Ät Albanien!

Mellan de välbesökta länderna Kroatien, Italien och Grekland finns en vit fläck på kartan för turister, Albanien. Jag ska inte ge mig in i någon stadsvetenskaplig analys till de möjliga bakomliggande orsakerna till detta (det finns det andra här på Svinet som är bättre kallade att göra) utan nöja mig med ett par gastronomiska reflektioner från ett obegripligt lågfrekventerat land.

Till en början planerade vi att åka via Tirana och arbeta oss nedåt till motsvarande Albaniens Riviera. I sista stund snubblade vi över ett reseföretag som sålde billiga flygbiljetter till Korfu, varifrån det var billigt och busenkelt att ta sig över med båt till staden Saranda (eller Sarandë som jag tror det skrivs på albanska). Bästa restaurangen i Saranda hävdar jag är Mare Nostrum även om restaurangen högst upp i borgen intill staden inte var så pjåkig heller. Vi bodde på hotell Porto Eda (döpt efter Mussolinis dotter…) och hotell Brilant, där det senare var bäst. Det blå ögat är en lagun på taxiavstånd som bjöd på 12-gradigt strömt vatten sprudlandes upp ur en bergskälla och vidare ner längs bergssluttningarna till en damm byggd av Stalins ingenjörer (enligt taxichauffören som var en outtömlig källa av visdom).

IMG_1438

Postnukleär ensamhet i Gjirokaster.

Efter ett par dagar på denna ort drog vi vidare med minibuss framfört av en manisk förare till Gjirokaster och kollade in husens stentak som gett staden världsarvsstatus. Bästa boende i den stan var Hotell Gjirokaster och bästa restaurang Kujtimi, av den enkla anledningen att det var de enda vi prövade och att de var så bra och prisvänliga. Vad ni än gör med er vistelse här så missa inte den enorma borgen med utsikt över dal och floder och möjlighet till att utforska halvrasade partier på egen risk. Vi var ensamma på den största turistattraktionen i en halvstor världsarvsstad och en kittlande postnukleär känsla kom över oss. Tomt men fridfullt, som The walking dead utan zombies.

Raskt bar det vidare med en kedja minibussar förbi poliskontrollerna till Vlorë. Den stan skiljde sig ganska mycket från vad vi stött på hitintills i Albanien och vi var nog lite dåligt pålästa. Efter en skadat lång promenad med full packning i 30 graders värme kom vi så slutligen till Hotell Liro som, hör och häpna, var värt promenaden. Ska erkänna att vi hängde rätt mycket på det ruggigt fina hotellet som är byggt på en klippa med egen strand, därför vet jag ganska lite själva staden. Mitt intryck var tyvärr inte odelat positivt, Vlorë kändes som en liten stad med en storstads bristande charm. Bästa hotell var så klart Liro och bästa restaurang vet vi inte alls säkert att det inte var på hotellet men det kändes som att vara i ett maosoleum på natten. Grymt stiff dukning, lysrörsbelysning och…helt tomt. Vi vände i dörren. Vi testade restaurang Ideal som var ganska bra. När det inte gick att få tag på en taxi fick vi skjuts till hotellet av kyparn.

IMG_2081

Hotell 2000, framtidens boende.


Från Vlorë valde vi taxi med en major i Albanska armén som förde oss över hisnande stup och bråddjup till Dhermi. Staden är ett par spridda hus längs en vacker strand med klubb Havana som partyepicentrum och hotell 2000 (ja, det finns på riktigt) som kultepicentrum. Hotellet var tyvärr obeboeligt för alla som inte är en vän av röta. Slemmigare väggsvamp och fränare mögellukt får man leta efter. Istället hamnade vi på ett rum i en villa som jag inte minns namnet på. Själva boendet var varken bu eller bä men killen som ägde det är den vi minns. En bra sak var att han ordnade så vi fick åka motorbåt dagen som polisen förbjudit det pga för stora vågor. Det var kul men lite svettigt när vi skulle baxa oss förbi de sylvassa klipporna in i en inrasad gammal piratgrotta. Bästa restaurang var nog Pirates (med i detalj kopierad logga från Pirate bay!). Vi lyckades med ställets goda minne åstadkomma en partiell springnota (oskyldigare än det låter tyvärr) som genom en osannolik slump reglerades till restaurangägaren inför att vi var på väg att lämna stan.

Från Dhermi drog vi så till Butrint. En gammal romersk koloni med ett par tusen år gamla välbehållna ruiner. Fantastiskt ställe men minst lika fantastiskt var hotell Livia. Istället för den postnukleära ensamheten infann sig känslan av att ha hamnat i Drakulas slott. Långa korridorer. Ibland var dörrarna öppna, ibland stängda. Kanske fanns det andra gäster. Kanske var det tidigare offers vilsna själar som slog i dörrarna. Vi såg aldrig någon annan gäst efter klockan åtta på kvällen. Min kollegas association till splatterfilmer på Balkan kändes plötsligt mer motiverad. Middagen intogs i en stor stensal med ljussättning som i brittiska BBC-serier från 80-talet (samma som i Kvinnofängelset, typ lysrör). Ensamma.

Sammanfattningsvis fick jag ett mycket positivt intryck av Albanien. Fantastiska vidder, stränder med azurblått vatten och förmånliga priser. Förvisso inget för agorafobiker, det var så lite turister att vi kunde leka kurragömma på alla sevärdheterna. Alla ytor är inte så polerade än, man ska inte vänta sig Biarritz och ett par gånger hade vi närkontakt av tredje graden med läskiga hundar men alla vi mötte var gästvänliga och hjälpsamma. Albanien är absolut värt ett besök!

IMG_1481

Ett land med viss självdistans.

 

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad. Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.