spaning

Infall

av zonk

Ett infall kommer så fort. Man kikar i pizzamenyn, begrundar tillvaron för ett ögonblick, och så har man plötsligen insett att man aldrig ätit en pizza med pommes på, och varför inte, liksom. Ett äventyr varje dag, osv. Tyvärr kan jag inte riktigt säga att jag lyckades ge konceptet en ärlig chans. Kanske var det fredagsrusch, kanske hade chaufför nr 2 ledigt för att spela boule, jag vet inte, men i vilket fall så dröjde pizzan både länge och väl, och hade vid ankomsten en temperatur som jag snarare associerar med kallskuret, en helt klart suboptimal temperatur att avnjuta pommes. En kvick tur i ugnen fick bli det minst dåliga alternativet, men pommesen kan ändå inte kallas annat än soggig och sorglig. Detta sagt så nådde inte pizzan i övrigt några rarifierade höjder heller, även om den med all sannolikhet inte tjänat på att långsamt bli kylskåpskall i en välanvänd pizzabil. Samtidigt är ju hemkörd pizza ett helhetskoncept som inte kan bli bättre än sin svagaste länk. Det känns därför rättvist att ge Al Fornos King Kong-pizza jämnt en feferoni av fem möjliga.

Första kassen

av zonk

Det känns som om jag begår något slags synd. Efter flytten har det på något sätt blivit ont om hyllplats och nånstans så hamnar blickarna på de där böckerna som jag läst och inte kommer läsa om – och som inte är speciellt minnesvärda – eller böcker som jag fått i present och ännu inte läst på ett flertal, ibland uppåt dussinet, år – och inte riktigt planerar läsa, eller ens kan tänka mig att planera att läsa. Böcker som inte berättar en story eller väcker ett minne. Och nu åkte de ut. Bort till Emmaus Second Hand här i Lund, förhoppnings vidare därifrån till ett nytt hem och inte till pappersinsamlingen. Kanske uppskattar någon annan The Napoleon of Notting Hill mer än jag. Möjligen läser nån slut The Passion of New Eve. Eller öppnar den där boken av Kepler. Rentav ägnar mer än en förstulen tanke till att läsa boken med den ack så muntra titeln Vi, de drunknade. Jag vet inte. Deras vidare öden kommer för mig förbli obekanta. Egentligen är de inte först heller. Senast bohaget åkte runt inom landet (då från Skåne till Stockholm) så föregicks de av ett antal gamla kursböcker. Inte alla, bara de tråkiga, träiga, och de utan all charm. Det var några kassar. Dyra i inköp, nu rakt till pappersåtervinningen med sitt årtionde-gamla vetande helt ur takt med tiden. Om något borde man sålt dem second hand tidigare. Men någonstans fanns en illusion om att de skulle arbeta som små uppslagsverk. Eller om man vill och/eller behöver läsa in sig på något igen, som statistik. Jag har fortfarande kvar ett drygt dussin kursböcker i den här kanske inte helt genomtänkta eller realistiska avsikten. Eller för att de har någon slags charm. Filosofins Historia av Svante Nordin var ju rentav fascinerande läsning, ja, jag kan helt klart se mig själv läsa igenom valda delar av den. Någon dag. Snart, kanske, rentav? Men innan dess tror jag tyvärr hyllorna behöver rensas igen. Jag ska skaffa större, men det löser inte problemet att jag har ett flertal lådor böcker hos mina föräldrar, där de legat sen jag bodde på korridor, i väntan på den där “riktiga lägenheten”. Jag vet inte om jag är där nu, men det är nog lika bra att ta tag i det. Tror jag. Även om det fortfarande känns lite som en synd att göra sig av med böcker.

