Månad: april 2011

Öl i sydostasien

av Jonas

Ölutbudet i norra Italien verkade till en början skralt för Gödsvinet syd, men den senaste tidens kavalkad av ölrecensioner därifrån tyder onekligen på motsatsen. Men om sydeuropa är något av en öken för ölentusiaster är sydostasien som att vara på Pluto. Detta vet redan de 95% av Sveriges befolkning som åker till Thailand två gånger om året, och jag misstänkte det också när jag åkte till Malaysia för några veckor sedan.

I Kota Kinabalu, en liten stad på Borneos nordkust, kan man välja på den ganska äckliga Tiger och den lite mer acceptabla Carlsberg. Den senare kommer dock från danskarnas malaysiska filial, där den görs lite sämre än orginalet. Guinness finns också i viss utsträckning, och emellanåt Heineken och San Miguel. Nåja, i en liten stad ute i djungeln förväntar jag mig inga underverk.

Singapore är däremot en stad av en storlek och internationalitet som kräver ett visst utbud. Tiger härskar även här, men lite variation finns. Detta är vad jag fann bland bryggeripubbarna.

Brewerkz

We do what werkz säger Singapores första nya mikrobryggeri stolt. Och visst funkar det. Det finns mängder med öl att välja på. Tyvärr verkar bryggaren ha förväxlat malt med humle någonstans i processen, för alla humleintensiva brygder är snarare väldigt maltiga. De skryter mest om sin ipa, som är riktigt dålig, och sin golden ale vars största försäljningsargument är att den är lättdrucken. Men deras brown ale var en helt ok öl av amerikanskt snitt, och deras märkliga veteöl White rabbit är intressant för de med sådana böjelser. Stabbig amerikansk mat erbjuds också. Pluspoäng för gratis wifi, något som uppskattas när man är på resande fot. (länk)

Red dot

I ett partystråk för expats som kallas Boat Quay, mitt i financial district, ligger en av Red Dots två ställen. Generisk gastropubmat, grön lättdrucken öl som serveras i trelitersförpackningarna och hög musik. Trevlig uteservering bara någon meter från vattnet, utsikten är fantastisk. Prova deras Summer Ale om du kommer dit. (länk)

The pump room

Det enda stället jag hittade som serverade en anständig ipa. Precis som på resten av bryggpubbarna ligger fokus snarare på rocknroll och coolhet än hantverket i sig. Puben ligger i det aktiva, aningen plastiga och ganska trevliga Clarke Quay, ett helt kvarter som består nästan uteslutande av restauranger och barer, allt under ett stort paraplyliknande tak. Trevliga hamburgare. (länk)

Odla din köttgård

av Johan
Uttalad anhängare av odlat kött

Få diskussioner är så originella att man inte genast kan identifiera de vanliga positionerna och de vanliga argumenten. När man pratar om mat så inser man snart vem som har råd att betala lite extra för maten, vem som inte har det, vem som menar att Nestlé förgiftar barnmat och vem som av någon anledning innerst inne är säker på att allt som är fel med dagens mat har att göra med invandrarna. Ibland händer det dock att någon kastar fram ett argument som skär rakt genom leden och lämnar alla i ett förlamande tillstånd av förvirring.

Jag misstänker att Hirad Rezazadeh är en sådan person. Det är en ren gissning för jag känner honom inte. Det enda jag vet är att han skrev en debattartikel i Fria Tidningen för ett litet tag sedan där han förespråkar industriell odling av kött av miljö och djurrättsskäl.

Han inleder med att beskriva den stora miljöbelastningen med storskalig djurhållning och hur denna riskerar att mångdubblas när folk i Kina, Indien och en rad andra snabbt utvecklande länder börjar äta lika mycket kött som vi i Sverige ätit ett tag nu utan att direkt reflektera över det. Rezazadeh vallar alltså in Fria Tidningens läsekrets i den traditionella veganfållan och den följer förmodligen villigt.

Det är då bilan faller. För författaren föreslår alltså inte vegetarianism och han förslår inte heller den annars så populära strategin att vara lite hygglig mot kossorna innan man sågar huvudet av dem. Han föreslår att ersätta de levande korna med kött odlat i fabriker och han är tydlig med att han inte avser tofu eller liknande utan härligt, rött, saftigt kött från ett djur som aldrig funnits.

Sådant kött finns förstås inte idag men han gör ett hjälpligt argument för att det skulle kunna framställas storskaligt om man investerade bara lite av de forskningspengar som idag används för att göra våra existerande livsmedel fastare, fylligare, mer hållbara och generellt sett mindre lika den råvara de framställts från. Grunderna för konstgjort kött finns men inte tekniken för att få ekonomi i framställningen.

Varför är detta då så intressant? Det intressanta ligger i att de tidigare så homogena parterna i matdebatten splittras. Det är inte min mening att sprida stereotyper men människor som inte gillar att äta djur brukar inte heller gilla genmodifiering. Människor som menar att ”det är naturligt att äta kött” men samtidigt att man ska småprata med grisarna och klia dem på ryggen på väg till gaskammaren, gillar inte heller genmodifiering.

