Strange fruit

Jag är ingen medveten konsument. Jag är stundtals en medvetslös konsument. När jag motvilligt vaggar ner till Coop Extra i Vällingby för att handla så gör jag det helt och hållet utifrån mycket primitiva instinkter. Jag kan känna igen enklare färger och former men på det stora hela är innehållet i min kundkorg helt slumpmässigt. Jag vet aldrig vad jag ska ha och jag vet aldrig vad jag får. 

Idag fick jag med mig frukten du ser på bilden och jag vet inte vad det är för något. Det ser ut som en gigantisk citrusfrukt. Jag placerade en normalstor Willie Nelson skiva bredvid för att ge en referens som alla känner igen. 

Den unga kvinnan i kassan visste inte heller vad det var för något. Hon såg kort på mig som om jag kläckt den själv. Det enda jag kunde upplysa om var att den kom från någonstans i östasien och att den låg i en så fin pyramid att jag var tvungen att köpa en. Det var inte nog. Jag höll upp kassan med samma självklarhet som någon dubbelt så gammal som mig själv och det samlades med tiden en imponerande folksamling bakom mig medan artbestämningen fortskred. Lyckligtvis är det väldigt få som har några tider att passa mitt på dagen i Vällingby. 

Vad är detta? Ett resultat av klimatförändringarna? En citron från Fukushima? Jag tänkte skära den mitt itu men jag är rädd för att det hoppar ut en liten rosa dinosaurie som blåser såpbubblor. Kanske tillkallar den med sitt skrik en vuxen skräcködla som lägger hela västerort i ruiner? Jag kan inte ta det på mitt ansvar.

Jag knackar på den likt en tant på Möllevångstorget. Från fruktens innanmäte hör jag bara ett dovt ekande muller. Den behöver nog mogna ett litet tag. Det är den nog inte ensam om.   

Spår av jordnötter

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.

Fang Yuan Shi Wu

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg “mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Donut art

Jag skulle kunna tänka mig att bli snut bara för munkarnas skull. Men i munkarnas förlovade hemland USA tycker jag att man kan märka en förslappad attityd till dessa slemmiga bakverk. Jag har visserligen vett att uppskatta en donut au naturell, men jag är än mer fascinerad av den artrikedom som ryms bland de mer smaklöst utsmyckade munkarna. Rosa, gula, prickiga och randiga samsas ofta om utrymmet på Dunkin Donuts, men där brukar de ha legat länge nog att bli torra som knäckebröd. Och kaffet på Dunkin Donuts står på FNs lista över substanser som är förbjudna bara på grund av sin fruktansvärda smak.

Så jag blev glad när jag hittade en instans av kedjan Big Apple i Malaysia. Ovan syns munkarna Teen Dream, sprängfylld med kladdig kräm, och Ono Oreo, kryddad med krossad oreo och med cream cheese i mitten. Den stora glasmontern där munkarna låg såg ut som ett japanskt dockhus på extacy. Fantastiskt! Varför har vi inga munkhak i Sverige?

Dreglande går jag in på deras hemsida. “Always near you” står det. Närmaste stället verkar ligga i Jiangsu, strax utanför Shanghai.

Big Apple Donuts, fyra och en halv liter glasyr av fem rekommenderade. Den sista halvan är avståndet till närmsta utskänkning. Suck.

58 Dimsum

Så här ser rätterna inte ut på 58 Dimsum

Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.

58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.

När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.

I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.

Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.

Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.

Tre små rätter av fem möjliga

Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid “en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

“Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

Kinas mat

Jag brukar säga att jag inte ser på TV och folk brukar tro på det eftersom jag faktiskt inte har någon TV-apparat. Vad jag inte nämner är att jag faktiskt följer ett par program på SVT play. Det är dock dags att bli fullständigt uppriktig: Jag har för vana att se ett visst matlagningsprogram på TV. Så, nu var det sagt.

