Tagg-arkiv för: drinkar

Pimm’s lemon

Pimm's lemonI förra veckan kunde jag meddela att sommarens drink är Anita Bryant. Så förhåller det sig förstås fortfarande. Som drink sett har dock Anita Bryant ett stort problem: Den är rätt obehaglig att dricka. Den är förstås inte fullt lika obehaglig som personen Anita Bryant men ändå tillräckligt obehaglig för att man inte ska orka sommaren ut med den. 

Därför har kommer denna sommaren att även få en inofficiell drink. Sommarens inofficiella drink är Pimm’s lemon.

Jag vet vad du tänker: ”Är inte det snarare 1927 års drink”? Du har fortfarande inte fel men jag väljer att ignorera det.

Pimm’s är mer engelskt än Wimbledon, heltäckningsmattor och rakit, det är i princip flytande Jeremy Irons.

Pimm’s lemon är helt enkelt en del Pimm’s no 1 och två delar Schweppes lemon. Ingenting är svårt med Pimm’s lemon, allra minst receptet.

Det är en fantastiskt läskande dryck och eftersom Pimm’s bara håller 25 volymprocent alkohol så kan man dricka precis hur många som helst, något som jag avser att bevisa inom kort.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Anita Bryant

Anita BryantDet är sommar och månader sedan det senaste bidraget till Gödsvinets folkbildande gärning. Det är viktigt att veta allt om Gaffel kölsch men kunskapsresan får inte ta slut där och således fortsätter även Gödsvinets kamp.

Vad skulle kunna passa bättre än att återvända till de skrivandes skara genom att säga något om sommarens drink? Sommarens drink är i vanlig ordning ensidigt utsedd av mig och till motiveringen hör att det är en uppfriskande blandning av politik, countrymusik och social rättvisa. Sommarens drink är Anita Bryant.

Jag vet vad du tänker: Är inte det snarare 1977:s sommardrink? Du har förstås inte fel men det var först idag som jag fick det inspirerade infallet att dricka en eller helst flera Anita Bryant. Det började med att jag mediterade över David Allan Coe, som det ofta gör. Det är nog bäst att vi tar det här från början.

Anita Bryant var en gång för vad som måste vara väldigt länge sedan Miss Oklahoma. Vilka befogenheter och vilka uppdrag som en sådan post innebär är mer än vad jag vet och det är inte sannolikt att jag kommer att behöva informera mig om dem snart. Jag vet dock att Anita Bryant den vägen lyckades ta sig till den åtråvärda positionen som talesperson för Floridas citrusodlare så det var uppenbarligen inte fullständigt bortkastad tid.

Anita själv skulle nog framhålla sin karriär som framförare av överproducerad countrymusik men ju mindre sagt om den desto bättre.

Mer än något annat var dock Anita Bryant en total jesusgalning. Som jesusgalning sett var hon något mer ond och lite mindre intelligent än ens den genomsnittliga jesusgalningen. Det var illa och det är såvitt jag vet fortfarande illa med den saken.

Anitas höga kristliga moral ledde henne till att initiera inte en utan flera hatkampanjer mot homosexuella. Den tändande gnistan för hennes andliga uppvaknande och därpå följande korståg var en anti-diskrimineringslag som införts i Dade County, Florida 1977.

Att öppet diskriminera homosexuella var en religiös frihet som Anita inte ville ge upp, förmodligen eftersom det är så mycket mer arbetskrävande att diskriminera i hemlighet.

Anita vann tillsammans med andra jesusgalningar som Jerry Falwell en övertygande seger och jaktsäsongen kunde fortsätta tjugo år till.

Nu närmar sig berättelsen långsamt sommarens drink Anita Bryant.

Den vid den tiden allt mer politiska HBTQ-rörelsen svarade genom att slå tillbaka mot där Anita kände det som mest: Lönecheckarna från citrusindustrin. Gaybarer över hela USA slutade att sälja Screwdrivers, vilket chockerande nog hade en fullständigt signifikant effekt på försäljningen av apelsinjuice.

