhaus nära Marienplatz. Om bryggeriet mot förmodan skulle få slut på pengar så kan de alltså helt enkelt höja hyran för hyresgäster som Hard Rock Café, vilket skulle vara en dubbel vinst. 

Ayingers öl är svår att få tag på i Sverige, systembolaget säljer visst bara deras winter-bock. Detta är förstås i sig en anledning att åka till Ayinger för lite folkbildning och lite öl. 

aying 3

München – att äta, dricka och överleva

av Johan

munchen

Det har gått en månad sedan Gödsvinet Vällingby flaggade om till Gödsvinet München och det börjar bli dags att sammanfatta resultaten så här långt. Redan vid en första granskning framstår de som entydiga. Det går att äta, dricka och överleva här.

Dokumentationen här på Gödsvinet har främst rört drickandet men det innebär å andra sidan ingen radikal kursändring i publicerandet. Redan på min första dag på den tyska arbetsplatsen kunde jag dock ta del av ett stycke lokal matkultur i form av skinkstek med knödel i semitransparent mjölsås. Jag borde ha uppfattat att alla kollegorna valde salladen och handlat i enlighet med det.

Trots detta snedsteg har jag försökt att leva så bayerskt det går. Jag bor i en lägenhet full av utlänningar som mig men det är bara jag som hängett mig åt bröd, ost och korv från trakten. En av de andra är en Taiwanesisk-Amerikansk kryptolog från Missouri som under 30 års tid i USA lyckats undvika amerikansk matkultur genom att hålla sig till den kinesiska och jag tvivlar på att några månader i Tyskland lär göra något större avtryck i dieten. Jag är även den enda som dricker öl.

Lägenheten är ytterst modern och belägen på taket till någon sorts ogudaktig IT-institution. Det är ett så kallat smart hus som klarar sig bäst utan människor. Det är i själva verket så smart att det genomgick en existentiell kris redan i femårsåldern.

Det smartaste med att bo på ett tak är i min mening att man kan kyla öl och vin i dräneringen som täcker det platta tak som är vår lilla trädgård av grus och mossa här uppe. Det är speciellt bra då det endast finns ett mycket litet kylskåp och då det bayerska klimatet fortsätter att hålla en lämplig kylskåpstemperatur ännu ett litet tag. Istället för att stega ut i den gemensamma köket i tid och otid kan jag sträcka ut armen genom fönstret efter en ny flaska utan att ens lämna skrivbordsstolen.

Det mest karakteristiskt Münchiska livsmedlet är varken öl eller något annat man vanligtvis förknippar med staden. Det mest typiska är nog vattnet.

München har en fullständigt obscen mängd kalk i sitt dricksvatten och det fastnar överallt, i disk och tvättmaskiner, i kaffekokare och i de som dricker det. Kalket gör vattnet hårt precis som i sydvästra skåne med den skillnaden att det här är upp till tre gånger hårdare.

Vattnet får en bismak av kalket och det lämnar en sträv känsla i halsen. Alla som har testat att äta tavelkrita vet vad det gör med rösten och jag föreställer mig att bayerska gosskörer kan göra trovärdiga tolkningar av Marianne Faithfulls senare repertoar redan i mycket unga år.

På min första dag här i München ställdes jag inför en oväntad vattenfråga. Skulle jag skaffa en tillbringare med ett särskilt filter för kalket eller skulle jag som många tyskar helt enkelt börja köpa vatten på flaska?

Jag testade ett glas och sedan ett till. Sedan bestämde jag mig för att det var både enklast och billigast att helt enkelt vänja sig vid kranvattnet. Det är något jag efter en månad fortfarande tränar på med viss intensitet.

Kranvattnet är förstås fullständigt ofarligt att dricka. I själva verket lär det vara ett av det renaste och bästa kranvattnen i Europa. Det är dock fullständigt bortkastat på tyskarna som knappt ens skulle överväga att använda kranvatten ifall det brann i byxorna. Att bjuda en tysk på kranvatten är ungefär likvärdigt med att erbjuda en skål hundmat.

