Räkfrossa

Räkfrossa. Jag pratar inte om tvivelaktiga tillställningar på Viking Cinderella där tanter med lila hår trängs med kräkfulla ungdomar för att slafsa i sig kilovis med maskinskalade tångräkor. Jag pratar om den abstinensliknande känslan man kan få när man verkligen behöver en räkmacka. Den brukar infinna sig när jag är i Göteborg, och där var jag i helgen.

Varje gång jag är i Göteborg behöver jag en räkmacka. Jag känner ett behov av att utvärdera stadens rykte som räkmekka. Hittills har staden uppvisat en bra känsla för att hantera detta havets animaliska giftfilter. Jag har fått stora fina handskalade små kryp serverat för ett rimligt överpris.

Men med smörgåskunskaperna har det varit sämre, och främst har det brustit i känslan för proportionerna mellan smörgås och räkor. Ni vet alla känslan man får i kroppen när räkmackan man beställt visar sig innehålla fem räkor, och sedan är resten sallad och vitt bröd. Som om man kom dit och betalade 89 kronor för en skiva formfranska och en kvist dill som troligen åkt in och ut ur köket på många mackor innan man själv fick den?

Men i helgen provade vi Göteborgs räkflaggskepp (flaggtrålare?), nämligen på Heaven 23, högst upp i Gothia Towers. Med ett klart godkänt ölsortiment, bekväma fåtöljer och en oslagbar utsikt över staden från tjugotredje våningen känns 175 kronor för en räkmacka helt rimligt. Och när den bärs in i all sin prakt hör jag små änglar sjunga i min mage.

Eller så är det skrik av hundratals små avlivade räkor som är på väg mot sin undergång. Som sig bör med räkmackor i den här klassen syns inte själva mackan under berget av handskalade räkor. Några gurkbitar och någon enstaka körsbärstomat ligger som prydnad, och på ett ställe kan man skymta en klick majonnäs under räkorna. Den obligatoriska dillkvisten ligger såklart på toppen, så man får enligt gängse normer inleda måltiden med att lyfta bort den. Kan man ens äta dill?

Räkorna är som väntat fina. De är också väldigt många, och man behöver inte oroa sig för att gå därifrån hungrig. Majonnäsen och ägget är i lagom proportion till mängden räkor. Faktum är att det hade behövts en respektabel mängd ägg och majonnäs för att få övertaget på den här tallriken.

Men i högen gömmer sig också ett par styva bitar isbergssallad. Man får intrycket av att de lagts dit för att ta plats, något som drar ner betyget. Inte ska man väl behöva ta till sådana knep för en räkextravaganza i den pris- och viktklassen? Brödet är av någon halvgrov sort, med en vag smak av kummin som inte hör hemma här.

Sammantaget är detta en mycket bra räkmacka. Invändningarna är av marginell art. Men Grand Hotell i Lund har en liknande macka, i samma prisklass (till och med marginellt billigare) och utan dessa invändningar. De har å andra sidan en ganska dassig utsikt och ett halvdant ölsortiment. Göteborgs räkmacka förlorar alltså mot Lunds, men sammanlagt mellan ställena blir det oavgjort.

Fyra maskinstarka räktrålare av fem möjliga.

Skåpmat

Bahnhof Zoo

Jag minns ett spritskåp och jag saknar det. Nu har jag inget och det har lämnat ett tomrum i min tillvaro. När jag bodde i Östersund hade jag ett fylligt spritskåp i plåt ovanför kylen och jag besökte det ibland. Sedan dess har jag flyttat ett par gånger och nu bor jag i en mycket liten lägenhet i centrala Stockholm där det varken finns utrymme eller en framtid för ett omfattande spritskåp.

Det var kanske därför jag började bläddra bland några gamla blogginlägg och fastnade för ett om mitt nu avvecklade spritskåp. Minnena flödade tillbaka och jag vill dela med mig av dem. Det är ett mycket gammalt inlägg, notera den fräscha referensen till justitieminister Bodström, men en del sanningar åldras inte. Den ursprungliga titeln på inlägget var “Det som göms i snö kommer att dö”:

  Det här kommer låta som ett ansträngt skämt lämpat för 35-åringar på innebandyträning men jag har slitit ut gångjärnen på barskåpet. När jag för mindre än fem minuter sedan släpade mig från något slags komatöst tillstånd av delirium mot köket satt fortfarande dörren där den skulle. En sista hastig ryckning mot flaskan på andra sidan och så förlorade skåpsdörren all förankring i världen förutom min hand. Det är ett farligt tillstånd.