Istället för Screwdrivers började nämnda gaybarer sälja en drink gjord med vodka och äppeljuice som de kallade för ”Anita Bryant”. Intäkterna från försäljningen gick naturligtvis till fortsatt kampanjande mot Anita Bryant. Hennes kontrakt med citrusodlarna förnyades inte.

Det var en av de första bojkotterna från HBTQ-rörelsen och en av de första gångerna då homosexuella identifierades som en organiserad och betydelsefull konsumentgrupp. 

Nu väntar du förstås otåligt på att få veta vad detta har att göra med David Allan Coe. Det enkla svaret är att det mesta har med David Allan Coe att göra men som svar sett vore det också rätt vilseledande.

David Allan Coe är en rätt råbarkad countrymusiker i outlaw-traditionen, han är huvudsakligen populär bland lastbilschaufförer, automatvapenentusiaster och bland nästan alla som någonsin hängt de konfedererade sydstaternas flagga i bakrutan på sin pick-up. 

I ett av sina karakteristiska och fullständigt oberäkneliga infall valde han, på sitt eget sätt, de homosexuellas sida. Hans egenkomponerade låt ”Fuck Anita Bryant” blev aldrig någon försäljningsframgång men det gav honom en ställning som en av de mer förbryllande HBTQ-aktivisterna i rörelsens historia.

Anita Bryant var för övrigt en av de första personerna som fick en paj i ansiktet vid ett offentligt framträdande, vilket nog är vad hon är allra mest känd för idag. Det och sommarens drink Anita Bryant

Anita Bryant består av en del vodka och tre delar äppeljuice. På bilden ser ni den Anita Bryant jag sippar på medan jag skriver dessa rader. Den består av lite för mycket Absolut och konsums egna äppeljuice. Den smakar som förväntat.

Jag har även testat att blanda Anita Bryant på Absolut och Kiviks must ”Årets skörd” och det smakade också som äppel. Det går att dricka om man måste och det måste man. Det är sommarens drink.

Personligen är jag redo för en till.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

B-Zombie

b-zombieFör de som törstar efter en tikidrink i hemmets vrå, men vars barskåp inte innehåller mycket utöver rom, har Gödsvinet Bromma samt en alkoholdrickande bisittare utvecklat B-Zombien. Likt sin film-namne tar den några utmärkande drag från sin förlaga, men skippar pga budget en hel del som många hade kallat vitala ingredienser. Helst bör man ha både ljus och mörk rom, men vi ska inte klandra den som råkar sakna endera och ändå rör sig en grogg. B-Zombien är att göra något av det man har, och om man sen inte riktigt når upp till genrens höjdpunkter, så har man i varje fall försökt.

1 del limejuice
2 delar ananasjuice (annars hade det blivit lite för slagkraftigt)
1 del ljus rom, t.ex. Havana club 3-årig
1 del mörk rom, t.ex. Havana club 7-årig
1 del annan rom, om du i motsats till oss råkar ha det
0.5-1 del sockerlag, efter smak
Några korn salt

Enligt den alkoholdrickande bisittaren är resultatet en friskt syrlig drink, med begränsad sötma. Med lite tur är limesyrligheten i balans med den brända sockersmaken från den mörka rommen, och man kan nicka, och lite fundersamt säga ”Nice!”. Viss varsamhet kan vara av nöden – att det en stark drink visar sig inte minst genom att vår bisittare efter ett slag börjar yra om lax och wasabi. På det hela taget slinker den dock ner fint, och kan t.ex. användas som en mental digestif när man försöker smälta något cineastiskt postapokalyptiskt storverk från Italien eller så. Ska man ge sig på något svårartat zombiealster från samma gyllene epok kan vi dock rekommendera att man gör en hel bringare.