Hirad Rezazadeh gillar genmodifiering. Närmast i en bisats skriver han sorglöst att det odlade köttet kan modifieras för att få ”samma fettsammansättning som en avokado”. På så sätt har han effektivt skakat av sig allt stöd från miljörörelsen och istället sållat sig till en liten grupp tänkare som inte har något sorts politiskt inflytande utanför datorsalarna på våra tekniska högskolor.

Jag anar en helt ny varelse: Den progressive miljöaktivisten – en nörd med ett världssamvete.

Traditionella grönpartister motsätter sig tanken på ett samhälle som kan utvecklas och växa linjärt för all framtid. Istället menar de att vi alla måste lära oss att nyttja de begränsade resurser som finns inom ramen för dagens, eller egentligen gårdagens, nivå av utveckling.

Därför är det uppfriskande att läsa en sorgefri tilltro till att vi med teknikens hjälp kan lösa problemen istället för att retirera från dem. Det är förstås fullt möjligt att han har fel, att vi i dagens köttkonsumtion har ett problem som bara kan lösas med att vi går tillbaka till att äta så lite som jorden tolererar. Det är också möjligt att han är en förklädd Chalmers-liberal som helt enkelt är ute efter att så splitt bland utvecklingsmotståndarna. Vilket som är fallet är upp till den som läser det här att bedöma.

Karamalz

av zonk

Som ett led i Gödsvinets insatser för folkhälsan (som kanske mest kännetecknas av annorlunda infallsvinklar) har avd. syd provsmakat ett s.k. alkoholfritt alternativ: Karamalz, bryggt av Eichbaum-Brauereien i Mannheim, Tyskland. I korthet skulle man kunna sammanfatta drycken som mörk sirap utspädd med vatten, då det fullödigt beskriver såväl doft, smak som färg. Det enda addenum som skulle behövas vore väl att nämna att drycken är lätt kolsyrad, ungefär som en rejält avslagen normal läskedryck. En biträdande provare föreslog att drycken påminde lite om alldeles för söt Coca-Cola, men efter en snabb kontroll fann vi att Karamalz faktiskt bara har 10% fler kalorier per volymenhet än den bruna amerikanska läskedrycken, så det är nog snarare avsaknaden av övriga smaker som ligger till grund för detta intryck. Humleextrakt ska enligt burkens utsida finnas bland ingredienserna, men det är sannerligen inte något man hade gissat sig till.

För att ytterligare utvärdera dryckens potential, förvisso inte längre som alkoholfritt alternativ, tillsattes olika proportioner av en enklare spritdryck som fanns till hands: Jack Daniels Tennessee Whiskey. En blanding i proportionerna 1:5 (där den större andelen är Karamalz) gav ett rätt skrämmande resultat: de båda dryckerna gifte ihop sig perfekt, men det blev verkligen inte gott. Resultatet skulle närmast kunna beskrivas som en svagare och väldigt mycket sötare Jack Daniels med lite bubblor i. Kombinationen tar fram det sämsta ur båda dryckerna. Möjligen hade extra is och citron kunnat hjälpa upp det hela något, men tyvärr fanns pga. något bristande förberedelser inte möjlighet att testa denna hypotes. Den biträdande provaren hävdade att det enda han kunde komma på som var äckligare var laxermedlet man dricker inför operationer på sjukhuset, eller möjligen T-röd, och förespråkade tvagning av munnen med sulfa efteråt. Avd. syds föreståndare å sin sida tyckte det påminde om drick-antibitika med sk ”Coca-Cola”-smak. Efter att ha slutfört provningen av denna blandning, testades även en variant med en del J.D. och två delar Karamalz. Resultatet blev inte acceptabelt, men till skillnad från föregående variant i varje fall inte kriminellt. Spritsmaken dolde lite av, ja, de andra smakerna. Som bubblig Jack Daniels, ungefär.

Avslutningsvis frågar sig avd. syd inkl. bisittare vem i hela fridens namn som dricker detta, utöver våghalsiga provavdelningar. Detta är inte ett alkoholfritt alternativ till någonting alls – lustar man efter mörk sirap, kan man om inte annat lugnt säga att det är fullständigt alkoholfritt. Betyg: svart, rakt, kompromisslöst streck. Ta ett glas mineralvatten istället, om du kör.

58 Dimsum

av Johan
Så här ser rätterna inte ut på 58 Dimsum

Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.

58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.

När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.

I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.

Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.

Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.

Tre små rätter av fem möjliga

Blanche de Valerie

av zonk

Gödsvinet syd återvänder till skumma och dunkla lokaler för att provsmaka ytterligare ett alster från bryggarna på Almond 22: Blanche de Valerie. Det låter ju ganska vekt, och det är faktiskt fullständigt rättvisande. Denna lättsamt kolsyrade blekgula dryck ser vid första anblick ganska vattnig ut, och det är ett intryck som, efter en kort förnimmelse av humlebeska efter första klunken, står i sig. Doften är förvisso glatt humlig, kanske med ett stänk av citron, men när ölen försvunnit ner i strupen sitter man där utan mycket annat på tungan än en vag vattnig smak. En klen, ospecifikt brödig maltighet försöker dröja sig kvar, men försvinner utan minsta spår. Så där sitter man med en öl i glaset som för världens ser ut som en vanlig jävla stor stark, och ja, känner sig besviken.