Jag talar om programserien Kinas mat, en klassiskt torr SVT-produktion ledd av en ung man utan hår i Mao-skjorta. Fredrik Önnevall, som mannen heter, förföljer fullständigt oskyldiga kineser för att se hur de äter, vecka efter vecka. Det är dock inte i första hand maten som intresserar mig. Jag lider sedan nästan 20 år av patologisk sinofili.

Sinologi är läran om det kinesiska och det finns inte någon del av den vetenskapen som inte är totalt fascinerande. Jag vet inte när jag började konsumera böcker om Kina men jag vet att den första utlandsresan som jag betalade för själv, det tog tills jag hunnit fylla 21, gick till Beijing. På liknande sätt var det första jag skrev som student en B-uppsats om konfucianism.

Tiden med den där uppsatsen var en riktigt tung Kina-period. Jag hade turen att få en handledare som kunde ungefär allt som det finns att veta om kina och kinesisk religionshistoria. Han kunde en hel del andra saker också men kosthållning var inte en av dem. Jag gick flera gånger till hans kontor för handledning och varje gång fick han under intensiva ursäkter rensa upp en sittplats från skräp. Högarna av skräp var stora och de bestod enbart av två sorters förpackningar: Glasspapper och tomma glenfiddichrör. Det gav en god bild av vad han levde på. Det var för övrigt där, nedsjunken i en mjuk stol och insvept i en varm whiskeyatmosfär, som jag för första gången kom att överväga en akademisk karriär. Tanken på att få äta glass, dricka whiskey och lära sig allt som finns att veta om något var helt oemotståndlig och hittills kan jag inte säga att jag blivit besviken. Helst ville jag lära mig allt om Kina och så blev det ju inte men det är en annan historia. Nu skulle ju det här handla om Kinas mat.

Kinas mat är i all sin anspråkslöshet milt beroendeframkallande. Det händer egentligen inte så mycket och för att vara helt ärlig så är inte programmet direkt nedtyngt med matlagning heller. Önnevall mest går omkring och talar till människor på gatan som svarar med att se fullständigt oförstående ut. Det säger jag förstås bara eftersom jag hatar mannen passionerat för att han lärt sig språket. Ibland finns det någon sorts historia men den är aldrig speciellt fängslande. Istället är det detaljerna som är intressanta. Det kinesiska vardagslivet är i stor utsträckning okänt för västerländska tittare och ett par korta scener från ett kinesiskt lägenhetskök är värt mer än de senaste fyra åren av kanal fem.

Detta säger jag trots att min egna sinofili faktiskt förlorat en del av sin skärpa under de senaste åren. För att vara helt ärlig så dog en del av mitt intresse när jag började umgås med kineser. Det var för ett antal år sedan när jag bodde tillfälligt i Kalifornien. Där träffade jag en person från Kina som kallade sig Kevin. Han brukade gå på samma föreläsningar som jag även om professorn på kursen inte verkade känna till honom eller vad han gjorde där. Gud vet att han inte läste något som hade med kursen att göra.

Hur som helst frågade Kevin en dag om jag ville följa med till nationalparken Yosemitie. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att se en av Nordamerikas vackraste platser. När datumet för utflykten närmade sig frågade jag vem som skötte de praktiska arrangemangen. Det visade sig att det var jag.

Kevin var son till en borgmästare och han hade aldrig någonsin behövt arrangera något själv. Han var hjälplös som en rik mans barn. Det fanns dock inget illasinnat i hans antagande att någon som han råkade sitta bredvid på en kurs skulle arrangera en utflykt till Yosemitie åt honom. Han var helt enkelt fullständigt aningslös eftersom han var uppväxt som det enda barnet i en överklassfamilj. Jag skulle komma att få bära den fulla vikten av det kinesiska enbarnsprogrammet.