Tre och en halv stapplande grönmålade italienska alkisar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Barbadian Rum Punch

rum-punchIbland finner man sig i den situationen att man har ett flertal flaskor rom som man tycker stått och dammat länge nog. Blicken glider längs internet, bort förbi cuba libre, mojito och caipirinha, mot monsterdrinkar med dussintals ingredienser som hade känt sig hemma på bästa tiki-bar. Men då barskåpet utöver rom mest innehåller ett par flaskor single malt och en halvtom grappa känns det möjligen något bakvänt att addera en hoper ytterligare flaskor i processen att rensa ut bland rommen. Det var i det här läget mt-gay-rumsom en lösning kom från samme man vars present (se bild t.v.) drivit den totala mängden rom över gränsen. Barbadian rum punch, en uppfinning från samma ö som flaskan i fråga. Receptet är enkelt:

”One of sour, two of sweet, three of strong, four of weak”

Med detta avses, i tur och ordning, limejuice, sockerlag, rom och vatten, som i brist på shaker etc drinkmakardon hade lagts på kylning i förväg. Resultatet har en skaplig balans mellan sprit, lime och sötma, dessa tre gamla slitvargar i drinksammanhang, med syrligheten i framsätet, och de andra två djupt nersjunkna i dynorna baktill. Med ett par isbitar och en skiva lime passade det utmärkt till en 80-talsrulle med mer stil än innehåll.

Fyra pastellklädda grubblande poliser på en soldränkt strand av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Systembolagets blandhylla

Jag kom precis tillbaka från Systembolaget på Ångemannagatan i Vällingby. Det är ett stycke information inte avsett att chocka någon. När jag hemvant navigerade nerför huvudgången återkom en tanke jag fått många gånger på systembolag runt om i Sverige. Varför finns det inget rimligt virke att blanda grogg med på systembolaget? 

Denna frågeställning är nära besläktad med frågan om ölkylar på systembolaget. Om man säljer en dryck som vanligtvis säljs kall så borde man ju också ha kylar för denna dryck. Systembolagets informationsavdelning hävdar att man inte har ölkylar eftersom ölsortimentetet är alldeles för stort och att man därför inte skulle kunna sälja alla ölsorter på lika villkor. 

Detta problem skulle man förstås kunna komma runt ganska enkelt genom att exempelvis sälja de 10 mest populära ölen i kylarna, även om de som vill ha en kall öl då skulle få stå ut med en del rätt fasansfulla produkter. Ett annat alternativ skulle vara att alternera ölen i kylen enligt ett rättvisemärkt schema. Allra enklast skulle förstås vara att låta mig bestämma vilka öl som hamnar i kylen. 

Sanningen bakom varför det inte finns några ölkylar på systembolaget är förstås att de inte får bli för serviceinriktade. En hel del, potentiellt farligt, servicetänkande har smygit in i systembolagets verksamhet under de senaste åren. Utökade öppettider, enklare beställningssystem och bättre sortimente är bara några av de faror mot folkhälsan som på något sätt tillåtits i vad som måste beskrivas som en liberal revolution. 

Den allmänna opinionen har också svängt från att vara huvudsakligen negativ till försäljningsmonopolet till att vara huvudsakligen positiv under samma tid. 

Gränsen går dock vid kyld öl och det slog mig alltså idag att den även dras någonstans i trakterna av att sälja groggvirke på systembolaget. Om man nödvändigtvis skall handla på den statsägda butiken så ska man åtminstone tvingas till besväret att köpa sin tonic någon annanstans. 

Men finns det då verkligen inget att blanda med på systembolaget? För att svara på det gjorde jag tidigare idag en jungfruresa till den alkoholfria hyllan på Ångemannagatan, en tidigare helt outforskad del av Vällingbys geografi. Hyllan där var, som synes av bilden, ingen stor källa till inspiration för den som planerar en groggbuffé. 

Många av produkterna var av typen öl och vin och inget kunde väl vara med enfaldigt än att blanda grogg på alkoholfri öl och vodka. Jag behöver ett väldigt bra argument för varför det inte bara är en omväg till något som moder natur i samarbete med bryggerinäringen kan ge oss ändå. 

