Bra mat för Sveriges bönder

Världens bästa kebab någonstans i Sverige

Sittandes på Folkets kebab på Folkungagatan drabbades jag av en insikt. Jag mindes att en infödd södermalming en gång sagt mig att just Folkets kebab borde vara förebild för alla andra kebabförsäljare i Sverige. Jag hävdade då och jag hävdar fortfarande att Folkets kebab inte skulle ha klarat konkurrensen i Malmö i mer än någon vecka. Det finns dock något mycket spännande i denna motsättning.

Jag känner personer från Karlskrona som på fullt allvar menar att det inte går att få tag på en anständig kebab utanför Karlskrona. Med den sortens självsäkerhet som bara finns i en regional centralort hävdar dessa människor att det just i den blekingska residensstaden görs kebab på ett unikt och överlägset sätt.

Jag känner på liknande vis personer från städer som Sundsvall, Sölvesborg, Växjö och Östersund som tillskriver just sina lokala kebabförsäljare särskilda och storslagna egenskaper. Detta är bara några exempel som jag känner till, helt säkert råder samma inställning i alla svenska städer.

Möjligtvis är Malmö ett undantag. Malmös befolkning har ställt sig unisont bakom falafeln som idag betraktas som mer malmöitisk än något annat livsmedel. Principen är dock densamma. Ingen som bott i Malmö, mig själv inkluderad, skulle någonsin röra en falafel som tillagats norr om Arlöv. Om man försöker kommer man att serveras en industriell potatisburgare som doppats i skämd olja. Fast nu tror jag att jag illustrerar det fenomen som jag kom till insikt om sittandes där på Folket kebab idag: Snabbmatschauvinismen.

Snabbmatschauvinismen är inte vacker men det är viktigt att förstå den för att förstå Sverige. Vi är bönder. Det är den enkla sanningen. Vi är bara ett par generationer från en nästan helt agrar tillvaro i små lokalsamhällen och det präglar fortfarande hur vi tänker. Sverige är ännu glest befolkat och en klar majoritet av sveriges befolkning bor fortfarande i små och medelstora samhällen. Som en illustration av detta går gränsen för “storstad” i den svenska kommundatabasen vid 50 000 invånare.

I små städer skapas små identiteter och den som innehavare av världens enda riktiga kebab är en av dem. Att kebaben förmodligen inte uppfanns i varken Karlskrona, Sundsvall, Sölvesborg, Växjö eller Östersund är förstås en historia i sig.

Denna slutsats tar mig dock tillbaka till Folkungagatan. Hur kan snabbmatschauvinismen vara ett småstadsfenomen om den verkar även på Södermalms gator? Det är enkelt: Stockholmare är bönder också och ingenstans skyr man det faktumet så mycket som på Södermalm.

Man kan köpa sitt kaffe från anarkosyndikalistiskt kooperativ i Etiopien, man kan jaga skivor annars inte hörda utanför Brixton och man göra alla andra saker som definierar en urban världsmänniska söder om slussen. Det har i slutänden ingen betydelse. Kebaben kommer att avslöja dig.

Halmstad sommar lager (11410)

Finns det fortfarande en landsände i detta land som inte har en öl uppkallad efter sig? Ja, jag kommer att tänka på flera. Det verkar efter alla år dock ännu vara en källa till autentcitet att ölen har en tydlig förankring i en specifik del av Sverige.

Halmstad som varumärke säger antagligen något om sommartider, Tylösand och ljusa nätter fyllda av dålig svenskrock som vägrar ta slut. På så sätt är namnet på detta öl ett utmärkt val.

Jag provdrack Halmstad sommar lager i en gammal ölsejdel med emblemet för Pripps blå på och det visade sig vara ett mycket lyckat val. Halmstad sommar lager ser ut som, luktar och smakar Pripps blå. Möjligtvis är den något mer maltig och den har inte den där kvalmiga söta eftersmaken som är så typisk för Pripps men i övrigt är det samma tunna öl. Halmstad sommar lager är på amerikanskt vis spetsad med majs vilket ytterligare gör att den sammantaget smakar mycket lite.