Det är ett vittne om mina prioriteringar att vattnets betydelse för öltraditionen här i staden var något av det första jag tänkte på när jag såg den centimetertjocka vita beläggningen i vattenkokaren i köket.

Det finns mycket riktigt en del skrivet om detta och det verkar vara ganska entydigt att det kalkrika vattnet är huvudsakligen positivt för ölbryggarna. Processen underlättas och resultatet blir ett smakrikare öl. De många sorters öl som produceras i enorma mängder i staden är i stor utsträckning ett resultat av det vatten som kommer hit från de närbelägna alperna.

De är förstås också svaret på hur man egentligen skall dricka Münchens vatten.

Musiklandet

av Johan

arabellahause

I ett tidigare inlägg från Gödsvinet München gick det att läsa om hur Bayerns huvudstad är platsen där senromantikens störste kompositör Richard Strauss möter den engelska rockorkestern Queen.

Den som på något sätt tvivlar på denna musikaliska brygga över generationerna behöver bara ta en tur på fyrans tunnelbanelinje till Arabellapark. Jag har gjort den resan och jag vet.

Queen var det högsta och enda som jag trodde på som tonåring och barnatron går som bekant aldrig riktigt ur. Skivan “The Works” från 1984 hade då en särskilt framträdande plats på altaret även om någon med en mer vuxen smak förmodligen skulle placera den i backen för skamliga nöjen. Om du har hört singlen “Radio Ga Ga” så förstår du vad jag menar.

“The Works” spelades till stora delar in i Musicland studios under överinseende av studions demonproducent Reinhold Mack och Musicland studios ligger i källaren till vad som idag är Arabellapark Sheraton i östra München.

Jag var där idag. Ifall du tillhör de lyckliga som fortarande inte sett Arabellapark så smärtar det mig att behöva ge dig en inre bild. Arabellapark är förmodligen den enda platsen i världen där man kan beskåda mer betong utanför parkeringshusen än inne i dem.

Allt är av betong. Husen – så klart – men även alla gångvägarna, den offentliga utsmyckningen och inte mindre än tre Paulaner biergarten är gjorda av hundra procent betong.

När jag vandrade genom betongskuggornas dal mindes jag något jag läst om Queens gitarrist Brian May. Brian May hatade München. Särskilt mycket hatade han Musicland studios. En särskild anledning till att han hatade just den delen av staden och just det huset var att folk hade en tendens att begå självmord genom att hoppa från taket till den 23:e våningen.

May berättar i mitt minne om hur det var föhnsjukan som drev dem till det. Föhnsjukan är det psykiska tillstånd av ängslighet, oro och depression som uppkommer då de varma föhnvindarna blåser ner från Alperna. Brian May, som även är en disputerad vetenskapsman, har förstås stöd av forskningen. En forskargrupp vid Ludwig Maximilian universitetet i München har visat att både självmord och olyckor ökar med tio procent under inflytande av föhnen.  

Jag menar ändå att det är dags att sluta skylla på föhnen. Förklaringen är långt mer lokal än så. Det är dags att ställa de som skapat Arabellapark till svars för dessa olyckliga människors liv. Man är inte mänsklig om ens lust för självmord inte ökar med minst 25 procent så fort man kommer upp ur tunnelbanestationen där.

Påverkan verkar inte ha undgått medlemmarna i Queen. De kom dit för första gången redan i december 1981 för att spela in den andra halvan av den djupt olyckliga men vid denna tid för brittiska rockband till synes oundvikliga discoskivan, “Hot Space”. Redan nämnde Brian May berättar i en intervju först 2011 om de “allvarliga emotionella problem” som de alla drogs in i under vistelsen i München, speciellt bandets sångare och frontperson Freddie Mercury.

