Cocktailen har inte den plats den förtjänar i Krogsverige. Visst har den blivit allt viktigare på senare år – i Stockholm har Kåken, Le Bar Rouge, Köttbaren, Marie Laveau m.fl. ett tydligt fokus på bra cocktails – men cocktailen har knappast uppnått den status den har på barer i London eller New York. Och kanske är det orättvist att jämföra någon stad i Sverige med världsmetropoler. Men å andra sidan -why not?  Mitt intresse för välblandade drinkar började med ett besök på Hakkasan i London 2001. En kompis till en kompis uppfattade mitt uppriktiga intresse då han pratade om sitt jobb som bartender där, och han och jag gick dit för att pröva lite riktiga drinkar.

Hakkasan skapades av Alan Yau kanske något år innan jag först kom dit. Han är mest känd för att ha skapat ’asian fusion’-kedjan Wagamama, som han sedermera sålde och skapade Hakkasan, Yauatcha, Busaba Eathai med fler restauranger. Den riktiga, dvs första, Hakkasan ligger på Hanway Place, en bakgata – gränd är kanske mer korrekt – bakom Tottenham Court Road, ungefär mittemot Queenmusikalen. Om man går in i den gränden ser man en tegelvägg, en välklädd vakt, en snygg tjej och vanligtvis en limousin av något slag, samt en liten skylt där det står ’Hakkasan’. Restaurangen sägs vara den första kinesiska restaurangen med en stjärna i Guide Michelin. Om det stämmer vet jag inte, men jag gillar att säga att det är så.

Om man tar sig förbi vakten så kommer man ner i en svart, spatiös källare som lite grand ser ut att vara uthuggen ur granit, samtidigt som det finns något distinkt occidentalt över lokalen. Där dansar det omkring modeller som tar rocken, visar en till baren, öppnar dörren till den gigantiska toaletten (med plats för en), samt förväntar sig dricks på runt 20 pund eller så. Jag lämnar aldrig dricks. Hakkasan hade då 40 st egenkomponerade drinkar, från Champagnecocktails till Long Drinks, och alla kostade 9 pund. Idag kostar de något fler drinkarna 11 pund, vilket till dagens växelkurs måste ses som rena vrakpriset. Drinkarna blandas på den mängd alkohol som är optimal för att det ska smaka bra men det är mellan 5-10 cl sprit och/eller likör i en drink. Det vore naturligtvis fint om vi kunde anamma den andan – smak över centiliterpris – men jag gissar att vi kommer att mäta våra centiliter på guldvåg ett bra tag framöver, tyvärr.

På baren radades nio drinkar upp, och bland dem jag kommer ihåg återfanns den Sake och Ginger Ale-baserade Long Dragon, Lychee och Rosbladsbaserade Rose Petal Martini, Nashi Tom Collins (en genialisk Tom Collins med färska Nashipäron) och den gudomliga Hakka – en helt vit drink bestående av vodka, sake, lime, lychee, passion och kokos, i olika former. Hakkasan står för den typ av drinkar som jag fortfarande tycker om, men ändå lämnat bakom mig. Exotiska, fruktiga drinkar med oväntade inslag. Numera beställer/blandar jag nästan alltid spritstarka, bittra shortdrinks och cocktails. Nåväl, den drink som följt med längst och blivit till en klassiker är Green Destiny (GD), och GD får därför inleda mina cocktailartiklar på den här bloggen. En GD har också fördelen att den är mycket lätt att göra. Först dock lite grundkunskaper.

För att göra cocktails (cocktails får stå för alla blandade drinkar här, även om det formellt används för vad som också kallas Martinis, dvs kylda drinkar utan is i höga glas på fot, sk Martini- eller cocktailglas. Lite cirkulärt det där – cocktails är sånt som serveras i cocktailglas! – men ni förstår säkert). Alltså, för att göra cocktails så krävs mängder med is. För varje sats ska shakern fyllas hela vägen upp med is, och serveras drinken med is i glaset ska även glaset fyllas hela vägen upp. Hela vägen upp. Annars blandas drinken ut för mycket, blir varm, tappar sin karaktär – blir kass, helt enkelt. Den ska visserligen blandas ut lite, men helst bara när man skakar/rör, och bara så mycket som den ska blandas ut. En Old Fashioned, exempelvis, ska röras  i ca 5 minuter, och man fyller på med färsk is allteftersom den gamla smälter. Dvs, den ska blandas ut rejält! I en del drinkar, t.ex. Green Destiny, ska vissa ingredienser ’muddlas’. Ta ett trubbigt träredskap, gärna en muddler, och mosa med den, betyder det. Jag är ledsen om jag är övertydlig. Det fina med GD är att drinken görs och skakas i shakern, men att hela innehållet i shakern sedan töms i glaset, dvs med is och allt. Den blir då en grön, skummig historia. Om man blandar hemma ’tjänar’ man sålunda lite is.

Green Destiny:

1/8 gurka, strimlad

1/2 kiwi, urgröpt

5 cl Zubrowka vodka (kallas Grasovka i Tyskland; Zubrowka kan beställas på systemet)

20cl färskpressad äppeljuice (Tropicanas fungerar bra) – obs att man kan använda mindre. Kolla hur stort glaset är (man bör använda ett rätt stort glas för den här)

1 msk gomme

Gomme betyder sockerlag på franska, 50-50% vatten-socker gör en bra sockerlag till drinkar.* Använder man Tropicanajuice så behövs dock knappt sockret eftersom juicen är söt i sig. Originalreceptet har 3 msk gomme har jag för mig – vilket är löjligt. Smaka av!

Muddla gurkan, kiwin och ev. sockerlagen i botten på en shaker. Fyll shakern med is. Fyll först vodkan, sedan juicen. Jag föredrar att börja med isen, sen fylla ’lagom’ med juice. Vill man vara korrekt har man i isen sist (i den här drinken), men det är en smaksak. Skaka. Häll upp hela innehållet i ett stort glas. Servera med sugrör. Garnera med färsk gurka. Voilà – Green Destiny! Den smakar inte alkohol och den är farligt god, så ni kan dricka dussintals!

*En uppmärksam läsare, låt oss kalla honom Philip, har redan uppmärksammat att detta inte är 100% korrekt. ”petitess: gomme är inte riktigt samma som vanlig 1:1 sockerlag ’simple syrup’, utan en del sötare och innehåller gummi som förtjockningsmedel vilket gör den så fin att använda.” Dock vill jag påpeka att meningen hade varit 100% korrekt om det stått ”betyder ungefär sockerlag”. Principle of Charity borde givetvis applicerats!