Detta är ingen god öl och den enda anledningen till att jag köpte den var att utbudet på Skanstulls systembolag är sämst i Sverige. Kanske fungerar den väl kyld en het sommardag? Helt säkert men samma sak kan sägas om ett par tusen andra ölsorter och de flesta av dessa fungerar förmodligen bättre.

Två Gessle av fem

Pub Vildanden

Igår besökte jag Vildandpuben i Lund för allra sista gången. Snart stänger den för alltid och jag kommer att vara någon annanstans tills dess. AF Bostäder tänker bygga studentbostäder där generationer med lundensare lärt sig uppskatta god öl, Frank Zappa och en mycket säregen atmosfär.

Ärligt talat var jag aldrig någon stamkund på Vildandspuben som student, inte ens när jag bodde 25 meter från dess ingång, i Vildandens hus E. Ölen var något dyrare än den på Blekingska Nationen alldeles i närheten och några kronor betydde mycket när några var fler än man hade.

Varje gång jag var där svor jag dock på att jag skulle återvända oftare. Återvända till den rödgröna lokalen med de lite för djupa fåtöljerna och de till de närmast magiska ölkylarna av 60-talsmodell.

Ur dessa ganska små kylskåp trollade pubens krögare Marian fram en häpnadsväckand variation av ölflaskor varav många man inte finner någon annanstans med lätthet.

Jag brukar vanligtvis inte lägga märke till inredningen när jag dricker öl men Vildandspuben är ett undantag. Lokalen är placerad i botten på ett av de praktfullaste exemplen på senbrutalisistisk arkitektur i Sverige och det är en prestation att göra den stora, grova lokalen i betong och tegel till den intima och trevliga pub som den är. Väggarna är målade gräsgröna med klarröda detaljer och de lågt hängande lamporna lär vara designade specifikt för Vildandspuben.

Platsen är helt unik och snart är den borta.

Det var långt ifrån fullt på Vildandspuben igår, bland dess mest tilltalande egenskaper hör att den nästan aldrig är det. Stämningen var påtagligt dämpad och den ro som vanligtvis infinner sig efter någon öl i de röda fåtöljerna ville inte infinna sig efter jag sett den tomma platsen där biljardbordet stått och Skanskas byggcontainer utanför fönstret.

Marian sålde ut några gamla glas från 1970-talet. Jag antar att han försökte tömma förråden. Några ölsorter på den långa listan var överstrykta och inga nya var beställda. Jag köpte en sejdel med en etikett från Pripps Blå fastän det fick mig att känna mig som en asgam. På något sätt ville jag ändå ta med mig en del av Vildandspuben när jag nu lämnat den för gott.  

Hur argumenterar man mot nybyggnation av studentbostäder i Lund? Visst kan man påpeka att vi befinner oss i en tillfällig topp av ovanligt stort studentantal i Lund och att det är orimligt att bygga bostäder i enlighet med efterfrågan under topparna.

Närmast till hands ligger dock känslan av att Lund är stort nog för både Vildandspuben och nya studentbostäder.

Den sista orginella puben är inte skapad och det finns ingen anledning i sig att hålla fast vid det som gått förlorat. I en stad som Lund måste livet där definieras av varje kort generation av invånare och det var många år sedan jag var lundensare. Andra före detta lundensare har andra smultronställen och någon gång ibland skapas det säkert nya för dem som bor där nu.

Det Lund som jag levde i har dock tagit ännu ett litet steg mot evigheten.