Mercury började vid denna tid pendla mellan München och New York och han var ett stående inslag i båda städernas mer underjordiska gaykultur. Reinhold Mack berättar att de under inspelningen av “Hot Space” arbetade högst en timme eller två om dagen, resten gick åt till droger och utagerande beteende som han på grund av en katolsk uppfostran inte kan beskriva närmare.

En mer välartikulerad journalist som stod Mercury nära menar att denne utforskade gayklubbarna i framför allt New York i samma anda som David Attenborough utforskar naturen. Det är vid denna tid som Freddie Mercury blir smittad av HIV, en ny smitta som han under tiden i München sade sig strunta fullständigt i. Han bodde under denna period ihop med den österrikiska skådespelarinnan Barbera Valentin på Hans-Sachs-Strasse i centrala München men deras relation har förblivit något av ett mysterium för eftervärlden.  

Queen spelade alltså sedan även in “The Works” i München, samt delvis i Los Angeles, under hösten och vintern 1983-84, sedan gav de sig på traditionellt vis ut på turné. Alla i bandet började vid denna tid komma en bit upp i medelåldern och de hade spelat ihop sedan studenttiden i London. Alla de olika, personliga demonerna från München följde med dem ut på vägarna. Samtliga hade dessutom egna soloprojekt på gång och någon gång under turnéen stod de klart att de förmodligen inte skulle fortsätta vara ett arbetande band särskilt länge till. Droppen som som fick dem att definitivt tappa gnistan var det stora misstaget att spela i det Sydafrikanska Sun City i oktober 1984, vilket de med all rätt fick mycket kritik för.

Trots detta övertalades de av Bob Geldof att ställa upp och spela på Live aid följande sommar och alla som har sett den klassiska konserten vet att de genom 18 minuters lysande musikunderhållning fick världens övriga livartister att framstå som fullständiga amatörer. De efterföljande hyllningarna ledde dem till att skriva låten “One vision” som de genast åkte tillbaka till München för att spela in. Denna vistelse här var helt annorlunda än deras tidigare, den blev en nystart som ledde till en turné och tre skivor till.

Det var här i München som det började gå allvarligt utför och det var här det vände upp igen. Det var också här i München som de spelade in videon till “One vision“, i Musicland studios i Arabellapark.

Det var därför jag var där idag. Mitt femtonåriga jag hade aldrig förlåtit mig om jag låtit bli.

Vad har då allt detta med Richard Strauss att göra? Kopplingen är den att de människor som skapade denna del av det moderna München, de som har alla de där självmorden på sitt samvete, också döpte allt i just det området efter Strauss och hans musik.

Exempelvis heter en alldeles särskilt ful del av betongkomplexet Rosenkavalierplatz efter hans opera “Rosenkavaljeren”. Den enklaste vägen dit är Salome-strasse, namngiven efter operan han skev utifrån Oscar Wildes drama och om du anländer från innerstaden så kan du kliva av på tunnelsbanestationen vid Richard-Strauss-Strasse. Arabella är förstås också i sig namnet på en opera av Richard Strauss.

De möts alltså där ute, Queen och Richard Strauss. Valet av plats är inte riktigt deras och ingen kan skylla dem för det. Dessutom har kanske deras gemensamma inflytande skänkt någon sorts värdighet och betydelse åt området. Det var väldigt länge sedan någon senast hoppade från taket till Arabellapark Sheraton.  

richard strauss strasse

Hacker-Pschorr

av Johan

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Svenska och inte svenska livsmedel

av Johan

flaggor

Jag är nu ungefär en och en halv vecka in på en fyra månader lång utlandsvistelse och jag börjar redan anta dragen hos ett av den svenska faunans allra märkligaste djur; utlandssvensken.

Notera hur jag i ett tidigare inlägg om tyskt bröd totalsågade motsvarigheten hemma i Sverige. Nu återstår bara att påpeka för alla man känner att solen skiner långt varmare här och att en stor stark kostar en tia.