Eftersom jag trots allt ville till Yosemitie så fixade jag en stor pickup truck, ett tält och ett par andra saker till resan. Det borde jag inte ha brytt mig om. Kevin hade nämligen inte bara aldrig arrangerat något, han hade heller aldrig sett ett träd utanför en parkmiljö. Tanken på att det inte stod en hoveunuck bakom varje träd, redo att passa upp honom, var också fullständigt främmande. Denna berättelse är redan lång och tröttsam så jag ska inte gå in på detaljer men ett exempel på vad det kinesiska samhället producerar för slags överklassprinsar kan ändå fungera som illustration. Jag erbjöd honom en brödskiva. Han frågade hur han skulle äta den. Jag svarade “med munnen”. Han replikerade: “Rå?”. Kevin förväntade sig att Sierra Nevadas vildmark på något sätt skulle lyckas producera en brödrost. Det är så man resonerar när man är uppväxt i arbetarnas paradis.

Jag övervägde, allvarligt, att lämna honom i skogen. Det skulle förstås vara överlagt mord. På något sätt kände jag ändå att det var något som skulle kunna vara bäst för alla parter, inte minst mig själv. När jag, motvilligt, gett upp den idéen så beslöt jag mig för att placera honom på flaket för hemfärden. Det skulle dock visa sig att det bröt mot den kaliforniska trafikförordningen att färdas med kinesiska utbytestudenter på flaket under helger och vardagar efter klockan 18. Kvarstod gjorde att bryta hans psyke med countrymusik. Efter fem mil med George Jones på högsta volym var han ett apatiskt flyktingbarn. Efter ytterligare fem började han försiktigt att klappa takten med vänsterhanden. Jag förstod att han lärt sig en viktig läxa. Allt slutade lyckligt.

Det öppnar sig en avgrund mellan pojkmän som Kevin och de arbetare som porträtteras i Önnevalls kinesiska vardagsskilldringar. Denna avgrund är förstås en del av bilden. Nästa vecka slår jag på SVT play för ytterligare en liten del.

Hung Fook, Stockholm

Hung Fook ser i min mening ut precis som en kinesisk restaurang i Sverige kan förväntas se ut. Inredningen består nästan uteslutande av mörkt trä av ett slag som egentligen bara bevarats på en viss kategori kinakrogar och ingen annanstans sedan början av 1970-talet. Allt är utsmyckat, ornamenterat men slitet som för att skapa en sedan länge falnad känsla av exklusivitet. De en gång vita takplattorna vittnar om den tid då även rökning var exklusivt. Jag gillar det.

Hung Fook är i likhet med i princip alla kinesiska restauranger i första hand kantonesisk. En kantonesisk restaurang är ungefär lika representativ för kinesisk matlagning som en samisk restaurang är för europeisk matlagning men det må vara hänt.

Restaurangen ligger på Linnégatan på Östermalm och de serverar lunch fram till klockan 15:00 alla dagar i veckan utom lördagar då de har helt stängt. Fråga mig inte hur de tänker.

Vi var där på en söndag och beställde från menyn av luncherbjudanden som verkade bestå av framför allt olika grytor. Vi var ensamma i lokalen.

Den påträngande avsaknaden av trängsel gjorde att vi fick beställa direkt, blev serverade snabbt och att notan kom på en sekund. Detta är dock inte alls självklart. Många restauranger gör precis tvärtom när de har lite folk. De låter en vänta i en evighet på varje moment så att man ofrivilligt får agera statist i deras föreställning av en populär krog. All heder åt Hung Fook därför.

Maten? Just det, jo det var inget större fel på den. Vi beställde två olika varianter av lyckling med grönsaker i obestämbar sås och de gjorde vad 85 kronor gör på en lunchtallrik i Stockholm idag.

Mest minns jag nog ändå att de serverade lättöl på fat.

Inget hindrar att man går till Hung Fook (om det inte är lördag).

Tre riskupoler av fem möjliga

Chinatown Battle – New York vs San Francisco

Lämpligt soundtrack

Kinesisk mat äter man bäst där det finns kineser, inget illa menat mot restaurang Shanghai i Östersund. I Chinatown finns det i regel kineser och chinatowns finns lite varstans. I Amerika sägs chinatown i San Francisco vara den största men jag misstänker att detta är en gammal uppgift, chinatown i New York expanderar in i de italiernska kvarteren medan motsvarigheten i San Francisco är fastkilad mellan finanskvarterens skyskrapor. Den verkligt intressanta kampen dem emellan är dock var man finner den bästa maten. Av denna anledning presenterar jag härmed den stora chinatownbattlen.