Språkpolisen ger: Lektion i franska

En ständig källa till förvirring

Idag såg jag på mitt favoritprogram halv åtta hos mig. Jag skulle inte säga att det är det bästa programmet i etern just nu, men det är det enda som heter sitt klockslag. Detta är en förutsättning för att jag ska minnas när det går och därför är det det enda programmet jag kan följa med en sådan noggranhet att jag lyckas pricka in det någon enstaka gång i veckan. Denna frekvens räcker gott och väl till epitetet favoritprogram i min värld.

I dagens avsnitt serverades chèvre. Och bara 40% av deltagarna i programmet klarade av att uttala namnet på denna getens nektar rätt. Resten valde att lägga betoningen på ordets sista e. Den nitiska och aningen snorkiga språkpolisen inom mig vaknade direkt. De som kan lite franska (vilket ovan nämnda polis inom mig tror sig kunna) vet att detta sista e är stumt och inte uttalas alls.

Hur ser man då detta om man inte är lingvist, grodätare eller uttråkad Malmöbo som bara kan komma ihåg ett tv-program åt gången? Jo det ska jag berätta för er.

Skillnaden ligger i accenten. Det första e’et i chèvre har en så kallad grav accent. Den skiljer sig från akut accent, som är den vi ofta ser i svenskans låneord från franskan, till exempel i ordet buffé eller entré. Hur akut accent låter i ordet buffé vet de flesta som klarat av lågstadiet, och personerna i programmet valde helt enkelt att bortse från accenten de inte kände igen och lägga den någon annanstans och på ett annat håll. Så som de lärt sig i lågstadiet. De sa alltså chevré.

Grav accent på ett e, alltså è,  uttalas mer som ä. Och ett e i slutet av ett franskt ord som inte har en accent som markerar att det ska uttalas på ett speciellt sätt, uttalas normalt inte alls, detta känner vi också igen från franska låneord som till exempel garage.

Så, chèvre uttalas alltså [tjävr]. Klarar man inte av denna enkla språkliga manöver föreslår jag att man säger getost istället. Eller bara get, för det är faktiskt vad chèvre betyder.

Fruktkorgarna anfaller

Man undersöker fruktkorg

Var kommer alla fruktkorgar från? En dag var de bara där och de anlände i stort antal. Var finns idag det möte som saknar en fruktkorg? Kan någon finna ett kontor utan en flätad behållare med ett par sura äpplen kvar på botten? Det går inte.

Jag minns var jag först såg en fruktkorg av den typen som nu lagt sig under Sveriges samtliga arbetsplatser. Det var på Dagens Industris redaktion i Bonnierhuset och även om jag bara passerade igenom så hann jag undra vad någon behövde så mycket äpplen till. Bonniers, så klart är det de som leder invasionen.

Fruktkorgarna är förstås en del i en bred folkhälsoiver som drabbat arbetsplatser och då speciellt offentliga arbetsplatser särskilt allvarligt. Kaffebröd, godis och läsk har fått ge plats för frukt och ingen verkar kunna stoppa utvecklingen.

Personligen äter jag milt skrämmande mängder med frukt så kanske borde jag inte klaga på vad som håller på att ske. Att inte klaga är dock som vanligt väldigt kortsiktigt. Genom att inte klaga kanske jag kan tjäna in en apelsin eller två men samtidigt hjälper jag till att sprida den värsta sortens förmynderi genom att uppmuntra korgarnas framfart.

En gång kunde alla äta vad de ville och vara vem de ville. Det kunde förstås inte få fortsätta.

Vid en av mina tidigare arbetsplatser var hälsoförmynderiet särskilt allvarligt. Vid den arbetsplatsen hade vi en godisautomat i ungefär 30 minuter innan en mycket högljudd person lyckades få dem borttagna. På så sätt inte bara anslöt han sig till hälsoarmén, han gjorde sig själv till general i en handvändning. 

Arbetsgivaren serverade kakor varje fredag tills hälsoarmén fick den utbytt mot en fiberbulle med en svettig ostskiva och en bit paprika.

