Klass, kön och kokta potatis

Sjukdomen rasar vidare i mitt örnnäste mitt i Vällingby centrum. För att undgå att fullständigt försmäkta lyckades jag precis få i mig lite näring. Det blev 4 kokta potatisar, ett paket stekt bacon, två sorters sill, några husman med västerbottenost och ett par OP Andersson. Ingen öl. Ändå känns det lite bättre. Ska ta en liten Jameson också, och hoppas på det bästa.

När jag åt mig igenom den rätt välfyllda tallriken funderade jag över potatis och varför jag äter den med skalet på. Jag kom att minnas min norrbottniska handledares ord om att äta potatis med skalet på. Han kallade det för ett tecken på “medelklassens ångest”. Han menade att småborgerligheten enbart gör sig till genom att med en spelad världsvana äta potatisen på ett chict rustikt sätt. Själv kom han från ett gruvarbetarhem i Kiruna där en kokt oskalad potatis lika gärna kunde vara rå. Samma sak gäller stekta eller ugnsstekta potatis i alla former.

Personligen vill jag hävda att jag egentligen bara försöker slippa ett arbetsmoment i matlagningen men anklagelsen om att ge uttryck för “medelklassens ångest” dröjer sig kvar. Naturligtvis vill man inte bli associerad med människor som tänder ljus och, ännu värre, sätter på lite lugn musik på låg volym vid varje måltid.

Visst kommer jag från någon sorts djupt agrar blekingsk medelklass men denna skiljer sig ändå ganska mycket från villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien. Min far tycker det är fisförnämt att äta med både kniv OCH gaffel. Ibland ställer han den retoriska frågan om kniven är till för att “peta sig i örat med”.

Vi åt dock alltid potatisen skalad hemma hos mina föräldrar. Om min gamla handledares rön håller så beror det på att mina morföräldrar kom från ungefär samma omständigheter som hans, om än från motsatt ände av landet. Jag träffade aldrig mina farföräldrar men jag har hört att de tillhörde den sortens nervöst polerade småstadsborgerliget som kan få någon att inte vilja äta med kniv i ren protest.

Arbetarklassen skalar och medelklassen strävar uppåt genom att inte skala. Hur gör då överklassen? Överklassen gör precis så som ingen annan gör för tillfället. På så sätt håller de medelklassen förvirrad och på mattan.

Jag tror det börjar klarna nu och jag syftar inte enbart på potatisfrågan. Ett lätt mål kan ha vänt sjukdomsutvecklingen. De säger att näringen sitter i skalet.

Pasta bolog… jag menar med köttfärssås

Idag lagade jag ett försök till en pasta bolognese. Inte spaghetti med köttfärssås, utan just en ragu bolognese, med kalvfärs, fläskfärs, sidfläsk och kycklinglever. Och rödvin såklart. En sådan kulinarisk utsvävning tänkte jag att jag kunde skriva om.

Men så kom jag att tänka på de senaste årens politiska händelser. Vi går tillbaka några år i tiden. Att kunna bli avlyssnad är bara jobbigt för de som har något att dölja, sade buggningsentusiasterna när FRA-lagen var som hetast i debatten. Vi är ju så otroligt demokratiska i Sverige att inget ont kan komma av att vi övervakar våra invånare.

Visst var jag en övertygad motståndare till bodströmsamhället redan då, men visst kunde det ligga något i det den mörka sidan sade. Om terrorism kan avslöjas och människoliv räddas, samtidigt som vi har en rättssäker kontrollapparat som ser till att man inte avlyssnas i onödan, kunde det då inte vara ok?

FRA-lagen infördes som bekant, och jag kan inte påstå att mitt liv ändrats nämnvärt på grund av det. Men så hände något i senaste valet som inte kunde hända enligt FRA-ivrarna. Ett odemokratiskt parti sitter nu med viss makt i sina händer. Vad har de egentligen för möjligheter att använda data från FRA? Och om de blir större, finns det någon väg tillbaka? En Ctrl-z?

Vad händer med oss som inte alltid hyllat det svenska före det icke-svenska? Jag gjorde narr av Christer Sjögren i en diskussion på jobbet idag, men lyssnade med stor njutning på Townes Van Zandt. Vilka repressalier kan det ge mig?

Vi på Gödsvinet är naturligtvis politiskt obundna och neutrala i politiska frågor. Det är det enda seriösa valet för ett mediekonglomerat i den här storleken. Men likt alla professionella journalister kommer jag närma mig den här frågan på ett moget och moraliskt sätt. Med självcensur.

Jag lagade vanlig svensk patriotisk köttfärssås, och därmed pasta.