Eftersom jag undervisar i jämförande studier ibland känner jag mig förpliktigad att genast erkänna problemen med mina urval, jag har två väldigt olika n. I New Yorks chinatown har jag bara ätit ett par gånger, på två olika restauranger. I San Francisco har jag ätit åtminstone ett dussin gånger på nästan lika många restauranger. Jag känner dock att både New Yorks och San Franciscos restauranger har så mycket gemensamt inbördes att man kan tala om två jämförbara grupper (eller faktorer på statistikspråk) och förresten har jag dragit i mig en halv jameson och skiter i de metodologiska invändningarna. Tävlingen genomförs i sju olika moment som poängsättes individuellt och segraren avgörs genom att summera alla sju betygen. Så här blir det:

Smak: Naturligtvis den viktigaste grenen och en där utfallet är ganska klart. De bedömda måltiderna i New York har hållit en acceptabel och framför allt jämn nivå smakmässigt medan de verkliga topparna och ett verkligt bottennapp skett i San Francisco. Nyansrik, välavvägd och intensiv smak verkar dock känneteckna restaurangerna i SF medan de i NY snarare känns igen på sin enkelhet och faktiskt genomgående torra smak. NY maten kan jag laga själv, maten i SF är jag beredd att betala för.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Autensitet: Kinamaten i San Francisco känns verkligen kinesisk medan den i New York i något fall kändes som Fågelskolans försök till kinesisk mat under den exotiska veckan. De kompletta rätterna, de så kallade rice platters, var i åtminstone två fall 90% ris i New York medan riset alltid behandlas som ett tillbehör i San Francisco.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Upplägg: Kinamat av den typen jag testade var i samtliga fall ganska enkel lunchmat där funktionalism är kung. det blir därför oavgjort i denna gren.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Miljö: Både New York och San Francisco erbjuder klart kinesiska omgivningar. Turistfaktorn är hög på båda platser men i New York verkar det som om kineserna kommer spridas även till omgivande trakter som saknar vykortsbutiker. Den yttre miljön vinner därför NY knappt men SF tar hem kampen om inomhusmiljön. I SF är mathanteringen lite mer livlig, det är levande djur av alla de slag och de övertrånga akvariumen är fler än någon annanstans. I New York får man vara glad om man hittar en halshuggen anka i fönstret, i San Francisco är det standard.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Stad: San Francisco och New York är båda med på listan över världens 10 koolaste platser. San Francisco är dock med sin bukt, sina kullar och hela sin kalifornitet kanske fyra eller femma. New York kan omöjligen vara något annat än etta.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Utbud: Chinatown i både San Francisco och New York har fler restauranger än vad du behöver. Det känns dock mer genomförbart att äta sig igenom SF än NY. Dessutom erbjuder New York inte bara kinesiska restauranger utan massor av andra asiatiska nationaliteter. San Francisco har också ett par asiatiska sidoländer men är mer old school i denna bemärkelsen.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Pris: San Francisco och New York är två dyra städer rent generellt sett, man måste käka lunch i Amarillo, Texas för att förstå exakt hur dyra. Chinatown i New York lider av affärslunchpriser medan motsvarigheten i San Francisco fortfarande kan skryta med priser som osar skarpt av slavarbetskontrakt. En rejäl måltid med exempelvis läcker Kung-Bao kyckling och ris kan fås för fyra dollar i SF medan en stor hög ris med gröna ärtor kostar det dubbla i NY. En riktig kinesisk öl i SF kostar en och femtio, i New York får man dricka bud för tre dollar. Ändå är kinamaten i NY billigare än mycket annan mat vilket räddar betyget.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Resultatet är alltså att San Franciscos chinatown avgår med segern med 24 småjävlar mot 21.

WEST COAST!