Ramlösa är inte mycket till groggvirke och den alkoholfria cidern är nästan lika dum som ölen eller vinet i drinken. Det närmaste jag fann var den Fentimans ginger beer (1964) som syns mitt i bilden. Det skulle få bli den eller inget alls och inget alls är inte mycket att skriva om. 

Det var därför jag precis serverade mig själv ett litet glas med Fentimans ginger beer blandat med Finlandia vodka och två isbitar. Jag höll ett tag i ginflaskan men valde det mer neutrala alternativet. 

Fentimans ginger beer är en fruktig men samtidigt rejält kryddig dryck som ärligt talat är lite besvärande att dricka om man inte spätt ut den med lite finsk vodka. Lyckligtvis var det ju just det som jag gjorde och upplevelsen tjänade på det. Fentimans ginger beer och vodka är ingen storslagen drink men som väl kyld nödgrogg fungerar den. 

Men det förändrar inget. Sveriges drinkblandare förtjänar bättre. Systembolaget borde åtminstone föra det fullständiga utbudet från Schweppes. Varför inte en ismaskin vid utgången? Sedan den där ölkylen. När kommer Sverige vara liberalt nog för sådana radikala idéer? 

Posted in Okategoriserad | 10 Kommentarer

Death in the Gulf Stream

Take a tall thin water tumbler and fill it with finely cracked ice. Lace this broken debris with 4 good purple dashes of Angostura, add the juice and crushed peel of 1 green lime, and fill glass almost full with Holland gin. . . . No sugar, no fancying. It’s strong, it’s bitter – but so is English ale strong and bitter, in many cases. We don’t add sugar to ale, and we don’t need sugar in a Death in the Gulf Stream – or at least not more than 1 tsp. It’s tartness and its bitterness are its chief charm. It is reviving and refreshing; cools the blood and inspires renewed interest in food, companions and life.

Hemingway på Cuba

Det var lite för länge sedan Gödsvinet skrev om ren sprit. För några veckor sedan grävde jag ner mig i TV-serien Brideshead Revisited från 1981 och föll ner i en behaglig form av dekadens under period. Hade alla alltid ett glas cognac i handen förr? Det verkade vara en mycket bra idé. Anthony Blanche undviker Bullingdon Boys och beställer Brandy Alexander, ”two for you and two for me”. Klädkontot växte, Chelsea Boots från Crocket & Jones införskaffades, kristallkarafferna fylldes. I samband med denna nya positiva anda så ökade, som alltid under dessa perioder, intresset för två personer: Bergman, och Hemingway. Egentligen hade jag tänkt skriva om Green Isaac’s Special som den gode Thomas Hudson får sig till livs i Islands in the Stream. Främst eftersom avsnittet är så fint när den gode Eddy, som tillreder drinken, beskrivs av en irriterad Hudson som en ”back island whore” i sin mercurochrome-kräm som skyddar så fint mot solen. Eddy tröstar med en Green Isaac’s Special och Hudson är glad. Gröne Isak består av gin, kokosnötsvatten, lime, is och Angostura. Tyvärr är den lika fruktansvärt äcklig som den låter. Kanske använde jag fel kokosnötsvatten, kanske fungerar den bara i tropisk värme. Lyckligtvis har Hemingway en hel arsenal högst kompetenta drycker på sitt samvete, där ”Hemingway Daiquiri” (En frozen Floridita med färsk grapefruktjuice) bara är en. Hemingwayklassikern ovan stötte jag på för några år sedan och jag återkommer till den då och då. Bols Genèver fungerar bra som Holland Gin, men pröva med fördel Sloe Gin till den här (vilket för all del är något helt annat). Jag tvingade bartendern på 1900 (inte Kåken) att göra drinken exakt enligt det här receptet, på Sloe Gin – med mycket gott resultat!

Hur man än gör så har man en ganska ful, rostig, bitter, stark, isande kall dryck som förnyar intresset för mat, vänner och livet.


Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Green Destiny

Cocktailen har inte den plats den förtjänar i Krogsverige. Visst har den blivit allt viktigare på senare år – i Stockholm har Kåken, Le Bar Rouge, Köttbaren, Marie Laveau m.fl. ett tydligt fokus på bra cocktails – men cocktailen har knappast uppnått den status den har på barer i London eller New York. Och kanske är det orättvist att jämföra någon stad i Sverige med världsmetropoler. Men å andra sidan -why not?  Mitt intresse för välblandade drinkar började med ett besök på Hakkasan i London 2001. En kompis till en kompis uppfattade mitt uppriktiga intresse då han pratade om sitt jobb som bartender där, och han och jag gick dit för att pröva lite riktiga drinkar.

Hakkasan.

Hakkasan skapades av Alan Yau kanske något år innan jag först kom dit. Han är mest känd för att ha skapat ‘asian fusion’-kedjan Wagamama, som han sedermera sålde och skapade Hakkasan, Yauatcha, Busaba Eathai med fler restauranger. Den riktiga, dvs första, Hakkasan ligger på Hanway Place, en bakgata – gränd är kanske mer korrekt – bakom Tottenham Court Road, ungefär mittemot Queenmusikalen. Om man går in i den gränden ser man en tegelvägg, en välklädd vakt, en snygg tjej och vanligtvis en limousin av något slag, samt en liten skylt där det står ‘Hakkasan’. Restaurangen sägs vara den första kinesiska restaurangen med en stjärna i Guide Michelin. Om det stämmer vet jag inte, men jag gillar att säga att det är så.

Om man tar sig förbi vakten så kommer man ner i en svart, spatiös källare som lite grand ser ut att vara uthuggen ur granit, samtidigt som det finns något distinkt occidentalt över lokalen. Där dansar det omkring modeller som tar rocken, visar en till baren, öppnar dörren till den gigantiska toaletten (med plats för en), samt förväntar sig dricks på runt 20 pund eller så. Jag lämnar aldrig dricks. Hakkasan hade då 40 st egenkomponerade drinkar, från Champagnecocktails till Long Drinks, och alla kostade 9 pund. Idag kostar de något fler drinkarna 11 pund, vilket till dagens växelkurs måste ses som rena vrakpriset. Drinkarna blandas på den mängd alkohol som är optimal för att det ska smaka bra men det är mellan 5-10 cl sprit och/eller likör i en drink. Det vore naturligtvis fint om vi kunde anamma den andan – smak över centiliterpris – men jag gissar att vi kommer att mäta våra centiliter på guldvåg ett bra tag framöver, tyvärr.

Hakka

Jag hittade ingen bild på en Green Destiny, men här är en Hakka (vänster) och en jordgubbsdrink som jag glömt vad den heter

På baren radades nio drinkar upp, och bland dem jag kommer ihåg återfanns den Sake och Ginger Ale-baserade Long Dragon, Lychee och Rosbladsbaserade Rose Petal Martini, Nashi Tom Collins (en genialisk Tom Collins med färska Nashipäron) och den gudomliga Hakka – en helt vit drink bestående av vodka, sake, lime, lychee, passion och kokos, i olika former. Hakkasan står för den typ av drinkar som jag fortfarande tycker om, men ändå lämnat bakom mig. Exotiska, fruktiga drinkar med oväntade inslag. Numera beställer/blandar jag nästan alltid spritstarka, bittra shortdrinks och cocktails. Nåväl, den drink som följt med längst och blivit till en klassiker är Green Destiny (GD), och GD får därför inleda mina cocktailartiklar på den här bloggen. En GD har också fördelen att den är mycket lätt att göra. Först dock lite grundkunskaper.