För någon som tillgodogjort sig den där sköna attityden mot allt och alla som har oturen att fortfarande dväljas i den höga nord är det svårt att förhålla sig till inslag av svenskhet här i det, lite finare, utlandet.

Särskilt svårt var det att konstatera att ett lokalt företag här i München har specialiserat sig på att sälja svenska livsmedel.

Företaget Onfos bedriver en internethandel där alla som så önskar kan beställa från ett ganska brett sortimente av typiskt svenska produkter och sedan få varorna levererade en gång i veckan.

Onfos, som drivs av ett gäng tvättäkta tyskar, samarbetar med ett Ica Maxi i Malmö och de motiveras enligt egen utsago av en ambition att sprida svenska varor i världen. Enligt hemsidan har de besökt Sverige för sådana där ogudaktiga friluftssemestrar som bara tyskar kan uppskatta och de vill ta med sig hem en liten del av den upplevelsen.

Det hindrar dock inte att de också annonserar på svenska. Jag fann dem genom reklam i mitt google-konto och jag antar att tjuvläsarna i Silicon Valley helt enkelt kombinerat svensk text och ordet München eller rent av en ip-adress från München.

Onfos inser alltså att det även finns en marknad bland utlandssvenskarna. För även om det talas en del om saker som blir bättre när man lämnar Sverige så hindrar inte det att Ikea i Tyskland och andra länder får ta emot en del livsmedelskunder från det gamla landet.

Vad kan man då handla? Det är egentligen med den frågan som detta blir riktigt jobbigt. Det mesta är saker som jag inte ens i ett sentimentalt tillstånd av akutfylla skulle kunna få några som helst fosterländska känslor för. Blå band pulversås någon? Ingen gråter för Blå band pulversås.

Direkt bisarrt blir det ju om man ser på vilka drycker som det går att beställa. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag här i München kan dricka Maristads folköl om jag vill? Visserligen kan jag knappt gå ut på gatan utan att riskera att bli överkörd av Paulaners bryggeribil full med fantastisk öl till halva priset av det svenskimporterade blasket men jag antar att det ändå finns någon sorts marknad här.

Samtidigt ska det sägas att det förstås inte finns något i sig dåligt med en affärsrörelse som denna. I själva verket tycker jag den är lite kul. Det finns något fint i tanken på att det varje söndagskväll rullar en kylbil med varukassar fyllda med folköl och Oboj genom ett tyst och mörkt Tyskland.

Någon här i München väntar på de kassarna.

Tyskland och tyskt bröd

av Johan
Ett vackert orponformat tyskt bröd
Ett vackert orponformat tyskt bröd

Det finns många livsmedel som associeras med Tyskland men varken surkål, korv eller ens öl kan egentligen tävla om ledarpositionen bland dem. Störst bland de tyska livmedlen är tveklöst brödet.

Nu kanske du tänker att vi äter bröd i Sverige också? Ja och nej. De inplastade och ofta flera dagar gamla limpor som vi äter i Norden skulle man visserligen inte med gott samvete kunna ge till hunden här nere men i någon mening så är det ju bröd vi äter.

En första skillnad är dock mängden bröd som konsumeras. En genomsnittlig tysk äter 86 kilo bröd om året, att jämföra med knappt 60 kilo för den genomsnittliga svensken. Bröd är allt från ett tilltugg på språng i kollektivtrafiken till en hel måltid och bröd säljs precis överallt. Det finns över 50 000 brödbutiker i Tyskland där de flesta också är bagerier.

En kanske än viktigare skillnad är den kulturella betydelsen av bröd. Tyskar som man möter i vad de kallar utlandet, särskilt de som sökt sig till USA, klagar ofelbart alla högljuddt om bristen på “riktigt bröd”. Det största problemet verkar vara att ett amerikanskt bröd till skillnad från ett tyskt inte har en genomsnittsvikt som motsvarar den hos tegelsten.

Ett annat tecken på brödets särställning är att brödbutikerna är i princip de enda som är öppna på söndagar här i Bayern. Katolicism i all ära men behovet av nybakat bröd går före.