Tillbaka till källan

av zonk

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända. Nog är det fint med presso på färskmalt single source, men till slut står man där en dag, händerna skakar lite lätt, koffeinabstinensen pratar milt men tydligt med ens hjärnbark och man gör det som faller sig naturligast – man kokar enkelt men rikligt kaffe med vanlig jävla tratt i vanlig jävla kanna. Kanske Arvid Nordkvist. Kanske Zoegas. Men starkt som fan, och mycket, och fort ska det gå. Ibland behöver man återvända till sina rötter för att riktigt se var man ska ta vägen, och med kaffe är det ofta bra med mycket och bättre med starkt, men framförallt fort. Så går man åter till källan. Sen lägger man en order till en finrostare med hemleverans illa kvickt, och hoppas de verkligen springer till rosteriet och masserar ens bönor från Burundi, och skickar dem med ambulans raka vägen till ens dörr.

Mosgalenskapen

av zonk

Nu när hösten började falla på, kände jag någonstans djupt i min kropp ett starkt behov, ett behov av att sylta, safta och göra mos. Odlingarna på min balkong sträcker sig bara till envisa infestationer av mossa och alger, men en liten tur på koloniområdet runt knuten ledde till ett fynd: flera kassar med finaste äpplen. Eller ja, det var definitivt äpplen, men kanske inte riktigt exemplaren som vinner skönhetstävlingar. Men det passar väl bra till mos. Som mos-nybörjare hoppade jag såklart i djupaste änden och fick med mig precis så mycket äpplen hem att jag trodde jag skulle bli av med några fingrar på kuppen när påsarna skar in mellan lederna.

Som fullständig amatör tycker jag ovanstående ser ut som en hyfsad laddning äpplen, och då var det ändå bara första kvällens omgång, andra och speciellt tredje blev betydligt mer omfattande, tills påsarna slutligen var tomma. Det tar rätt hyfsat med tid att skala några hundra äpplen, och sedan med kniv få bort kärnhus och andra mindre lättsmälta delar, och det var med en blandad känsla av projektets övermäktighet och någon slags husmoderlig (husfaderlig?) nöjdhet som det hela fortgick.

Att se moset glatt och piggt gult puttra ihop var en lättnad, och ett otal burkar och påsar senare har jag frysen full med gott äppelmos. Första satsen fick sig en dos färskpressad citron, andra dosen lite ingefära, och sista kardemumma, och det passar utmärkt såväl till fil och müsli som till gröten eller på toast. Det får bli en stek med äppelmos till i höst också, känner jag på mig. Jag har även fått vara med om alla sylt-, saft- och mosmakande släktingars invigningsrit, nämligen omöjligheten i att skänka bort ens minsta burk, när jag hade min lille brorson på besök. Hans föräldrar hade nogsamt drillat honom att snabbt svara att de hade fullt i frysen, och jag ville inte insistera. Jag kommer fortfarande ihåg hur det är att vara på andra sidan av konversationen, och jag lät ämnet snabbt falla. Så nu står jag med en frys full med äppelmos, men det är gott på müslin. Måste snart tina en burk till. Nästa vecka..

En stor stark, tack!

av zonk

Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men någonstans i början av årtusendet så blev det så att jag och några kumpaner som skulle ses och ta en kall öl eller två och se en kvalitetsfilm eller två. Vi tyckte det skulle vara trevligt med lite käk, och då blev det av någon anledning (som just då kändes fullständigt självklar) ovanstående meny, alltså entrecote, klyftpotatis, och bea. Och på den vägen har det på något sätt fortsatt, till den punkten att en bekant sade sig aldrig äta denna rätt annat än när vi sågs, och sällan äta något annat när vi väl sågs. Jag kan säga mycket till försvar för denna kombo-platta, framförallt är den jävligt god, flottig, och reptilhjärnan blir så otroligt nöjd att man går runt som i ett litet rus efteråt. Samtidigt är den otvetydigt matvärldens motsvarighet till en stor stark: enkel, konservativ, gammeldags, och inte utmanande någonstans. Någonstans har man ju också ett “stor stark”-beteende i sig: comfort food heter inte som det gör för inte, och det är väldigt skönt att ibland hålla sig till det beprövade och kända, det man vet fungerar. Det är som ett ankare i tillvaron att frossa i lagom rosig biff och bea med skållheta och friskt krispigt flottiga klyftisar till, det håller allt på plats, det skänker förnöjelse och en känsla av att vara i kontakt med sina rötter. Kanske är det precis vad man behöver för att ha tryggheten att ge sig ut i en tillvaro som tycks sväva på gungflyn, kanske är det en återgång till ett förflutet som aldrig funnits. Men lika säkert som att jag hade haft svårt att klara mig utan entrecote, klyftisar och bea, lika säkert hade jag blivit uttråkad om jag inte gett mig längre åstad. Ibland tror jag det är bra att ta en titt på sitt liv och fundera lite över var man fortsätter dricka stor stark i onödan, om det så är musik, film, eller för den delen kaffe. För inget fel på stor stark och dess andebröder, egentligen, men en varierad diet är ju betydligt intressantare om inte annat.

