Kurt Vonnegut var den enda tonårsidol jag någonsin hade. Det är egentligen inget dåligt val. Han var ateist, pacifist, pessimist och inte lik någon annan. Vad mer behöver en tonåring?
När jag fyllde 20 år hade jag för länge sedan läst alla Vonneguts böcker. Kurt själv fyllde 75 samma år och han firade med att ge ut en ny roman. Den hette ”Timequake” och var på det stora hela en besvikelse. Det var hans första bok på sju år sedan den mästerliga ”Hokus Pokus” som alla trott skulle bli hans sista. Många menade att det hade varit bättre om det fått bli så.
Det var därför svårt att inte vara en smula reserverad när han fyllda 83 gav ut en ny bok med titeln ”A man without a country”. Försiktigheten skulle dock visa sig vara helt obefogad. Denna lilla samling med korta historier är fantastiskt klok och humoristisk men också precis så uppgiven som vi vill att Kurt ska vara. I likhet med alla Vonneguts bästa böcker innehåller den en hel del av hans högst personliga filosofi. Kurt Vonneguts filosofi handlar om att äta, dricka och överleva.
Det finns en historia i ”A man without a country” som Vonnegut återkommer till i flera böcker och intervjuer. Den är hämtad från hans barndom och utspelar sig i en trädgård en varm sommardag. Kurt sitter tillsammans med en stor samling släktingar i alla åldrar i skuggan under ett träd och dricker sval lemonad. Alla pratar och skrattar. Det finns inte ett moln på himlen och inte ett bekymmer i världen. Plötsligt utbrister Kurts farbror ”well, if this isn’t nice I don’t know what is”. De orden skulle Kurt komma att ta med sig resten av livet.
Den där stunden i trädgården kom att bli Vonneguts definition av lycka och det närmaste en mening med livet han kunde tänka sig. Att få vara tillsammans med sina närmaste och dricka lemonad är inte trots utan tack vare sin enkelhet grunden i Vonneguts lyckodefinition. Kurt Vonnegut är djupt skeptisk till alla som strävar efter makt, ära eller en ny bil. Enligt hans mening skulle världen vara mycket bättre ifall alla i likhet med honom själv strävade efter ett glas lemonad i trädgården.
I boken ”Galapagos” beskriver han hur människan kommer att se ut efter ytterligare 20 miljoner år av evolution. Framtidens människa kommer att vara ganska lik ett sjölejon eller en säl. Vi kommer att ligga på stranden och äta fisk och fisa. Man kan tycka att 20 miljoner år av evolution skulle ha eliminerat gaser i magen men tydligen är vissa saker eviga. Viktigast av allt är att människan kommer att ha gjort sig av med sin värsta kroppsliga defekt. Människans värsta kroppsliga defekt är den alldeles för stora hjärnan som ständigt tänker ut nya sätt att göra hål i människor som kommer i vägen för dess ambition.
Kurt Vonnegut är känd för att han överlevde brandbombningen av Dresden som amerikansk krigsfånge i ett slakthus. Efter bombningen deltog han i uppröjningsarbetet som till stor del bestod i att samla ihop rester från brända, smälta och mycket döda civila tyskar. ”150 000 Hans och Gretor blev brända som pepparkaksgubbar” sammanfattar han själv det lakoniskt. En historia som han ofta återberättar är den om hur en medfånge sköts för att han tagit en tekanna från ett raserat hus. Den totala meningslösheten och avsaknaden av respekt för människoliv i krig blev motpolen till lemonad i trädgården.
I den lilla pamfletten ”Fates worse than death” häcklar han skoningslöst tanken på att krig kan vara befogat. Krig är inte ens befogat för att försvara sig. Att hamna under kommunistiskt styre är inte ett öde värre än döden. Att inte få vifta med sin egen flagga är inte ett öde värre än döden. Att förtryckas av en diktatorisk övermakt är inte ett öde värre än döden. Det finns inga öden värre än döden. Meningen med livet är att överleva.
Vonnegut var alltså ateist men han återkom ofta till Jesus och kristendomen. Hans egna religion var humanismen och han var inte blind för att kristendomen i sina bästa uttryck tangerade den. Hans enda råd till ungdomen var ”för guds skull var snäll”.
En värld där slutmålet för all utveckling är en trevlig stund i trädgården är svår att tänka sig. När Vonnegut började skriva böcker under det framstegsoptimistiska 1950-talet var det nog ännu svårare. När han inte skrev böcker jobbade han bland annat på General Electric där utveckling och tillväxt var mer en ideologi än bara en affärsidé. Med tiden kom Vonnegut att kallas för luddit. Luddit är ett ord som kommer från Ned Ludd, en textilarbetare som slog sönder de nya vävmaskinerna som under den tidiga industrialismen tog jobb från sådana som han. Kurt Vonnegut var ingen luddit men han var klart teknikskeptisk.
Världen 2005 var därför en mycket främmande plats för Vonnegut. Han liknande internetanvändare med 1950-talets kortvågsradioamatörer och om sociala medier skrev han följande: ”Electronic communities build nothing. You wind up with nothing. We are dancing animals”.
Kurt Vonnegut dog den elfte april 2007. Så kan det gå. I likhet med flera av hans romankaraktärer var han under sina sista år allt mer malplacerad i sin omvärld. George W Bushs USA var inte hans land och naturligtvis fann han inga som helst förmildrande omständigheter som kunde motivera kriget i Irak. Hämnd, säkerhet eller olja, oavsett vilket var kriget ett komplett vansinne. Att äta, dricka och överleva är de enda sakerna som är värda att sträva efter. I ”A man without a country” sammanfattar han denna filosofi i god stil:
We are here on earth to fart around. Don’t let anybody tell you any different.