Den särskilda betydelsen som läggs vid bröd här i Tyskland har varit föremål för en del forskning. Dr Andrea Fadani vid museet för brödkultur i Ulm är en av de som har en teori. Ja, museet för brödkultur i Ulm finns på riktigt. Dr Fadani menar att Tyskland är geografiskt beläget i ett gränsland mellan odlingszonerna för flera olika sorters spannmål, vilket skulle förklara de över 300 olika sorternas bröd och de 1200 olika varianterna på dem. Det är alltså de många korsningarna mellan olika sorters råvaror som gett mångfalden och den brödkultur som tydligen 30 000 tyskar om året intresserar sig för på ett museum i Baden-Württemberg.

Dr Fadini uttalar sig för övrigt i en tidning utgiven av ägarna av Tysklands större tågstationer (“Dein Bahnhof”, nr 1 2013) och det är förstås ingen slump. Bröd och bakförsäljare anses vara den enskilt viktigaste typen av institution på en tysk station, det är viktigt att alltid kunna köpa bröd att tugga på. På Hauptbahnhof här i München har det visat sig vara en dålig strategi att navigera i myllret av människor med hjälp av brödbutikernas placering eftersom de är placerade överallt.

Hur är då det tyska brödet? Det tyska brödet är utmärkt med reservation för att jag inte testat alla 300 sorter än. Jag tror dock att jag ser fram emot att göra det.  

Tre år idag – reflektioner från ett tak

av Johan

Så har vårt Gödsvin gått och blivit ett år äldre men vem räknar? Jag höll ärligt talat på att glömma bort det själv. Det är hur som helst så det ligger till. Gödsvinet fyller tre år idag.

Jag tänker inte säga något om hur det gick till när allt började en gång för det har redan sagts många gånger tidigare. Sedan vet jag inte heller om det betyder något för dagens Gödsvin. Mycket har hänt sedan dess.

Om jag skulle komma att tvivla på det så kan jag bara se ut genom fönstret och konstatera att jag bor i ett litet hus på ett tak i München. Nere på marken går studenter omkring på studenters vis och från deras perspektiv går det inte ens att ana de två, sammanbyggda taklägenheterna eller något som sker där.

Det är på det stora hela en ganska bra plats och München är onekligen en bra stad för en blogg om att äta, dricka och överleva. Jag kan se Spatenbryggeriets skorsten från taket där jag bor. Något som det inte finns så mycket av här är tid och tid är vad bloggar är gjorda av.

Takten på inläggen har onekligen bromsat in men jag har slutat att tro att Gödsvinet skall upphöra. Gödsvinet kommer aldrig att upphöra, det bara skiftar tempo ibland.

En anledning till den irrationella takthållningen i inläggen är att vi är fyra till fem personer som skriver och vi gör det alla utifrån förutsättningar som inte delas med någon av de andra. En annan anledning är att vi är bevisligen fullständigt inkapabla till någon sorts planering

Att vi är flera som skriver gör dock också att inläggen trillar in och som du redan vet är de vid varje givet tillfälle bättre än något annat som skrivs på det svenska språket.

Därför är jag full av tillförsikt inför fyraårsdagen om ett år från idag. Gud vet var vi är då.

Tyskifiering: Total uppdatering

av Johan

Deutschland

Mitt projekt för en tyskare tillvaro fortskrider med oförminskad styrka. Det teutonska maktövertagandet är mycket närastående, allt motstånd är meningslöst.

Det var för ett par veckor sedan som jag inledde försöken med att acklimatisera mig till min vistelse i Tyskland under våren. Som ett led i dessa försök har jag varioliserat min själ med tysk och endast tysk musik.

Från morgon till kväll har jag hört allt tyskt som finns att höra genom mina hörlurar. Det är en råkur och bland biverkningarna märks lynnighet, böjveckseksem och en pressande dödslängtan.