Skändligast av allt var ändå behandlingen av rökarna där och på andra platser. En gång var de kungar och drottningar. De spred sin doft i delar av huset och det fanns inget någon kunde göra åt det. I en första aktion låstes de in i särskilda interneringsläger med gulnande väggar och tak. Sedan blev det snart värre. Rökarna kastades helt enkelt ut. En del tycker detta är rätt och visst finns det en poäng i att inomhusrökning även påverkar de som inte väljer att röka själv.

Det var dock inte tillräckligt för hälsoarmén. Någon kom på den auktoritära idéen att det var störande när arbetsplatsens sista rökare rökte en liten bit från entrédörren. Därför sattes det upp en stolpe med ett litet askfat mitt ute på en öppen plan så att alla stora hälsovänner kan blicka ner med förakt på den som nyttjar den.

Där står han nu, den sista rökaren. Med darrande underläpp blickar han upp mot den blanka fasaden och det som en gång var hans borg. Den isande vinden som sveper in från sjön är en mild bris i jämförelse med den som möter honom från kollegorna.

Idag morse på Katarinavägen gick jag förbi en parkerad lastbil. Jag blickade in i dess lastutrymme och skådade fruktkorg efter fruktkorg i flera lager. Omedelbart gick mina tankar till en film jag sett för länge sedan. Den heter “Invasion of the Body Snatchers” och är gjord 1956. Filmen handlar om frökapslar från yttre rymden som förvandlar alla människor som den kommer i kontakt med till zombieartade “jämlikar”. Det är förstås en tidstypisk beskrivning av det röda hotet från Sovjet men liknelsen fungerar lika bra för hälsolikriktningen.

Scenen jag mindes där på Katarinavägen var en där filmens hjälte flyr från de “jämlika” rymdzombierna och försöker lifta med en lastbil inte helt olik den jag såg. När han blickar in i lastutrymmet skådar han frökapsel efter frökapsel i flera lager.

För ett par veckor sedan gjorde jag ett återbesök på min gamla arbetsplats. I fikarummet som en gång hyste en godisautomat fann jag en före detta kollega med ett äpple i handen.

“Vi har fått fruktkorg” , berättade han, “vi äter alla frukt nu”.

Jag ville bara skrika.

Summer solstice summer wheat (11419)

Det är en känd sanning bland öl-kännare att den amerikanska veteölen är särskilt angenäm. Själv är jag inte lika säker, i min mening är det glest mellan bra amerikanska veteöl. Den amerikanska kontinenten är dock vidsträckt och den är hem åt tillräckligt med bryggerier för att omöjliggöra några generaliseringar.

Summer Solstice Summer Wheat kommer från Anderson Valley Brewing Company i Mendocino County i Kalifornien. Det är en fantastisk plats och ölet som kommer därifrån är mer än anständigt.

Summer Solstice är en fruktig och frisk öl med en ganska begränsad eftersmak. Det är en öl för fingervarma kaliforniska sommarkvällar med rykten om en fest någonstans. Det är en öl att dricka uppskattande men utan ritualer direkt ur flaskan.

Den milda smaken av fruktbål känns något konstgjord men den dröjer sig inte kvar för någon mer utförlig analys. Utförliga analyser har dock betydligt mindre med öl att göra än vad en del vill erkänna. Öl och drickandet av öl är en upplevelse och som sådan är Summer Solstice Summer Wheat alldeles utmärkt.

Fyra björnar av fem möjliga

Ølfestival København 2010

Med ögon som tindrade och tungor styva och torra som små vedträn i munnen steg vi in på Köpenhamns Ölfestival i torsdags kväll. En hel lokal fylld av bryggerier och entusiaster, beväpnade med flaskor och kranar, bådade gott inför kvällen.

Efter att ha betalat inträde fick man ett litet glas i näven, och efter att ha betalat lite till fick man en hög ölpoletter. Att handla saker för poletter är något av en favoritsysselsättning, så de åkte världsvant ner i fickan. Och med ett krampaktigt grepp om glaset som var både biljett och färdmedel för kvällens resa kastade vi oss in bland kranarna.