Den längsta veckan

Segerviss Jimmie

Det har varit den längsta veckan någonsin på Gödsvinet och det är bara tisdag. Måndagen trodde jag aldrig jag skulle få se slutet på. Jag är van vid politiska baksmällor, tro mig, men denna var något utöver det vanliga.

Man bör inte underskatta den direkta och indirekta politiska makten som det rasistiska Sverigedemokraterna nu har i sina håriga händer. Tiden arbetar för dem. Trots detta var det värsta med måndagen blotta vetskapen att de vann och vi förlorade. Det är förstås en fullständigt kokett inställning. Jag vet inte ens vilka “vi” är. Förmodligen var det därför vi förlorade.

Hur allvarligt jag än tar vinrecensioner, recept på hälsovådlig vegetarisk mat och sånger om sprit så har det inte känts rätt att hänge sig åt de ämnena under valspurten och de två dagar av skräck och avsky som förflutit sedan valnatten.

Naturligtvis kommer det åter en tid för sådana ämnen. Jag tror den heter onsdag.

En annan anledning till att det inte varit rätt att skriva något här är förstås att jag befinner mig i det där stadiet av min kurs där man skriver anteckningarna för föreläsningarna på tunnelbanan på väg till uruppförandet. Det är en kreativ fas och inget är så skadligt för pedagogiken som kreativitet.

Det finns faktiskt en möjlig koppling mellan min undervisning och Sverigedemokraternas politik. Ibland får jag tillfälle att föreläsa om medborgarskap och om vad som krävs för att man ska uppnå sådant.

Sverigedemokraterna nöjer sig inte med blott en juridisk definition av medborgarskap. De menar exempelvis att det svenska fotbollslandslagets kapten Zlatan Ibrahimovic inte är svensk. Man förstår hur de tänker, han har svart hår och bollkänsla. För att fullt ut vara en svensk fotbollsspelare så ska man ha blont hår, kunna passa hem och gilla tacos.

Ibrahimovic är förstås född i Sverige av svenska medborgare men likväl, de kräver mer för att dela ut medborgarskap. Höga krav är nästan lika fint som att “ta ansvar” och om vi som genomled valvakan är riktigt säkra på något om Jimmie Åkessons person så är det att han gillar just de orden. Det och att han, avslöjande nog, gillar bruna kostymer. Förlåt, nu tappade jag koncentrationen.

Tillbaka till frågan om medborgarskap. Ett klassiskt krav som Sverigedemokraterna hämtat från tanken på ett samhällskontrakt är att svenskt medborgarskap upphör om man begår brott. I USA har samma tanke i ett fåtal delstater lett till att brottslingar blir av med rösträtten men i det nya Sverige kommer de helt enkelt att avlägsnas geografiskt från sitt hemland.

Ett annat krav är att man skall låta sig integreras i den svenska kulturen. Lyckligtvis har vi nu precis fått en operativ definition av vad svensk kultur är, av sverigedemokraterna. För er som inte orkar följa länken så är definitionen: “…fornminnen…som…till exempel…julafton…och…midsommar”.

Dessutom måste man förstås kunna svenska, det kan du fråga vilken Folkpar… förlåt, Sverigedemokrat som helst om.

Sådana ser alltså kraven för medborgarskap ut och som statsvetare är jag beredd att säga: Ok, det är en rimlig definition av vad som utgör ett medborgarskap. Kanske inte den jag hade valt, för mig hade det där med att födas i Sverige av två svenska föräldrar räckt med råge, men nu är det ju inte jag som fått 5,7% av det svenska folkets röster.

Det går dock inte att komma ifrån att detta måste vara dag noll för den nya medborgardefinitionen. Vi måste börja med att sålla svenskarna från utlänningarna enligt dessa krav från grunden. Alltså måste alla som nu råkar befinna sig i Sverige genomgå en grundlig examination av kunskaper i svenska språket, även de svåra grejerna som att formulera fullständiga meningar och inte använda versaler när man kommenterar artiklar i Sydsvenskans nätupplaga. Till detta kommer förstås särskilda test i folkliga traditioner och, kanske viktigast av allt,  fornminnen.

Dessutom får man inte, någonsin, ha begått något brott. Inte ens lite hembränning, vapenbrott, fylleri, bögknackning eller hets mot folkgrupp. Inte ens om det skedde för 20 år sedan under en annan tid, med annan frisyr och en annan kostym.

En fullt ut praktiserad sverigedemokratisk definition av medborgarskap skulle på ett effektivt sätt befria Sverige från Sverigedemokrater.

Det är fortfarande förbannat deprimerande att det blev så här. På något sätt känns det dock lite bättre nu.