Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte –  jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.

Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?

Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.

Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.