Runt 60 utställare och flera hundra ölsorter omöjliggör en fullständig recension. Vi tog oss igenom knappt 50 sorter innan vi vinglade hemåt genom den danska huvudstadens horkvarter, så några godbitar vill jag gärna dela med mig av.

Revelation Cat, ett nystartat bryggeri i Rom bjöd på en mängd olika välhumlade Lambics. Smakrika och goda, definitivt ett bryggeri att hålla koll på. Detta verkar vara deras första framträdande och de är svåra att hitta info om. Inte ens festivalens eget program nämner dem, och någon hemsida hittar jag inte.

Beer Here, med sina färgglada etiketter, inte helt olik Flying Dogs estetik, bjöd på de vanliga sorterna. Utmärkt öl och trevlig framtoning. Bra etiketter är en av de viktigaste komponenterna för att göra god öl.

Är man lättroad som jag söker man snabbt upp Bøgedals bryghus. Den roliga skylten drar till sig uppmärksamheten. Vi provade ett par av deras alster, men jag fastnade för deras Bøgedal Hvede. En fyllig och syrligt frisk veteöl av belgisk typ med apelsin och koriander. Mycket god. Jag brukar ha svårt att hitta veteöl som passar mig, och denna var precis vad jag brukar leta efter men aldrig hitta.

Amager bryghus serverade som vanligt stabila drycker. Bryggeriet Skovlyst bjöd på jordnära öl för romantiskt lagda skogshuggare. Det lille bryggeri med sin öl humlemord imponerade tyvärr inte, och det gjorde inte genomflummiga Sirius från Christiania heller.

Bland de ölen som stack ut ordentligt fanns Mikkellers beryktade 1000 IBU. IBU (International Bitterness Units) är ett relativt nördigt mått på beska. 1000 IBU är ett sorts rekordförsök och jag måste tyvärr säga att det funkade sådär. En mycket stark och nästan trögflytande vätska, som med sin explosion av smaker blir för mycket. Detta är jag dock troligen ensam om att tycka, bloggare och amtörkritiker världen över hyllar denna. Samma sak kände jag för amatörhembrygden Humlesovs (humlesås, övers. anm.) som nästan var som att dricka sås. Roligt, men inte så väldigt gott.

Även ingefärsölen var roligare än god. Ingefäran smakade visserligen väldigt fräscht och naturligt, men inte hade den i ölen att göra. Varm öl med piskefløde (vispgrädde, övers. anm.) var ganska gott, men långt ifrån det vi i vardagligt tal kallar öl. Mer som Kahlua.

Den allra sista poletten hamnade i händerna på en mustaschprydd herre från det holländska bryggeriet Brouwerij de Molen. Han var märkbart nervös över att det välrenommerade Gödsvinet var på besök, och en svettpärla i hans överläppsbehåring avslöjade att han mycket väl visste att hans lilla bryggeri kunde stå och falla med denna servering. Men han fattade sig snabbt och hällde upp deras Vuur & Vlam, en IPA på 6,5%. Det var en frisk örtig fläkt från de nederländska vidderna. Som att kasta sig framstupa i en blommig sommaräng och andas in. Beskt och gräsigt, blommigt och naturliga toner, helt välbalanserat. Troligen spelar det in att det var sista smakprovet, men detta var kvällens vinnare. Himmelsk.

Utöver kunskap och glädje resulterade den här utflykten också i en påträngande huvudvärk dagen efter. Undrar om det var något jag åt.

Blanda med gin

Helgen närmar sig åter och då kan det kanske vara på sin plats med några spännande drinkrecept. Själv gillar jag att blanda med gin som bas. Här nedanför delar jag med mig av några av mina favvo-recept! Supergott!

