Tagg-arkiv för: kinesiskt

Lapsang souchong

Lapsang souchong är ett rökt te från Kina, och det luktar som ett museum för uråldriga båtar, man kan se dem framför sig, svartnade och drypande, och ens sinusar svartnar invändigt i harmoni. En närmare doft ger en behaglig arom av kåda och skog, tjärig, men inte på samma sätt som en maltwhisky. Det är en odör av brandrök, det luktar gammal tall, kåda, och brinnande gröna löv, ja, man får lite lätt vibbar åt det olagliga hållet. Och kåda! Helskotta vad det luktar kåda!

Smaken är desto lenare, om än inte mild, renons på bitterhet, ja, vi ska inte säga tunn, men definitivt en lättviktare jämfört med doften. Kanske kan man ana lite vanilj och kryddnejlika, men framförallt har vi en skön rökighet, lite som dagen efter man rökt ett gäng cigarrer hemma, sådär lite gentlemanligt. Det sägs att såväl Winston Churchill som Gary Snyder njutit lapsang, och det var tydligen nära ögat att Captain Picard i Star Trek: The Next Generation hade gjort det också, men det var enligt uppgift någon producent som tyckte det var lite för esoteriskt för den tilltänkta publiken.

Som en numera nykter fd fantast av maltwhisky är det här definitivt nåt för mig!

4 mycket behagliga rökar av fem möjliga. Inköpt på Tea Center Stockholm, 59 kr för 100g.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Supreme Teh Kuan Yin Oolong

Oolong är ytterligare en av den uppsjö te-varianter som letat sig till västerlandet från andra änden den eurasiska kontinenten. Det är lite sådär halvvägs från grönt till svart te, och tillverkas allt som oftast på diverse lite mer eller mindre ovanliga teplantor. På omvägar har detta oolong-te från Ying Kee tea house landat i avd Brommas kopp, och det är en uppskattad avstickare – det är ett mycket trevligt te. Det har en mild, vagt sötaktig arom, av vegetation och nattblommande växter, som att kliva in i ett botaniskt växthus en vinterdag. Färgen är gyllene bronsig, med bara en skugga ärgig koppar. Det har en rund, len smak, nötig och halmig, med en trevlig bitterhet som ligger och vaskar runt på tungroten. Allt i allo ett mycket behagligt te, som kan passa till såväl en liten toscakaka som en pizzaslice, eller bara drickas i ensamt majestät.

Fyra rara plantor av fem möjliga. Okänd anskaffningsort, d:o pris.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Gunpowder-te

Jag ramlade på det här teet för ett otal år sen, på rekommendation från Jonas, ja ni vet, han som skrev här en gång i tiden, för nästan lika många år sen. Han kallade det ett mellanting mellan grönt och svart te, jag blev nyfiken, och sedan dess har jag nog nästan alltid haft lite gunpowderte hemma. Låt vara att en mycket liten påse ofta räckte i flera år, i den takt jag och mina gäster drack te. Ska man vara petnoga är gunpowder helt klart ett grönt te, om än ett lite udda sådant, med sina hoprullade löv, som tydligen ska påminna just om lite lagom kornigt krut. Det ska således inte alls bryggas med kokande vatten, utan neråt 75-85 grader, eller där i trakterna. När jag blev varse det, efter kanske 8-10 år med en påse gunpowder hemma, blev mitt te med ens mycket trevligare, och lite mindre som en utfärd bland garvsyra och munsnörpande bitterhet. Alltså precis lagom till att dessa smaker hade blivit rejält på modet bland öl. Vi väntar fortfarande på 200 IBU-teet, det har blivit bortsvept i en dimma av frukt-te, grädd-te, rooibos och andra påfund.

Hur smakar gunpowderte, då? Ja, sådär lite mittemellan grönt och svart te, hade jag nog sagt, även om det definitivt är ett grönt te. Det finns definitivt en del terpener här, GLV-osande gräsklipp är det kanske inte, men det hintar lite åt gröna löv och kanske lite hö. Det är lite rökigt, behagligt småsträvt, och har en mild doft av växtriket. På det hela taget är det ett te som man lätt dricker i parti och minut, i stora muggar, till rostat bröd, scones, bullar och småkakor, eller kanske till sushin, rentav. Ett mycket smakligt te, helt enkelt.

Fyra goda krut av fem möjliga. Ekologiskt, 69 kr/hg, Tehuset Java, Lund. Finns till försändelse, om er lokale te-hökare inte skulle ha det hemma.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Golden Sail Brand Pu-erh

Pu-erh är en tesort som på bästa surströmmingsvis får fermentera och jäsa till sig för att, enligt uppgift, bli riktigt göttig. Själv har jag inte riktigt hittat dit ännu, bättre pu-erh ska bakas ihop i kakor, lite som större hockeypuckar eller liknande, och få ligga så länge som möjligt, och den tesort som vi testar idag kommer i lösvikt. Som så ofta är fallet med våra lite mer udda delikatesser så var det här tydligen från början någon form av eftergift till det praktiska – te-puckarna var tydligen enklare att frakta än löste, fråga mig inte hur. Tro förresten inte på de som säger att vanligt svart te är fermenterat, det är bara torkat. Av någon anledning, antagligen att man på den tiden hade ganska dålig koll på mikroorganismer, började man kalla torkningen för fermentering, men det är inte mycket till mikroorganismer inblandande.