 Jag noterar att skafferiet har fullt operationella skåpsdörrar, de fungerar felfritt de udda tillfällen jag får för mig att öppna dem för att äta något jag lagat själv. Slitaget är i en helt annan klass för barskåpsdörren.

 Egentligen är det inget barskåp utan ett ganska fylligt skåp beläget ovan kylskåpet. Varje gång jag varit utomlands trycker jag in ett par flaskor. De som står längst ut och innehåller den slags irländsk nektar jag just nu sörplar genom stängda tänder byts ut ganska ofta. De mer udda flaskorna som trycks alt längre in för varje resa har förutsättning att bli betydligt äldre.

 Någonstans där inne i mörkret lurar en flaska Apfelkorn. Jag vill minnas att jag köpte den någon natt på glid ombord Viking Cinderella. Jag vill, men jag kan inte eftersom jag vet att jag köpte den i berått mod på systembolaget i Östersund.

 Den enkla bakgrunden betyder inte att flaskan saknar minnen och erfarenheter. Det var den sista flaskan jag köpte på det gamla systembolaget på hörnan Kyrkgatan/Brunnsgränd. Butiken slog igen och flyttade ut till ett köpcenter utanför stan. Jag flyttade, med mitt vanliga sinne för timing, in i huset tvärs över gatan ungefär samtidigt.

 Ja, jag bor tvärs över gatan från ett nedlagt systembolag. Från min balkong är det inte längre än så långt som man kan kasta en tetra Monsieur Rouge en solstarrig eftermiddag under Storsjöyran. Det hade varit intressant att få bo tvärs över gatan från ett verkligt, öppet systembolag, med risk för att dörren till mitt barskåp slitits ut ännu lite tidigare.

 Någonstans i samma olycksaliga trakt som min Apfelkorn befinner sig trolig ännu en flaska Nordhauser Doppelkorn, ifall ingen av mina kollegor fick den att vandra mot ljuset under en sen efterfest i min lägenhet. Jag fann den blygt rodnande på en hylla i en jourbutik på Bahnhof Zoo i Berlin. Jag hade bara minuter på mig att debarkera ett tåg från Magdeburg och äntra en flygbuss mot Tegel. Eftersom jag gett mig fan på att handla sprit innan flygplatsen tog jag Zoo med storm Det är helt enkelt inte en plats som låter sig tas med överraskning.

 Med en svart sexförbrytarväska svingande i strax under huvudhöjd forcerade jag den av håriga tyskar delvis blockerade entrén till en liten matbutik. En något mer senior kollega lät sig ryckas med i stämningen och han saknade inte talang i genombrottet mot sprithyllan längst in i affären. Jag ryckte en flaska Gordons och en flaska Doppelkorn och bad expediten ta mina pengar eller ta sitt liv.

 På bussen var allt lugnt igen och vi kunde fortsätta med att peka ut nazistiska minnesmärken. På Tegel hittade jag en flaska Gordons för lite under halva priset av den från Bahnhof Zoo men Doppelkorn verkade stå under flygmänniskornas värdighet.

Det finns också lite värdighet i att bli stående i ett barskåp utan dörr i en lägenhet på Prästgatan i Östersund. Ändå kunde sällskapet vara sämre.

 Exempelvis finner man där en flaska kinesisk vodka som jag inte öppnat än trots att jag köpte den sommaren 1999. Det är ingen lätt sak för en flaska vodka av enkelt ursprung att leva så länge, speciellt inte sedan jag haft ihjäl dess enda landsman i sällskapet.

 Det var en ockult fest i dräneringen under golvet på ett hyreshus i den västra delen av Lund. Jag visste att ta med mig min egen flaska men jag visste inte att jag skulle komma att tömma den. Den nu bortgångne av de två kinesiska vodkaflaskorna var den mer exklusiva av dem båda, med vilket avses att den kostade 10 kronor istället för två. Det fanns till och med engelsk text på den nu hädangångne.