En och en halv pils-IPA av fem.

Nosa

av zonk

Nosa är en mycket trevlig italiensk bekantskap, fast kanske är det snarare en belgare som har varit en sväng i staterna och blivit såld på humligt frisk och fruktig öl. Det kan låta som en vild kombination, men faktum är att denna dimmiga dryck försvinner ur glasen med häpnadsväckande hast. Piggt humlig i både doft och smak, med en lite belgisk strong ale-maltighet i släptåg, och en lång, besk, god eftersmak, är det en finfin öl att dricka på en solig balkong en vårdag, eller närhelst man vill ha något kallt och törstsläckande, men smakrikt.

Fyra kalla glas av fem.

Ch’ti

av zonk

Ch’tis mest framträdande egenskap är utan tvivel doften: när man sticker näsan ner i glaset slås man av en kraftig lukt av våt hund. Detta hade kanske kunnat vara lite charmigt om det sedan var en god öl, men så är nu inte fallet. Denna triple malt smakar maltigt söt karamell, sirap, och alkohol – dess 7.5% slår totalt igenom, antagligen inte hjälpt av den i stort sett totala bristen på humle. En vag, besk, klistrig eftersmak dröjer sig kvar, som en efterhängsen gäst som inte begripit att det är stängningsdags.

En och en halv våt hund av fem möjliga. Nåja, för att uppskatta god öl, måste man dricka dålig. Nästa öl kommer smaka jättebra.

Schneider Weisse mein grunes tap 4 (1507)

av Johan

Ingen sorts öl är så hemsökt av extremistiska böjelser och avsteg från god smak som veteölen. Det finns för sura veteöl, för beska veteöl, för fruktiga veteöl, för jästiga fruktöl och en lång rad veteöl som placerar sig någonstans i smakregistret mellan skumbanan och magsyra. Schneider Weisses ”Mein grunes tap 4” tillhör inte någon av dessa kategorier, detta är en av de goda veteölen.

Beskan i denna öl tillhör de mer diskreta bland veteöl jag druckit utan att den på något sätt är vek och oengagerad. Istället ingår den i en välkomponerad balans med en fyllig smak av bröd och frukt och en förhöjd men inte extrem syra. Det är en frisk veteöl för sommarsäsongen som imponerar mer än någon annan veteöl i denna genre.

Schneider Weisse är bryggd på ekologiska råvaror i den vackra bayerska småstaden Kelheim, där de även brygger tungviktsölen Aventinus som Gödsvinet recenserade för lite mer än ett år sedan. Jag rekommenderar en ”Mein grunes tap 4” framför en sådan och ganska mycket annat när som helst.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1507 i katalogen

4 tap av 5 möjliga

 

Pink Ipa

av zonk

Almond 22 är tillbaka, med en IPA. Namnet kommer av att den innehåller rosa chili. Det är dock inte tal om några tydliga chili-toner – Gödsvinet syds utsände märkte faktiskt knappt av den alls, medan andra i sällskapet, kanske under suggestionens makt, tyckte sig känna ett litet chili-kittlande på tungan. Men inget ont on Pink  – det är en schysst, lätt IPA av amerikanskt snitt. Den doftar härligt beskt och humligt, där den ligger mörkgul och dimmig i glaset, lätt skummande. Humlebeskan är den första och sista smaken man känner, och den är sträv och fin, lagom fruktig utan att sväva ut i tropiska excesser, och lägger sig med behag på tungroten. Annars har ölen en trevlig ale-ig lättrostad maltighet, och en lagom nivå av kolsyrning. Den är hyfsat stark med sina 6.2%, men bland humlen är det inte något man tänker så mycket på.

Tre och en halv humlestör av fem möjliga.

Imper Ale

av zonk

Enligt etiketten ska det vara en ”triplo malto” på 9%, men redan vid uppkorkning fattades misstankar: en citronig arom spred sig fort. Vid dekanteringen av denna hyfsat rikligt skummande öl späddes dessa misstankar ytterligare på – ska en trippelmaltad öl vara såhär ljusgult dimmig? En närmare olfaktorisk utforskning avslöjade svaga aromer av tropiska frukter, och ytterligare citrondoft, och vid första smutten var ölen avslöjad: det här, det är en wit! Fruktiga toner, lätt jästighet, toner av ananas och citron, och en liten vag humlebeska: det är inget tvivel om saken. En vag eftersmak dröjer sig kvar, lätt besk, och dunstar bort i en efterhängsen citronighet.

Så vad blev det av vår tripel-malt? Tja, en halvtråkig wit – den hade sannolikt kunna blandas ihop med en Hoegarden i ett blindtest. Två citrontvålar av fem. På plussidan får väl nämnas att den bär upp sina 9% alkohol väl, och inte blir övermåttan spritig.