Amor Y Amargo

I New York på sjätte gatan mellan första avenyn och Avenue A, precis på gränsen till ”Alphabet City”, ligger en liten bar som heter Amor Y Amargo. Jag hade ett tiotal barer på min lista över måsten när jag besökte NYC för första gången den här sommaren, men inget (möjligen med undantag för Little Branch) överraskade lika positivt som Amor. Amor Y Amargo ska tydligen ha skapats av Ravi DeRossi, barentreprenören bakom bland annat  flera av Amors geniala grannar som innovativa Death & Co. (som utsågs till USAs bästa bar vid branschmässan Tales of the Cocktail) och Kubasinpirerade Cienfuegos (drick House Zombie!). Stämningen på alla dessa barer för tankarna till Edward Hoppers mörka, ensamma och märkligt romantiska USA och det var bara dessa gånger i East Village som jag själv fann mig riktigt hemma i New York. På Amor Y Amargo är det ett kärleksfullt hanterande av olika bitters som gäller. Här finns ingen frukt, inga juicer, bara sprit. Den som vill ha något ‘friskt’ söker sig kanske inte hit. Men om man är svag för en riktigt bra Manhattan eller Negroni eller den kanske ännu bättre kusinen Boulvardier, och blir man lite sugen när man hör ord som ”Amaro”, ”Peychaud”, ”Angostura” eller ”Campari” så har man kommit rätt. Kanske har man en gammeldansk eller Fernet hemma som man bara ‘shottat’ någon gång? Lägg en tesked i en rejäl bourbon med lite socker, mänder med is och garnera med en citronzest så får man genast både bättre användning för sin sprit, och man kommer närmare känslan av en Lower Manhattan speakeasy.

Svartengrens ”spritkörkorts”-meny – Stockholms bästa?

Baren består endast av ett kanske fem gånger sju meter stort rum med en bardisk och några höga stolar. I högtalarna ljöd det jazz vid mitt första besök, rock’n’roll vid det andra. Drinkarna blandas utan is och hälls upp i korta små glas. Först därefter får man lite is som långsamt späder de intensiva smakerna. Atmosfären är gemytlig och man börjar snabbt prata med sina grannar och med bartendrarna om fördelen med olika alkohohalter i olika former av bitters eller om Dukes martini i London verkligen är god eller bara något sorts internt skämt (Aaron Polsky menade det senare eftersom en vermouth får för lite genomslag i små kvantiteter i enbart frusen gin). Det finns ingen riktigt bra motsvarighet i Sverige vad jag vet. I Stockholm är Kåken, Little Quarter eller Svartengrens det närmaste man kommer, men Stockholm är litet och de få bra barer som finns (som förvisso är, mycket, mycket bra) fylls snabbt upp och blir överfulla. Att sätta sig i lugn och ro med en Amaro får man göra tidigt, alternativt hemma.

Här kommer ett recept på en Boulvardier, som i princip är en Negroni (gin, italiensk vermouth, campari) med bourbon istället för gin. Man kan experimentera nästan hur mycket man vill med olika bitterskombinationer, men liksom i en Manhattan så föredrar jag både en eller två skvättar både angostura och orange bitters. En Bouvardier garnerar jag med en orange zest snarare än den apelsinklyfta jag hade föredragit i en Negroni.

Aaron Polsky, bartender på Amor Y Amargo, tar sig ett järn.

  • 1 del bourbon (e.g. Four Roses)
  • 1 del italiensk vermouth (e.g. Carpano Classico eller Martini Rosso. Antica Formula är i mitt tycke lite för söt, även om en skvätt förvisso adderar lite djup)
  • 1 del campari
  • 1-2 dashes angostura bitters
  • 1-2 dashes angostura orange bitters (Fee Brother’s alkoholhalt är för låg för att riktigt få genomslag i den här)
  • orange zest

 

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad. Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.