En gång för mycket länge sedan lagade jag mat. Det var på den Blekingska Nationen i Lund och jag ansvarade för lunchserveringen två gånger i veckan. Det var inget ärorikt uppdrag och det var inte avlönat. Ändå funderar jag ibland på om det inte var ett av de bästa jobb som jag har haft. Ok, topp fem, definitivt bland de fem bästa.

Det är inget lätt jobb att laga mat till 50-60 studenter om kostnaden inte får överstiga 20 kronor per portion. Jag lyckades dock alltid med ungefär 10-15 kronors marginal. Det är därför jag undrar om det inte var detta jobb som jag skulle ha satsat på.

Det var inte min stora kunskap om mat som gjorde att jag kunde göra bra mat billigt. Förmodligen var det nog tvärtom min bristande känsla för rätt och fel i matlagning.

Exempelvis brukade jag gå till köttdisken på det som nu heter citygross i Lund och leta upp den sorts kött som veckans recept krävde. Sedan letade jag upp något som såg ut ungefär som denna köttbit men som kostade mycket mindre. Det lämnade utrymme för variation i maträtterna men oftast blev det bra.

En annan sak som är bra för att hålla nere portionskostnsden är att räkna upp recept på rätt sätt. Om man exempelvis har ett recept på fisk och skaldjursgryta för fyra portioner så ska man inte under några omständigheter multiplicera mängden musslor och räkor med 15 om man ska göra 60 portioner. Istället multiplicerar man med 5 och fyller på med grönsaker och fond för resten. Det blir ingen fattig gryta för det, tvärtom blir det ofta helt misslyckat om man räknar upp mängden skaldjur för mycket.

Det var inte heller någon fattig känsla att vara den ekonomiska kocken. I själva verket kändes det nästan revolutionärt att skapa något bra billigt, som om man utmanade och vann mot hela den förtryckande begränsningen i studenttillvaron. Femtio nöjda studenter som ätit sig mätta för sammanlagt 500 kronor var en stor triumf varje måndag och torsdag.

Samtidigt inser jag att det inte alls finns någon arbetsmarknad för någon som vill göra något bra billigt. Saker ska vara dyra, då blir de bättre. Ifall man envisas med att pressa gränserna för sin mat så anses man snål.

Det värsta är ju att det stämmer. Idag har jag tillräckligt med pengar för att slippa titta alls på prislappar. Förtryckaren har försvunnit och revolutionen är död. Visst är det snålt att under sådana omständigheter ändå försöka. Därför har jag slutat försöka och egentligen att laga mat alls.

Kalla mig gärna nostalgisk men jag saknar kampen. Något har tveklöst gått förlorat. Matlagning ska ju handla om att äta, dricka och överleva.