Det börjar bli dags att återvända till Östersund. Det är inte mer än ett år sedan jag full av hat till staden flyttade men minnena har redan lämnat realismen och återinträtt i romantiken.

Östersund är väl inte en så tokig plats ändå?

Många av dessa minnen från Jämtland handlar om olika festligheter och jag tror de alla inkluderar alkohol på något sätt. Fester, barer och restauranger, jag tror det har blivit dags för mig att skriva om mat och dryck i en av mina tidigare hemstäder.

Först av allt: Glöm allt du vet om utelivet i Norrlands inland. Så ja. Något skiljer sig nämligen högst radikalt mellan utelivet i Östersund och övriga städer i Norrlands inland: Det existerar.

Östersund är det inre Norrlands Las Vegas och jag säger det med fullaste allvar även om jämförelsen inte är smickrande för någon.

Om man befinner sig i Östersund och letar efter en större stad så får man åka 20 mil österut, 25 mil västerut eller 45 mil söderut. Norrut finns det alls inte någon större stad i inlandet. Östersund är därför den enda platsen för mat, dryck och expansion av släktens genbank om man bor i Norrlands inland, ett område större än England.

Detta får en rad konsekvenser för utelivet och egentligen resten av staden också. En sådan konsekvens är att det alltid finns gott om billiga hotellrum i staden. Den sydvästra hörnan av innerstaden är fullt av små ställen där man kan hyra ett rum för natten om man inte känner sig redo att köra 14 mil hem till Ytterhogdal efter en genomgång av stadens vattenhål.

En annan konsekvens är att det alltid finns intressanta människor på drift under sena nätter. Då menar jag inte heller ”intressanta” i bemärkelsen galna, även om det flesta är det.

Många av dessa dras av krafter okända för mig till baren Captain Cook framåt småtimmarna. Man blir aldrid besviken, går man dit 20 minuter innan stängning så kommer man finna de mest orginella varelser där.

Det känns ungefär som att komma in på baren i Mos Eisley från Star Wars. Som science fiction där alla wookies och klingons bär skinnväst, lundhags-fleece och keps. 

Ibland spelar de livemusik också och har man tur så börjar mixerbordet brinna så att det blir tyst. Jag missar aldrig att gå dit.

Den restaurang som jag ätit på flest gånger, kanske i världen, är nog Simon och Viktor vid stortorget. De serverar en rad olika rätter som har någon mer eller mindre långsökt koppling till Jämtland.

Om man besöker Mittuniversitetet som officiell gäst så finns det en överhängande risk att man blir tagen till Simon och Viktor och under sex års tid var det inte ovanligt att jag deltog som lokal krydda.

Det är ingen dålig restaurang, maten är mer än ok och även om inredningen är hämtad från IKEA:s avdelning för irländska pubar så kan en tillfällig gäst råka ut för värre ställen. Ifall man ätit sig igenom menyn fyra varv så slutar man dock gå dit nykter.

Vill man ta en öl innan ännu en portion av ”Lamb of the north” på Simon och Viktor så finns det en hel del alternativ. Under mina första år i staden gick vi alltid på after work till Mark Twain på Biblioteksgatan men vi slutade när det blev en humorklubb. Öl är inget att skratta åt eller med. Sedan dess har det blivit ett tapasställe, som är ok men sällan det jag letade efter.

Är man riktigt tidigt ute så har man få andra val än Resturang Volos på Prästgatan. De börjar servera någon gång strax innan lunch och ingen kommer att fråga två gånger om du ber om en stor stark med en liten Jameson vid sidan kring halv tolv på förmiddagen.

Jag skulle kunna berätta allt ni vill veta om serveringstillstånd i Östersund men den kvoten är förmodligen redan fylld. Snart får jag hur som helst en möjlighet att återuppleva några av de saker som gör Östersund till en minnesvärd stad för alla som håller sig berusade.

I slutet på nästa månad far jag dit och jag ser utan tvivel fram emot det. När minnena börjar bli angenäma är det dags att skapa nya.