Jag är en koffeinist

Mitt namn är Johan och jag är en koffeinist. Jag har egentligen alltid vetat att jag varit koffeinist. Det är ju så uppenbart. En missbrukare blir förr eller senare en lögnare och den första man ljuger för är sig själv.

Dagen börjar på seven eleven. Jag vaknar förstås hemma, ibland äter jag till och med frukost där. Men dagen börjar på seven eleven för det är där jag får dagens första fix.

Vi är en sorglig samling där vi står. Det är mest män i kön fram till kaffemaskinen. Vi ser varandra men låtsas inte om det, tittar mest ner i golvet. Någon skrapar med en fot. Det tar så jävla lång tid. Skammen ligger tät men ingen av oss känner den längre.

Jag brukar precis klara mig till jobbet. Sedan är jag färdig för en ny kopp. Fikarummet ligger en trappa ner och jag måste passera det för att hänga av mig på kontoret först. Ibland klarar jag det.

Alla klagar på kaffet som maskinen gör men alla dricker det.

På något sätt reagerar jag på dagens andra kopp på samma sätt som den första. Det är som om kroppen glömt bort den första helt, som om den var en detalj eller inget alls. För det är en kroppslig upplevelse, man finner ro.

Efter dagens tredje kopp brukar jag försöka jobba en stund. Jag försöker fokusera på arbetet men som från ingenstans kommer en röst som kräver en kopp till. En kopp till, en kopp till, en kopp till, EN KOPP TILL.

Jag hämtar en kopp till och försöker igen. Jag sätter upp etappmål. ”Nu måste jag låta bli att dricka kaffe fram till klockan 09:40”. 09:32 är jag tillbaka i fikarummet.

Efter förmiddagens mani blir det lite bättre framåt lunch och på eftermiddagen behöver jag bara underhålla ruset med en kopp eller två.

Kaffet har kallats vår sista vardagsberusning. Den sista drogen som det är legitimt att missbruka helt öppet. När tobak och alkohol fått bita i gräset och gräset aldrig fick en chans återstår endast kaffet. Antydningen från detta resonemang är att även kaffet en dag skall ta samma väg som dessa andra droger i det offentliga rummet.

Detta är inte en tanke som roar mig. Helt säkert kommer jag då bli föremål för företagshälsovården i egenskap av han som gömmer en termos i understa skrivbordslådan.  

Intressant nog har inställningen till kaffe en omvänd generationskoppling jämfört med andra droger. Äldre personer har större acceptans för kaffedrickande än dagens unga, dit jag inte räknat mig själv någonsin.

Min omtänksamma moder brukar ibland påminna mig om att dricka kaffe ”så att du inte får huvudvärk”. Nu är inte kaffe något jag glömmer men uppmaningen blir intressant om man ersätter kaffe med något annat. ”Glöm inte att ta ditt heroin så att du inte börjar skaka och svettas”. 40-talister är den hårda kärnan i denna drogkultur.

Visst har jag försökt sluta. Några gånger har jag varit ren i nästan två veckor innan jag trillat av vagnen igen. Det verkar omöjligt att klara längre än så, kaffet finns överallt. Det räcker med att jag ser något som har samma mörkgröna färg som paketen med Zoegas skånerost för att jag ska finna mig själv framför kaffemaskinen med en skakande kopp igen. Det går inte att sluta men det går inte heller att fortsätta. Det finns inget lyckligt slut för en koffeinist.

Håller man inne på kaffet så blir vardagen omöjlig. Alternativet är dock ännu värre. Ger man en man tillräckligt med kafferep så hänger han sig.

Det är lördag eftermiddag och jag har precis druckit en hel kanna. Min tanke är klar och anden är frisk. Just precis nu skulle jag inte kunna må bättre.

Snart är den dock igång igen, kampen om kaffet, bönen om bönan. På något sätt kan jag redan känna det. Jag behöver ett fix för jag är på väg ner.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.