Youtubeölen

Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: ”The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles ”Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs ”Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson ”Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels ”Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel ”Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

Liknande inlägg:

Publicerat i Verklighetens öl och taggad , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.