 Festen i murarsanden under huset i Lund var en otäck historia redan från början, den största delen av kvällen satt jag hopkurad i en hörna med min kinesiska vodka krampaktigt hållen i min högra hand och min vänstra arm tröstefullt kring min byst av ordförande Mao. Jag hade en kinesisk grej ett tag. Framför mig i sanden utspelade sig de mest fruktansvärda saker i skenet av en strålkastare någon skruvat ner från scenen på den Blekingska Nationen. Jag drack mest själv men vid en tidpunkt kände jag mig förpliktad att skicka flaskan till en man bredvid mig i mörkret. Han tog en klunk, tittade på mig och frågade ”Zippo?”.

 Efter den kvällen av finkel och fraternisering bestämde jag mig för att dra ner radikalt på min konsumtion av kinesisk tvåkronorssprit, ett beslut jag fortfarande lever efter.

 Det finns stunder då jag plockar fram en absintflaska ut ur skåpet utan dörr och tittar på den, misstrogen över att den fortfarande lever. Jag har helt enkelt så många minnen av den att jag kommit att betrakta den som en gammal vän. Att den fortfarande finns till kan bero på att jag i själva verket druckit ur en reskamrats identiska flaska vid ett par tillfällen och på att man inte dricker så mycket i taget.

 Jag minns absint i baksätet på en buss på väg mellan Lund och Göteborg. Vi var många, vi var törstiga och jag hade en grön dryck i en flaska från Tjeckien. Det var en fredag i maj och klockan var strax innan lunch när vi rullade ut på E6:an norrut. Tanken var att vi skulle cykla tillbaka till Lund i etapper på en tandemcykel. De flesta tankar upptogs dock av att fånga en känsla och inget väcker känslor som gröna droppar från Prag. Vid tiden vi såg Laholmsbuktens skimrande vatten så vi från baksätet även en vacker framtid i toner av grönt.

 Man kan tycka att jag har väldigt mycket åsikter om systembolaget för någon som köper sprit utomlands så ofta. Man har förstås rätt att tycka var man vill tills Bodström täckt till den luckan också, men man bör beakta fenomenet öl. Jag gör det. Jag gör det så ofta att jag kan räkna mig till samma kategori stamkunder på systembolaget som den man som brukar stå och svära efter bilar uppe vid Rådhusgatan. En skillnad är att jag betalar för mig i kassan istället för att hoppa över kundslussen som en gazell och springa mot säkerheten på andra sidan Nya Kyrkan med en flaska Löitens Export i näven. Dessutom har jag, låt vara marginellt, bättre sinne för personhygien.

 Imorgon är det tisdag och jag kommer att finnas på ett kontor med utsikt över Oviksfjällen. Jag kommer inte att se dem för alla papper som måste fyllas med text men de kommer att finnas där ändå. Någon gång så kommer mina tankar att driva iväg ner till arkivet och minnen av en flaska kommer att berätta en historia.

Varje flaska berättar en historia och utan historia finns det inget nu. Historierna går i mitt skåp ovan kylskåpet, från flaska till flaska. Inga dörrar kan längre hålla dem inne.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att blicka mot väster. Där borta i fjärran ligger Vällingby och jag har en lägenhet i mitt namn där. Kanske kan jag där åter finna ett skåp och fylla det med sprit. Ödet har nämligen sett till att jag efter alla år nu får en andra chans att bo tvärs över gatan från ett systembolag.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 (99167)

Tyskland är förmodligen världens främsta vinland. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det görs dock en hel del mycket fina viner i Tyskland och de allra flesta av dessa är vita. Cuvee Chardonnay Scheurebe är ett sådant vin.

När tyskt vin förs på tal brukar jag börja berätta historier från Rheingau i Hessen utan synbar poäng. Förmodligen försöker jag förmedla något om vinets betydelse i denna del av Tyskland men det är mycket svårt.

Rheingau ligger tvärs över floden  från Pfalz där detta vin görs. Att korsa Rhen har ingen avgörande betydelse för vinkulturen, den är lika påtaglig på båda sidor. Även i världens mäktigaste öl-supermakt har det inhemska vinet en stor betydelse. När Bayern har oktoberfest har Rheingau och Pfalz vinfestivaler.

Det relativt alkoholsvaga vittvinet spädes i dessa delar med vatten så att det kan drickas till lunchen på vilken arbetsplats som helst. En gammal kollega berättade att hon som sjuksköterska drack ett glas lokalt, vitt vin blandat med mineralvatten till sin lunchmacka på jobbet ibland.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 är, trots att det inte är en riesling, en ganska typisk tysk flaska, om man kan tänka sig en sådan. Redan när man bryter förseglingen på skruvkapsylen sprider sig en påtaglig doft av frukt i rummet.