The End of an Empire

2 dl Earl Grey te

8 cl Gin

Gör så här: Slå upp allt te i en lite för stor mugg. Tillsätt ginen när du tror att ingen ser. Rör om. Den svaga citrustonen i Earl Grey gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Något att värma sig med när våren verkar vänta ett år till. Supergott!

London Hurl

12 cl gin

2 msk (cirka) pressad citron

1 isbit

Gör så här: Häll upp ginen i ett vätskebeständigt kärl av exempelvis glas, keramik eller plast. Tillsätt ett våldsamt sprut från den lilla plastflaskan formad som en citron. Släpp i en isbit. Den svaga citrustonen i plastflaskans citronsaft gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Ginbas Alpha

12 cl gin

1 isbit

Gör så här: Öppna kylskåpet och notera att citronsaften är slut. Svär. Fråga högt varför det inte finns några glas. Minns att du är ensam och häll sedan upp ginen i en gammal senapsburk. Släpp i isbiten. Den svaga citrustonen i din andedräkt gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Deadline ringer

45 cl gin

1 famn prestationsångest

Gör så här: Halta tillbaks ut i köket. Riv ner diskstället. Stanna upp en stund och vänta på att grannens hund ska sluta skälla. Häll i dig ginen. Den svaga citrustonen i tillvaron gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Har du testat El-bryggaren?

OBS Kräver elektricitet

Många gillar roliga prylar. Det gör inte jag. En del blir alldeles till sig när de fått en ny elektrisk apparat i händerna. Det blir inte jag. Någon på mitt jobb satt som förhäxad med ett fånigt leende och lekte med en I-pad medan timmarna gick idag. Det var inte jag.

Det finns dock en maskin som jag alltid har haft ett nära och stundtals destruktivt förhållande till. Maskinen i fråga är kaffebryggaren. Den elektriska kaffebryggaren.

Det är fantastiskt hur man kan hälla vatten i en ände, lite malet kaffe i den andra och få hett, abstinesstillande kaffe på ingen tid alls. Det enda jag inte riktigt kan förstå är varför de gör kannorna till el-bryggarna så sköra. I kaffekannornas universum är jag Kali, förgörare av världar. Mina föräldrar har skaffat sig den enda bryggaren på marknaden som har en kanna av lättmetall, bara för de två gånger om året jag kommer på besök.

Den bästa bryggaren jag någonsin haft var av märket Black and Decker. Jag fann den på röda korsets loppis i en liten stad i Kalifornien där jag bodde ett år i min ungdom. Den var stor, fruktansvärt effektiv och den kostade mig två dollar. In i det sista vägrade jag inse att den inte skulle få plats i min resväska när jag for tillbaka till el-bryggarnas lilleputtland Sverige.

El-bryggaren förföljs av ett märkligt rykte om att vara väldigt brandfarliga. Att döma av många 40-talisters relation till el-bryggaren så riskerar de att när som helst flamma upp som Hindenburg.

En brandinspektör av något slag besökte mitt föräldrahem med anledning av min fars första och hitills enda försök att själv värma mat på spisen. Denna berättade då att el-bryggaren var en dödsfälla eftersom folk lämnade dem på för påtåren varefter de glömde dem. Jag trodde det var så i många år.

Det var först under värnplikten som jag kom att värdera brandrisken med el-bryggaren på ett mer balanserat sätt. El-bryggaren var nämligen den utrustning som jag lärde känna bäst i lumpen. Jag tjänstegjorde på en kompanistab där jag efter två veckor bland alla officerarna var den enda som förstod allt från lönesystemet till en bryggare av märket Phillips.

En fredag lämnade jag denna, kanske undermedvetet, påslagen när jag flydde officerskorridorerna som sista man vid lunchtid. På måndagen fann jag inte en nedbrunnen 1600-talsfästning utan enbart en bryggare av märket Phillips som kokade tjära. Den var lite svår att göra ren men den var inte nära att brinna. Något inom mig kunde inte låta bli att bli besviken.   

