Först var det bara pappahumorn som var oemotståndlig, för att inte tala om den implicerade särskrivningen, eller den lagom obegripliga omslagsbilden – varför är jätten nån slags grön lada, och vad hittar man bakom dörren mellan benen? Vad är dealen med den vita fyrkanten på den stora svarta brickan, serverar jätten oss en gigantisk saltkristall eller vad är på gång egentligen? ”Jätte” salt har dock snabbt blivit en av mina go-tos: sådär härligt pulvrigt salmiak-lakrits-salta, straightforward, gör precis det de ska. Man kan suga på dem ganska länge efter att stoftet på ytan är borta, eller tugga sönder dem direkt. Ett par stycken i snabb följd sitter som en keps. Inget klabb, inget meck med papper eller annat, bara ploppa dem i munnen. En klassiker, helt enkelt, och med tanke på hur det brukar gå för sådana är det läge att passa på och njuta medans tid är!
Fyra sältor av fem möjliga.
Ah, jag har fina minnen av barndomens somriga cykelturer till kiosken i Rosenlund i Södertälje för att köpa ”Jätte” salt och ”Jätte” sur. Kul att det fortfarande finns kvar! Känns som att mycket av nittiotalets godis är svårt att hitta idag annars…
Så är det, nutidens spolingar hittar annat godis att bonda med, och vår tids gottar är på väg bort, liksom allt annat. Sic transit gloria mundi osv.