Vad är poängen med calzone?

av zonk

Härförleden, när jag av en händelse befann mig på den lokala pizzerian, såg jag någon få en calzone serverad. Jag frynte och undrade i mitt stilla sinne varför någon egentligen skulle ge sig på en vik-pizza; mitt enda bestående minne var våt pizzaskinka och deg. Som den djärva och undersökande blogg vi är, var steget därifrån kort till att helt enkelt utvidga empirin, och sätta tänderna i en calzone. Nu är det väl svårt att säga att det här skulle vara det platonska idealet av en calzone, eller ens en juste calzone – för att få ett hum om det, hade man nog behövt aväta ett par dussin, och helst några i Italien, och utan att gå händelserna i förväg så är jag kanske inte så överväldigad att jag kommer ge mig in på det. Men. Det var i varje fall bättre än mitt minne av våt skinka, seg deg och tunn tomatsås, det ska sägas. Det mest påfallande var utan tvivel de stora mängderna smält ost och hur det blev som en massiv såsig och intensiv upplevelse tillsammans med skinkan och tomaten. Det tog mig ett tag att inse vad det påminde mig om, men sen kom en intensiv paltkoma och jag insåg att jag inte varit riktigt så däst sen jag åt ostfondue på stundentkorridoren. Efter att ha återhämtat mig ett par dagar kan jag i backspegeln fråga mig i vilket sammanhang den typen av mat-utmattning kan vara passande, kanske möjligen om man fått stränga order av sin doktor att göra så lite som möjligt under ett par dagar, men i vardagslag ter det sig opraktiskt. Jag tror inte jag nånsin tänkt det tidigare, men jag hade faktiskt kunnat tänka mig att dela en sån här pizza med någon, eller be om en mindre storlek, för jag tror inte den vinner något på lagring i kyl eller annorstädes. Allt detta sagt så är det dock ingen dålig pizza, bara möjligen något intensiv i större mängder (och det ska sägas att pizzerian ifråga definitivt har pizzor av det större formatet). Vi känner oss därför stärkta i vår övertygelse att pröva på en del saker som kanske inte ter sig så värda att pröva, om än med visst urval.

Tre komma sjuttifem koman av fem möjliga.

På liten kopp

av zonk

Visst, det är ju ingen nyhet att man är subjektiv, men ibland blir man ändå förvånad. Kanske inte så mycket över hur subjektiv man är, utan vad som kan spela in. Härförleden, av en händelse, tog jag en kopp bättre kaffe ur en väldigt liten kopp som på omvägar hamnat hemma hos mig, och det slog mig hur mycket mer jag njöt av kaffet. Kanske hade min mormor något på känn, som höll kafferep med minsta och tunnast möjliga koppar. Det blir helt enkelt väldigt mycket bättre. Så långt allt väl, och kanske ingen överraskning. Nej, det som slår mig, efter en mycket liten kopp med kaffe, är att jag hade kunnat ge en sådan kopp noterbart högre betyg. Jag bara känner det nånstans längst bak i recensenthjärnan, det här hade kunnat motsvara 0.25 eller 0.33 på betygsskalan, en solig dag kanske rentav 0.5. Slutsatsen är tydlig – att blanda in ytterligare confounding factors på detta sätt håller inte, jag måste hålla fast vid samma glasmuggar jag nu börjat recensera kaffe med. I varje fall när jag recenserar. Annars kanske det blir en och annan slurk kaffe på liten kopp.