 Det finns något väldigt fantasieggande med principen bakom el-bryggaren. Om det går att hälla vatten i dess behållare så kan man väl hälla andra saker där också? Sprit är en sådan sak. Fungerar det? Efter alla år av undran har jag fortfarande inte försökt. Kanske är det brandinspektörens ord som ännu dröjer kvar trots allt.

En annan tanke är ju att hälla kaffe i behållaren. Kan man göra starkare kaffe genom att köra det två gånger? En dag kommer jag att veta men inte så länge som jag bor i någon annan persons lägenhet och använder någon annan persons el-bryggare.

Detta var egentligen bara en något pratglad introduktion till en blogglänk som jag tipsades om idag. Den handlar om en förvirrad ung kvinna som häller livsmedel i köksutrustning tror jag. Se själva:

http://kaffekokarkokboken.blogg.se/

Äta ute

Stockholm

Stockholm och Malmö må vara två städer som är oense i frågan om de tre miljarder kronor som den förra skänker till den senare men de är också överens i en fråga. Båda städerna gillar uteserveringar. I både Malmö och Stockholm har man tagit politiska beslut för att skapa fler uteserveringar.

Samma sak gäller antagligen flera mindre städer som Göteborg men detta är detaljkunskap som jag inte rimligtvis kan veta något om.

Uteserveringar är trivsamma och politikerna föreställer sig att man med lite fantasi kan få för sig att man sitter på en uteservering i Paris och inte Stockholm eller Malmö. Man måste vara svensk för att förstå det fulla värdet i denna verklighetsflykt.

Vi vill alltså ha uteserveringar men vill någon sitta på dem? Vill? Detta handlar inte om att vilja något, det gör det nästan aldrig i Sverige. Att sitta utomhus är bättre och om man inte vill sitta utomhus och äta under den något varmare halvan av året så är man förmodligen satanist.

När vi gör vårt bästa för att föreställa oss att vi är på någon varm plats så gör det svenska vädret sitt bästa för att få oss att återvända till verkligheten.

Verkligheten är dock inget som imponerar på en hungrig svensk. När blir dags att välja plats att äta förvandlas varje svensk till scoutledare och det spelar ingen roll om du är bankdirektör eller har ett riktigt jobb, du tar din tallrik och sätter dig ute bland fågelskiten med oss andra. Det måste finnas en regelbok för dessa saker någonstans och den kan ha förväxlats med SS-handboken för fysisk fostran.

Är det svenskens pinsamma vurm för naturen som orsakar detta tvångsbeteende? Det är förstås möjligt men om man ser det som en naturupplevelse att trycka i sig en Vesuvio på Folkungagatans trottoar så är det ärligt talat dags att lämna Stockholm.

Är det vår berövning av solljus under den halva av året som är ännu lite kallare än den andra? Säkert har den något med saken att göra. Det förklarar dock inte varför vi även sitter ute under de 98% av tiden då det är kallt, mulet och mörkt i det här landet.

Säsongen för uteserveringarna är så klart längre i Malmö än i Stockholm men på ingen av platserna är den tillnärmelsevis lika lång som det faktiska öppethållandet av dem. I Malmö glöder gasolelementen till långt in i november vilket betyder att vi med kolvätenas hjälp skapat en längre säsong i Skåne än i det Paris vi egentligen vill bo i.

Enligt obekräftade rykten planerar ryska Gazprom två parallella dragningar av gasledningen Nord Stream, en till Tyskland och en till Lilla torg.    

Nu vill jag inte verka negativ till att äta ute även när de yttre omständigheterna uppenbarligen inte är avsedda för det. Så sent som idag satt jag och huttrade på en balkong högt över Södermalm för att det enligt utsaga skulle vara vår nu. Det första steget mot att tillfriskna är dock att erkänna att det är ett sjukligt beteende. När orsaken till sjukdomen är landet vi bor i så kan vi inte göra mycket mer än så.