För att göra cocktails (cocktails får stå för alla blandade drinkar här, även om det formellt används för vad som också kallas Martinis, dvs kylda drinkar utan is i höga glas på fot, sk Martini- eller cocktailglas. Lite cirkulärt det där – cocktails är sånt som serveras i cocktailglas! – men ni förstår säkert). Alltså, för att göra cocktails så krävs mängder med is. För varje sats ska shakern fyllas hela vägen upp med is, och serveras drinken med is i glaset ska även glaset fyllas hela vägen upp. Hela vägen upp. Annars blandas drinken ut för mycket, blir varm, tappar sin karaktär – blir kass, helt enkelt. Den ska visserligen blandas ut lite, men helst bara när man skakar/rör, och bara så mycket som den ska blandas ut. En Old Fashioned, exempelvis, ska röras  i ca 5 minuter, och man fyller på med färsk is allteftersom den gamla smälter. Dvs, den ska blandas ut rejält! I en del drinkar, t.ex. Green Destiny, ska vissa ingredienser ‘muddlas’. Ta ett trubbigt träredskap, gärna en muddler, och mosa med den, betyder det. Jag är ledsen om jag är övertydlig. Det fina med GD är att drinken görs och skakas i shakern, men att hela innehållet i shakern sedan töms i glaset, dvs med is och allt. Den blir då en grön, skummig historia. Om man blandar hemma ‘tjänar’ man sålunda lite is.

Rose Petal Martini

Rose Petal Martini

Green Destiny:

1/8 gurka, strimlad

1/2 kiwi, urgröpt

5 cl Zubrowka vodka (kallas Grasovka i Tyskland; Zubrowka kan beställas på systemet)

20cl färskpressad äppeljuice (Tropicanas fungerar bra) – obs att man kan använda mindre. Kolla hur stort glaset är (man bör använda ett rätt stort glas för den här)

1 msk gomme

Gomme betyder sockerlag på franska, 50-50% vatten-socker gör en bra sockerlag till drinkar.* Använder man Tropicanajuice så behövs dock knappt sockret eftersom juicen är söt i sig. Originalreceptet har 3 msk gomme har jag för mig – vilket är löjligt. Smaka av!

Muddla gurkan, kiwin och ev. sockerlagen i botten på en shaker. Fyll shakern med is. Fyll först vodkan, sedan juicen. Jag föredrar att börja med isen, sen fylla ‘lagom’ med juice. Vill man vara korrekt har man i isen sist (i den här drinken), men det är en smaksak. Skaka. Häll upp hela innehållet i ett stort glas. Servera med sugrör. Garnera med färsk gurka. Voilà – Green Destiny! Den smakar inte alkohol och den är farligt god, så ni kan dricka dussintals!

*En uppmärksam läsare, låt oss kalla honom Philip, har redan uppmärksammat att detta inte är 100% korrekt. ”petitess: gomme är inte riktigt samma som vanlig 1:1 sockerlag ‘simple syrup’, utan en del sötare och innehåller gummi som förtjockningsmedel vilket gör den så fin att använda.” Dock vill jag påpeka att meningen hade varit 100% korrekt om det stått ”betyder ungefär sockerlag”. Principle of Charity borde givetvis applicerats!

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Dagens korta: Negroni och oxhjärta på Bastard

Delar av Svinet samlades i går på Bastard för att gödas. Medan samtliga övriga deltagare körde ölspåret valde jag istället att gå hårt ut med ett glas ekologisk och förvånande prisvärd champagne. Med en skissad dissekerad blodigel slött sneglandes ner från väggen satte vi sedan tänderna i ett oxhjärta med senapsvinägrett. Måltiden fortsatta med kanin och hemmagjord blodpudding till huvudrätt och sedan en bit dansk mögelost. Allt vällagat och rimligt prissatt. Vegetarianen i sällskapet tror jag tyvärr inte var fullt lika nöjd. Explicita köttrestauranger är väl inte så bra på den biten helt enkelt.

Kände mig manad att testa en välbalanserad och frisk Negroni (gin, campari, martini) innan det bar ut i natten. Cavabaren var tom så vi avrundade med en IPA på Pickwick istället.

Fyra anatomiska anrättningar av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bloody Gödsvin

Nio av tio svenskar äter för lite frukt och grönsaker. Folkhälsoarbete är en av Gödsvinets grundpelare så inget kunde vara mer naturligt än att vi gör vårt för att hjälpa upp den statistiken. Därför kan vi idag presentera en genomnyttig drink full av fräscha c-vitaminer!