Teaception

av zonk

Det var dags för möte, och det behövdes en panna starkt te. Kanske blev det lite mer te-blad än vanligt, kanske var några av dem lite smuliga. I kopp såg det ut som steget till kaffe var kortare än vanligt. Är jag på väg över teets event horizon? Blir nästa steg te-spresso? I själva verket kliver jag i välkända fotspår, och så har nog många andra gjort utan att inse det – det jag hade i koppen var inget annat än s.k. “builder’s tea”, som engelska byggjobbare njutit i årtionden, om än med en ordentlig slatt mjölk och kanske ett par teskedar socker: te bryggt ohemult starkt, te där tepåsen får åka med i koppen, te bryggt för styrka, inte för subtila nyanser. Efter en kanna builder’s ser jag var charmen ligger. Visst är det beskt, strävt och rått, men det kittlar fint i ådrorna, svetten lackar och tangentbordet glöder, dokumentationen rasslar fram i god takt. Fint så.

Att blogga om te (och allt möjligt)

av zonk

Det här med att blogga är en konstform som verkar närma sig den punkten där alla utom de mest hängivna lämnat skeppet för andra, mer bildintensiva media. Icke desto mindre är vi några som envisas, ja rentav frodas i motlutet, och Gödsvinet är inte de som inte spottar i motvind. Nej, bloggen som konstform är på inget sätt på väg att dö ut. Tvärtom är den på väg i en reningsfas, där de klentrogna faller från, andra andningen är på gång, och mot slutet av århundradet kommer de stå där, som järtecken och monoliter, de tidiga bloggarna som höll ut.

Den uppmärksamme har säkerligen noterar ett bagar-dussin nya bloggar i Gödsvinets lista över Bloggar vi gillar, härnere till höger. Ett är dock tydligt, och det är att vi har börjat få gå utomlands, över ån efter te kan man säga, för det var hart när omöjligt att hitta några pigga och aktiva svenska te-bloggar. Några svenska ölbloggar verkar däremot liksom svinet härda ut i vissheten att de hittat den ultimata kommunikationsformen.

Följer ni någon aktiv blogg på ämnena mat, dryck, eller överlevnad utöver svinet, ber vi alltså härmed om en kommentar här nedan! Vi bloggar som är kvar måste stå varandra bi.

Digitala festligheter

av zonk

När nu det sabla viruset ligger som ett lager hönsgödsel över varje tanke på publika sammankomster, står det till den digitala världen att förse oss med någon slags ersatz för dessa festligheter. Såhär dagen efter amatörernas afton tar vi en titt på det datoriserade samlivet och på det hela taget finner vi att mycket finns på plats – vi behöver bara ta det i besittning. För den som är begiven på lite munter feststämning finns exempelvis stora delar av Bengt Sändhs kulturgärning på youtube (exempel ovan), och andra musikaliska storheter av stor intensitet finns likaledes där:

För den som vill svinga en bägare med en vän, men inte kan mötas, är de digitala alternativen numera många. Man kan prata över discord, skype, zoom med flera, och har man en liten s.k. web-camera så kan man dessutom se sin dryckesbroder höja glaset. Flera av dessa erbjuder dessutom möjligheter till ytterligare lustifikationer, i form av lustiga digitala hattar, att förvandla sig till en potatis, etc. Digitala bakgrunder kan nog nästan ge skenet av att man befinner sig under en husgrund som medlem av en hemlig polsk herrklubb, ja, möjligheterna är oändliga. Bara fantasin sätter gränserna!

Så ge er nu in i era hålor och fira med era nära och kära, kamrater och gamla bekanta, per distans!