Vinet är ju vad det heter, alltså en blandning mellan 78% chardonnay och 22% Schreurebe. Smaken är både frisk och lite söt vilket gör upplevelsen ganska påtaglig men långt ifrån obehaglig.

Personligen föredrar jag den svala kombinationen av frukt och fat i en tysk riesling men detta är definitivt ett alternativ.

Fyra teutoner av fem möjliga

Jag är en koffeinist

Mitt namn är Johan och jag är en koffeinist. Jag har egentligen alltid vetat att jag varit koffeinist. Det är ju så uppenbart. En missbrukare blir förr eller senare en lögnare och den första man ljuger för är sig själv.

Dagen börjar på seven eleven. Jag vaknar förstås hemma, ibland äter jag till och med frukost där. Men dagen börjar på seven eleven för det är där jag får dagens första fix.

Vi är en sorglig samling där vi står. Det är mest män i kön fram till kaffemaskinen. Vi ser varandra men låtsas inte om det, tittar mest ner i golvet. Någon skrapar med en fot. Det tar så jävla lång tid. Skammen ligger tät men ingen av oss känner den längre.

Jag brukar precis klara mig till jobbet. Sedan är jag färdig för en ny kopp. Fikarummet ligger en trappa ner och jag måste passera det för att hänga av mig på kontoret först. Ibland klarar jag det.

Alla klagar på kaffet som maskinen gör men alla dricker det.

På något sätt reagerar jag på dagens andra kopp på samma sätt som den första. Det är som om kroppen glömt bort den första helt, som om den var en detalj eller inget alls. För det är en kroppslig upplevelse, man finner ro.

Efter dagens tredje kopp brukar jag försöka jobba en stund. Jag försöker fokusera på arbetet men som från ingenstans kommer en röst som kräver en kopp till. En kopp till, en kopp till, en kopp till, EN KOPP TILL.

Jag hämtar en kopp till och försöker igen. Jag sätter upp etappmål. “Nu måste jag låta bli att dricka kaffe fram till klockan 09:40”. 09:32 är jag tillbaka i fikarummet.

Efter förmiddagens mani blir det lite bättre framåt lunch och på eftermiddagen behöver jag bara underhålla ruset med en kopp eller två.

Kaffet har kallats vår sista vardagsberusning. Den sista drogen som det är legitimt att missbruka helt öppet. När tobak och alkohol fått bita i gräset och gräset aldrig fick en chans återstår endast kaffet. Antydningen från detta resonemang är att även kaffet en dag skall ta samma väg som dessa andra droger i det offentliga rummet.

Detta är inte en tanke som roar mig. Helt säkert kommer jag då bli föremål för företagshälsovården i egenskap av han som gömmer en termos i understa skrivbordslådan.  

Intressant nog har inställningen till kaffe en omvänd generationskoppling jämfört med andra droger. Äldre personer har större acceptans för kaffedrickande än dagens unga, dit jag inte räknat mig själv någonsin.

Min omtänksamma moder brukar ibland påminna mig om att dricka kaffe “så att du inte får huvudvärk”. Nu är inte kaffe något jag glömmer men uppmaningen blir intressant om man ersätter kaffe med något annat. “Glöm inte att ta ditt heroin så att du inte börjar skaka och svettas”. 40-talister är den hårda kärnan i denna drogkultur.

Visst har jag försökt sluta. Några gånger har jag varit ren i nästan två veckor innan jag trillat av vagnen igen. Det verkar omöjligt att klara längre än så, kaffet finns överallt. Det räcker med att jag ser något som har samma mörkgröna färg som paketen med Zoegas skånerost för att jag ska finna mig själv framför kaffemaskinen med en skakande kopp igen. Det går inte att sluta men det går inte heller att fortsätta. Det finns inget lyckligt slut för en koffeinist.

Håller man inne på kaffet så blir vardagen omöjlig. Alternativet är dock ännu värre. Ger man en man tillräckligt med kafferep så hänger han sig.

Det är lördag eftermiddag och jag har precis druckit en hel kanna. Min tanke är klar och anden är frisk. Just precis nu skulle jag inte kunna må bättre.

Snart är den dock igång igen, kampen om kaffet, bönen om bönan. På något sätt kan jag redan känna det. Jag behöver ett fix för jag är på väg ner.