Det kan vara för tidigt att avgöra men jag tror att jag gör framsteg. Så sent som i natt kom jag på mig själv med vakna upp kallsvettig, skrikandes “Bitte hör auf!”

Nu överdriver jag kanske men det har varit en utmaning att hitta bra saker att lyssna på.

Nyligen har jag börjat lyssna på Einstürzende Neubaten. De få ord som nämns i deras musik har jag lärt mig men nu är jag rädd för att åka.

Jag kan också ses nästan varje dag i Stockholms kollektivtrafik, läsandes romaner på tyska. Den senaste, “Der Russe ist einer der Birchen liebt” av Olga Grjasnowa, diskuterade jag kort med den enda tyska doktor i litteraturvetenskap jag känner. Det visade sig att han hade en gemensam bekant med den unga författarinnan Grajasnowa som hade tillhandahållit “en lätt erotisk bild på henne och hennes adress i Berlin”.

Det hjälpte förstås inte mig det minsta med att komma vidare i den tyska litteraturen men jag tror att jag gillar boken.

Den tyska kulturkampen går vidare och segern är alldeles bortom horisonten. Jag kommer att hålla dig uppdaterad.

Total tyskifiering

av Johan

Deutschland

Ibland läser man roliga saker och som du vet sker det oftast här på Gödsvinet. Igår var det Zonk, den karismatiska ledaren för Gödsvinet Syd, som gav mig anledning att le, om än hastigt och om än på ungefär samma sätt som en genomsnittlig skurk i en James Bond-film.

I ett utfall av senkommen ånger erbjöd Zonk den tyska ölen en ursäkt för år av baktalande. 

Låt oss göra en sak klar: Tysk öl behöver ingen ursäkt, tysk öl kräver fullständig underkastelse. 

Att gilla öl men att inte gilla tysk öl är ju mycket likt att gilla vin med undantag för allt vin från Frankrike. Att sådana åsikter ändå kommit från Zonks hemliga laboratorium i norra Italien har jag helt enkelt tillskrivit att han bott för länge på operettsidan av alperna. 

Naturligtvis är det aldrig för sent att komma in i gemenskapen under den tyska örnens skyddande vingar. Dessutom anser jag personligen att hans filmtips i sig visar att min kollega trots allt har utmärkt smak. 

Min egna förberedelser för den slutgiltiga övergången till den tyska sidan av tillvaron fortskrider enligt planerna.

Det är nu bara en månad tills jag lyfter mot Bayern för en längre tyrolsk väckelseresa. Fyra högtyska månader i alpluften bör vara nog för att kunna fortsätta joddlande genom livet.  

För att förbättra min förståelse av det tyska språket har jag bytt ut all musik i min närhet mot sånger på tyska. Förra helgen tömde jag min mobiltelefon på 2000 låtar bara för att lägga in 1200 nya där alla talar tyska. 

Den nya samlingen innehåller onekligen både högt och lågt. I motsats till vad många tror så är inte all musik på tyska bra. Jag har dock medvetet valt att acceptera musik för sitt språkvetenskapliga värde snarare än sitt musikaliska. Fråga mig gärna något om tysk hip hop.

Att plötsligt bara lyssna på tysk musik och bara läsa romaner på tyska visade sig vara en större omställning än vad jag var beredd på. Jag hade underskattat hur mycket man är det man lyssnar på och läser. 

När jag istället för att lyssna på Hank Williams och läsa amerikanska postmodernister finner mig lyssnande på alternativ pop från Hamburg och läsande tyska bestsellers så kan min hjärna inte låta bli att fråga sig vad fan som har hänt. 

Även om man vänjer sig så innebär denna snabba och totala tyskifiering att det känns lite som om man plankat någon annans liv. 

Vem är denna andra person? Vem är det jag trängt mig på? Vem det än är så kanske jag finner honom någonstans där nere i södra Bayern. Jag hoppas med tillförsikt att det är någon som dricker tysk öl.