Det hade hunnit bli eftermiddag och kväll på Kungsholmen. De sista kostymklädda kontorsarbetarna skyndade hem till folköl, allsång på skansen och ett gräl med frugan. De rusade fram likt lemlar som kommit på efterkälken från den stora flocken som lämnade jobbet för två timmar sedan. Alla med en telefon mot örat. Deras längtan efter helgens familjerutiner sken som eldar ur deras ögon. Jag önskade stilla att jag var en av dem. Att mitt liv också följde en vardagstråkig taktfast rytm. Att mitt liv var som dansband. Men den här eftermiddagen på Kungsholmen liknade mer epileptisk improvisationsjazz.

Mina febrigt röda ögon flackade fram och tillbaka. Var var jag? Och vart skulle jag? Den mystiska kvinnan var inte långt bakom mig. Jag hade irrat runt i vad som kändes som veckor utan att veta vart jag var på väg. Men när jag stod utanför Scheelegatan 3 visste jag. Det var dit jag skulle. Wijnjas ostkällare stod det ovanför porten. Märkligt. Eller kanske inte alls egentligen, doktorn gillade ju ost.

Innanför porten gick en smal trappa ned i en källare. Ingen överraskning för mig som hade läst på skylten för några meningar sedan.

En man i välansat ansiksbehåring, vi kan kalla honom skägg-Paul, mötte mig och den mystiska kvinnan som följt mig hela dagen. Hon hade kommit ikapp i trappan och nu var det för sent för henne att vända om. Både hon och jag var påtagligt nervösa över att det bara verkade finnas en utgång. Hon såg ut som en tränad spion när hon proffsigt sökte av rummet med blicken. Men jag visste att hon inte var spion. Hon var bibliotekarie.

Skägg-Paul var pratsam och vänlig och visade oss till ett av många lediga bord. Han verkade tro att vi kommit tillsammans, och innan vi visste ordet av satt vi mitt emot varandra. Min panna började bli fuktig av svett. Jag hade inte sovit på flera timmar, och Pauls pratsamhet kändes pressande som en fat-suit runt hela kroppen. Han visste. Och han visste att jag visste att han visste. Jag var förvirrad. Jag visste ju nästan ingenting. Fat-suiten var trång.

Efter ett lite tag dök studenten upp och satte sig vid bordet. Jag och bibliotekariespionen tittade nervöst på varandra, men innan vi hann ta till orda såg vi att hon hade tagit med sig doktorn. Vi valde att vara tysta. Doktorn kallade till sig kyparen och beställde världsvant. Vi andra pekade på varsin enklare rätt och delade på en flaska husets. Doktorn sade vräkigt “Ge mig det värsta ni har, och vin till det”. Kyparen och doktorn var helt uppenbart bekanta sedan tidigare, men det låtsades de inte om. Istället log Skägg-Paul sitt artiga leende och dukade upp glas efter glas till doktorn. Men ändå tog dokton girigt för sig av vår flaska. Vad ville han?

Jag svettades ymnigt och jag kunde höra mitt hjärta bulta snabbare och snabbare. Hatten smet åt om huvudet, men gick inte att få av. Den kaosartade improvisationsjazzen tjöt allt högre i mitt huvud.

Medan doktorn smörjde kråset satt vi och petade i varsin tallrik ost. Jag kunde inte koncentrera mig på maten, men visst smakade det bra. En ankrilette till förrätt lade en fin och välsmakande grund för de tio vältempererade ostar som utgjorde huvudrätten. Vissa flöt ut som feta valrossar över tallriken, vissa var hård och torra. Skägg-Paul berättade om var och en av ostarna, och han verkade uppriktigt insatt i ämnet. Det var intressant, men jag hade svårt att fokusera. Blicken flackade. Efter maten drack vi kaffe. Fortfarande hade ingen sagt något. Jag tittade på studenten. Hon vände blicken mot bibliotekarien. Bibliotekarien vände blicken mot doktorn. Doktorn tittade oförstående på oss alla. En efter en. Han visste. Men vad visste han?

Ingen sade något.

Vi lämnade källaren tillsammans under tystnad. Sedan tog vi tunnelbanan. Studenten och doktorn åt ett håll, jag och bibliotekarien åt ett annat. Jag tittade inte tillbaka. Vi var klara, men ändå var jag inte lättad. En ystig mättnad fyllde mig. Jazzen hade lugnat sig.

Wijnjas ostkällare, fyra Skägg-Paul av fem möjliga.