Egentligen är inte Bloody Mary ett naturligt drinkval för mig. Jag har lite svårt för tomatjuice allt sedan jag levde på kall tomatsoppa under en längre vistelse i Kaliforniens vildmark. En internationell konspiration av asiatiska utbytesstudenter förhindrade att jag värmde den. Men det är en annan och ganska förvirrande historia.

Bloody Mary är förstås en av de allra mest klassiska drinkarna, den har varit en naturlig del i en bra frukost i årtionden. Som med alla klassiker har alla sina egna versioner men alla utom Gödsvinets är fel. Så här gör man rätt.

Plocka fram Willie Nelsons ”Phases and stages” och sätt på det rätt förutsägbara öppningspåret på sida två. Ta sedan fram ett stort glas, ett som rymmer minst fyra deciliter. Häll i 3-4 isbitar eller motsvarande mängd krossad is. Slå upp 4 cl vodka i ett separat glas. Drick upp det. Häll sedan ytterligare 8-10 cl vodka på isbitarna. Pressa en halv citron i glaset och häll i en liten skvätt tabasco och ett lite modigare stänk worchestershiresås. Blanda allt grundligt. En del menar att man ska skaka sina Bloody Marys och en del menar att ska röra dem. Jag menar att det inte finns en chans i helvete att det gör någon skillnad. Ta en stjälk bladselleri och skär av den grova bottendelen. Riv denna och blanda i drinken. Riv även en gnutta vitkök, exakt en gnutta, varken mer eller mindre och tillsätt den. Rör igen. Eller skaka. Fyll upp glaset med tomatjuice, rör igen (eller skaka) och dekorera med återstoden av bladsellerin. Stänk en knivsudd grovt malen svartpeppar på toppen. Ifall du vill sila bort de rivna grönsakerna så må du vara förlåten för det. Jag behåller mina. Servera med fyra stekta ägg och njut!

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Djuriskt jubileum

Djuret. Restaurangen där djurets alla (åtminstonde rätt många) delar tas till vara.

 

Tema gris. Mycket passande för gödsvinsjubileum således. Att det dessutom rörde sig om Cerdo Iberico de Bellota och Cochinillo de Leche (pata negragris och spädgris) gjorde inte det hela sämre.

Mitt första drag kändes lyckat. Kinden var mör och fin. Det övriga sällskapet delade istället på en väl tilltagen platta med svålar, cornichons, pata negra och annat. Kursen fortsatte spikrakt med grisnacke till huvudrätt. Allt ackompanjerat av en fin tempranillo.

Min stående fråga, ”har ni några skumma likörer” föll servitrisen i smaken som återvände med Bénédictine D.O.M. (deo optimus maximus). Var inte mycket kvar i flaskan så det bjöd hon på innan hon glatt spatserade iväg och hämtade en trevlig brandy. Bénédictine tillhör de där örtbemängda munkdekokterna i stil med Chartreuse. Smaken var betydligt mildare än doften, den skäller värre än den bits. Till slut bestämde jag mig ändå för en grappa som var karg men ärlig.

Som vanligt excellerar Djurets kockar på köttfronten, dristar mig påstå att det var den godaste gris jag ätit. Servicen var tillika oklanderlig. Vi tog farväl av Djuret och stegade vidare mot Monks där kvällen fortsatte med rojalistiskt tema i form av deras Madeleine, Carl Philip och Victoriaöl. Madeleine var ett skapligt öl, de övriga får ni fråga Jonas här på svinet om (eller så berättar han spontant).

Platta med svålar, pata negra med mera.

Sist men inte minst blev det en favorit i repris på hemmaplan, en egenkomponerad drink (hallonvodka, galliano, skumpa och hemmagjord hallon & szechuanpepparsorbet med zanzibarisk privatimporterad vanilj) till tonerna av våra spruckna karaokeröster.

Fyra iberiska svin av fem möjliga.

Vi borde jubilera oftare!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.