Världens bästa öl är Belgisk. Det brukar heta så. Det är förstås inte sant men det brukar heta så. Detta påstående kunde en gång driva mig till vansnne. Låt vara att det inte är långt dit. Det var inte falskheten som irriterade mig. Jag hör felaktiga saker varje dag. Det var människorna som sa det jag inte klarade av. Dessa ignoranta, prestigesökande fjantar. När jag skrev nedanstående text var jag ung och arg. Nej, det var jag inte. Jag var 28 och berusad. Hur som helst, här är vad jag skrev om belgisk öl:
Ok, nu får det vara nog. Jag kan inte hålla tyst längre. Allt för länge har den här pinsamma charaden fått hålla på, uppmuntrad av våra sociala strypkoppel och vår feghet. Det är slut med det nu, det här måste sägas: Belgisk öl är äcklig. Belgisk öl är inte “världens bästa”, vem fan kom på den idéen till att börja med? Belgisk öl är för idioter.
Vi lever i en mörk, farlig tid av lattedrickande nymetropoliter med troféskåp fyllda av oöppnade flaskor malt och travar av böcker med bilder på mat i sjuka förstoringar. Detta är människorna som gjort smak till en fråga om stil och stil osmakligt. Mat och dryck har blivit modeprodukter i en värld där känslan för vad som är rätt att tycka om kommer i glassigt fyrfärgstryck istället för som en vildes primalskri från platsen där våra hjärtan satt innan vi ersatte dem med medlemskap i whiskeyklubbar. Nu är det slut med det, den första stenen är redan greppad och inget kan längre hindra den från att kastas mot de blanka fasaderna
Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag hörde påståendet att belgisk öl är den bästa i världen. Det var en reporter på SVT som gjorde uttalandet och den enda belgiska öl jag då testat var Stella Artois så han kunde ha haft rätt så vitt jag visste. Det hade han inte men det förhindrade inte att påståendet fortsatte att upprepas allt oftare med tiden. Nästan uteslutande var de som kallade belgisk öl världens bästa samma människor som håller Ardbeg som bättre än Jameson trots att de inte druckit någondera i någon meningfylld omfattning. Alla som knäckt en liten flaska jameson under ett nykterhetseminarium med IOGT under Almedalsveckan vet att de har fel angående whiskeyn och de har lika fel om den belgiska ölen. De som säger att belgisk öl är världens bästa vet varken vad de talar om eller varför de tycker så. Det har helt enkelt blivit “rätt” att påstå att belgisk öl är bäst i världen men det gör det inte mindre fel.
En ung man som hade ett i princip helt teoretiskt förhållande till alkohol frågade mig för ett par år sedan ifall jag visste vilket land som gör den bästa ölen. Detta var just en sådan ung man som har tjocka böcker om maltwhiskey som mest innehåller enorma bilder på dimmiga hedlandskap. Han hade dessutom fått för sig att han kunde mycket om mat och dryck men hans totala okänsla för allt ät och drickbart vittnade bara om att de vackra banden innehöll just bilder och ganska lite recept eller annan kunskap om mat. Den unge mannens borgerliga förhållande till mat som en källa till världsvan identitet illustrerades inte minst av att han hade jävligt dyra knivar han inte kunde hantera och bäst av allt en liten kockdräkt som han drog på sig när han stekte sin laxkotlett. Jag visste förstås svaret på hans fråga men plågad svarade jag att jag inte visste och inväntade den oundvikliga idiotin. “Det är belgien” sa den unge mannen och såg hopplöst nöjd ut.
Belgien har i likhet med de flesta Europeiska länder ganska många ölsorter så det är naturligtvis gravt missvisande att generalisera landets öl till ett enda utlåtande på basis av dess nationalitet. Det är alltså idiotiskt i sig att påstå att ett enskilt land har världens bästa öl. När man talar om belgisk öl så brukar man dock syfta på den starka klosterölen och då speciellt flaggskeppen som bryggs av trappistorden. Chimay är kanske den mest kända sorten bland dessa. Jag har druckit en förskräcklig massa olika belgiska öl inklusive flera trappister, där alla utom en bryggs i Belgien. La Trappe bryggs i Nederländerna men inte alla anser att det är en “riktig” trappist, varför nu det skulle vara eftersträvansvärt. Den belgiska klosterölen är överjäst, mörk till halvmörk och i regel alkoholstark. Smaken varierar men den varierar inte tillräckligt mycket för att tillåta att någon klosteröl smakar något annat än spetsad folköl silad genom en sirapslimpa och spetsad med brun farin. Hur kan i övrigt fullt friska människor uppskatta belgisk klosteröl till den grad att de kallar den för världens bästa öl? Svaret är förstås att de inte kan det alternativt att de i själva verket inte alls är fullt friska. De uppskattar inte ölet, de bara gillar sig själva för att dricka det. En mer förlåtande förklaring är att den varierande floran av öl i ölsupermakter som Tyskland gör att landet inte får någon enhetlig ölkaraktär. Den belgiska ölen är i brist på andra kvaliteteter åtminstonde just belgisk, man känner igen den som belgisk på ett sätt som man inte känner igen Becks som tysk. Det förändrar dock inte det faktum att den tyska ölen är vida överlägsen den belgiska sett ur det egentligen omöjliga nationsperspektivet.
Belgisk öl är inte världens bästa, den är inte ens bra. Den är bara typiskt belgisk, vilket är fullt tillräckligt för att lattefolket ska identifiera den belgiska ölen som speciell och därmed exklusiv. Belgisk öl är för folk som egentligen inte gillar att dricka öl. Belgisk öl är för idioter.
Det är rätt och och sanningen är vacker. Betyder det att jag inte dricker belgisk öl. Självklart betyder det inte att jag inte dricker belgisk öl. För så sent som någon vecka sedan besökte jag Belgobaren i Stockholm med stor behållning.
Det finns massor med goda beslgiska öl och Westmalle dubbel är en sådan. Jag vet inte när jag drack den för första gången men jag har druckit den oftare än normalt allt sedan en kväll på Monks på Wallingatan. Den Westmalle de serverade där tog mig med överraskning. Den var inte alls så som jag mindes den. Visserligen hade vi spenderat hela dagen med dricka oss fram och tillbaka över Ålands hav men kunde den dåliga finska alkoholen verkligen skada mitt minne så? Långt senare insåg jag att alla de tuggummi med eukalyptussmak som jag tuggat för att kväva de råa dofterna av en råbiff nog bidragit till smaken. Jag har sedan dess aldrig hittat tillbaka till den.
Det gör dock inte så mycket. Westmalle dubbel är en ypperligt välbalanserad klosteröl som med sin rostade smak nästan påminner om en frisk, fruktig porter om man kan tänka sig en sådan.
Om Westmalle dubbel är bra, då måste ju Westmalle trippel vara ännu bättre? Nej. Det är precis sådant tänkande som förstörde den belgiska ölen för mig. Den frisinnade trappisten Westmalle dubbel kanske kan vara vägen tillbaka.
25,90 kronor på systembolaget, nummer 1540 i katalogen
Fyra starka lågländare av fem möjliga