Golden sails pu-erh är dock ingen ädel te-puck, det är te i lösvikt. Ingen har hunnit så långt som att pressa ihop det ännu, de hade för brått med att sälja det, och det är tydligen helt ok att göra så, åtminstone i Kina. Vårt te ser en aning mer grönbrunt, vagt fläckigt och oregelbundet ut, än vanligt svart te, och är mer åt det bruna hållet än vanligt grönt te, men annars ser det inte alltför märkligt ut. Som brygd betraktat ser det ännu vanligare ut, men doften skvallrar om något lite mer mikrobiellt funky – det doftar läder, lite innersula faktiskt, och lite vagt av den där frukten som ligger till sig nere i ett hörn av trädgården, en vag ton av perfid, jäsande ondskap. Men smaken är desto snällare, ganska anonym faktiskt, det smakar lite som ja, lite vilket te som helst. Hade man haft i lite bergamott hade det nog kunnat passera för en kopp greve grå, med en knivsudd röd livsmedelsfärg som english breakfast tea, ja, det är ett te för alla och ingen speciell. Därmed inte sagt att det är ett dåligt te, det är ett gott om än aningen anonymt brukste. Kanske finns det en liten, lite vagt funky udd, en aningen av det där gräsklippet som kan anfäkta grönt te, men det är inte övermåttan påfallande. Sen är det å andra sidan heller inte ett särdeles dyrt te. Man kan med gott samvete göra sig en kopp till sina scones eller sin toast, eller när man ska sträcka på benen framför lite youtube.

Golden Sail  Brand Pu-Erh, tre koppar av fem möjliga. 29 spänn för 125 gram på Asian Market, på Hötorgets tunnelbanestation.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Strange fruit

Jag är ingen medveten konsument. Jag är stundtals en medvetslös konsument. När jag motvilligt vaggar ner till Coop Extra i Vällingby för att handla så gör jag det helt och hållet utifrån mycket primitiva instinkter. Jag kan känna igen enklare färger och former men på det stora hela är innehållet i min kundkorg helt slumpmässigt. Jag vet aldrig vad jag ska ha och jag vet aldrig vad jag får. 

Idag fick jag med mig frukten du ser på bilden och jag vet inte vad det är för något. Det ser ut som en gigantisk citrusfrukt. Jag placerade en normalstor Willie Nelson skiva bredvid för att ge en referens som alla känner igen. 

Den unga kvinnan i kassan visste inte heller vad det var för något. Hon såg kort på mig som om jag kläckt den själv. Det enda jag kunde upplysa om var att den kom från någonstans i östasien och att den låg i en så fin pyramid att jag var tvungen att köpa en. Det var inte nog. Jag höll upp kassan med samma självklarhet som någon dubbelt så gammal som mig själv och det samlades med tiden en imponerande folksamling bakom mig medan artbestämningen fortskred. Lyckligtvis är det väldigt få som har några tider att passa mitt på dagen i Vällingby. 

Vad är detta? Ett resultat av klimatförändringarna? En citron från Fukushima? Jag tänkte skära den mitt itu men jag är rädd för att det hoppar ut en liten rosa dinosaurie som blåser såpbubblor. Kanske tillkallar den med sitt skrik en vuxen skräcködla som lägger hela västerort i ruiner? Jag kan inte ta det på mitt ansvar.

Jag knackar på den likt en tant på Möllevångstorget. Från fruktens innanmäte hör jag bara ett dovt ekande muller. Den behöver nog mogna ett litet tag. Det är den nog inte ensam om.   

Posted in Okategoriserad | 10 Kommentarer

Spår av jordnötter

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Fang Yuan Shi Wu

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg ”mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Donut art

Jag skulle kunna tänka mig att bli snut bara för munkarnas skull. Men i munkarnas förlovade hemland USA tycker jag att man kan märka en förslappad attityd till dessa slemmiga bakverk. Jag har visserligen vett att uppskatta en donut au naturell, men jag är än mer fascinerad av den artrikedom som ryms bland de mer smaklöst utsmyckade munkarna. Rosa, gula, prickiga och randiga samsas ofta om utrymmet på Dunkin Donuts, men där brukar de ha legat länge nog att bli torra som knäckebröd. Och kaffet på Dunkin Donuts står på FNs lista över substanser som är förbjudna bara på grund av sin fruktansvärda smak.

Så jag blev glad när jag hittade en instans av kedjan Big Apple i Malaysia. Ovan syns munkarna Teen Dream, sprängfylld med kladdig kräm, och Ono Oreo, kryddad med krossad oreo och med cream cheese i mitten. Den stora glasmontern där munkarna låg såg ut som ett japanskt dockhus på extacy. Fantastiskt! Varför har vi inga munkhak i Sverige?

Dreglande går jag in på deras hemsida. ”Always near you” står det. Närmaste stället verkar ligga i Jiangsu, strax utanför Shanghai.

Big Apple Donuts, fyra och en halv liter glasyr av fem rekommenderade. Den sista halvan är avståndet till närmsta utskänkning. Suck.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

58 Dimsum

Så här ser rätterna inte ut på 58 Dimsum

Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.

58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.

När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.

I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.

Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.

Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.

Tre små rätter av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

Posted in Okategoriserad | 19 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.