En annan sorts sommarmåltid

Vi här på Gödsvinet har redan uppmärksammat  den ekonomiska och sociala segregering som råder mellan våra skribenter. En del har och en del har inte. Det är så det ser ut i Sverige idag. 

Jonas har och han fortsätter att ta för sig. Bara för ett par dagar sedan såg han det för angeläget att uppmärksamma omvärlden på vad som bara är den senaste av hans många excesser.

Denna gång hade han tagit in på ett gods i Skåne med sitt följe men den fulla historien om vad som skedde på denna fördömda plats är skoningsfullt döljd för oss som läser här. Vi vet att han vräkte i sig hummer och snortade kaviar från silverfat. Kanske avslutade han kvällen med att låta en dvärg piska en stalldräng, för lite lätt underhållning? Vi vet inte.

Samtidigt i förorten lever andra av Gödsvinets skribenter i en helt annan verklighet. Hårt arbetande i ett höghus av betong försmäktar jag långsamt av klimat, kost och knappa omständigheter. 

På bilden ser ni vad jag förmått frambringa för min omedelbara överlevnad. Det är inte mycket men jag är stolt över det jag har. Det är något herrarna där uppe aldrig kommer att förstå. 

Hannas cider Rosé (1708)

Protokoll från möte med produktuvecklingsgruppen på Three towns brewers: 

Pr-man 1: ”Vi tappar i kvinnosegmentet”

Pr-man 2: ”Har vi ett kvinnosegment?”

Pr-man 1: ”Inte länge till”

Pr-man 2: ”För att vi tappar i det?”

Pr-man 1: ”Exakt. Eller inte hela kvinnosegmentet. Vi tappar i segementet för 32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden. Vi tappar stort.

Pr-man 2: ”Helvete!”

Pr-man 1: ”Du sa det”

Pr-man 2: ”Vi måste göra något nytt, något radikalt!”

Pr-man 1: ”[Ler i mjugg] Det märks att du är ny här”

Pr-man 2: ”Vad menar du?”

Pr-man 1: ”Vi gör inget nytt. Vi gör gammalt. Riktigt gammalt”

Pr-man 2: ”Inget nytt? Vi gör nya produkter hela tiden”

Pr-man 1: ”Inte direkt. Vi gör samma sak på nya sätt hela tiden. Människor förändras inte. Människor är som de är. Allt vi behöver göra är att hitta nya sätt att bekräfta dem. 

Pr-man 2: ”Vad menar du?”

Pr-man 1: ”Ta det här med kvinnor till exempel. Kvinnor är kvinnor och de gillar saker som kvinnor gillar. Samma saker hela tiden. Om vi vill sälja till kvinnor så måste vi ta de sakerna och sälja dem som om de är något nytt”

Pr-man 2: ”Jag tror jag förstår. Vilka är sakerna som kvinnor gillar då”

Pr-man 1: ”32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden?”

Pr-man-2: ”Ja”

Pr-man 1: ”Massor av grejor, kokböcker, heminredning, att ha lägre lön än män osv”

Pr-man 2. ”Ok. Hur gör vi en produkt utifrån det?”

Pr-man1: ”Jag tänker en mogen produkt”

Pr-man 2: ”Mogen? En mogen smak…”

Pr-man 1: ”[Skrattar okontrollerat]”

Pr-man 2: ”?”

Pr-man 1: ”[Drar efter andan] INTE SMAKEN, herregud, du är verkligen grön”

Pr-man 2: ”Inte smaken?”

Pr-man 1: ”Inte smaken dumbom, förpackningen, reklamkampanjen!”

Pr-man 2: ” OK! Hur ser en mogen förpackning ut. En mogen förpackning för 32-43 åriga Hydman-Vallien-glas-samlande kvinnor i mellanstora svenska radhusområden?”

Pr-man 1: ”Tja, en lite exklusiv guldfärg på en elegant smal burk. Och runda bokstäver, runda former i största allmänhet. Mjuka runda former”

Pr-man 2: ”Runda former?”

Pr-man 1: ”Kvinnor är GALNA i runda, mjuka bokstäver” 

Pr-man 2: ”Perfekt. Vad häller vi i burken då?”

Pr-man 1: ”Herregud du är verkligen besatt av innehållet!”

Pr-man 2: ”Jag tänkte det var viktigt också”

Pr-man 1: ”Vi tar två sådana där färgglada cider vi gör och blandar dem, 50/50, det blir perfekt”

Pr-man 2: ”Päron och mango?”

Pr-man 1: ”Absolut. Sedan måste vi komma på ett namn”

Pr-man 2: ”Päron och mango-cider?”

Pr-man 1: ”[suckar] Nej, det är nog inte så bra. Kom igen nu, vad gillar kvinnor att dricka på sommaren?”

Pr-man 2: ”Rosé?”

Pr-man 1: ”Perfekt! Nu tänker du!”

Pr-man 2: ”Fan vad glad jag blir. Vi har en produkt”

Pr-man 1: ”Det har vi, kom igen nu, vi drar till Riche och knäcker några flaskor”

Pr-man 2: ”Härligt! Du förresten, jag har tänkt på en sak”

Pr-man 1: ”Vadå?”

Pr-man 2: ” Tycker du inte det är konstigt att vi bara är två personer på det här mötet?”

Pr-man 1: ”Jo, det är lite konstigt”

Pr-man 2: ”Det är ju ett stort bryggeri. En rätt stor produktutvecklingsavdelning”

Pr-man 1: ”Det är sant”

Pr-man 2: ”Det här är inte särskilt trovärdigt, eller hur?”

Pr-man 1: ”Inte särskilt, nej. Men kanske finns det en mening med det här ändå? Någon kanske försöker säga något?”

Pr-man 2: ”Det hoppas jag verkligen”

 

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1708 i katalogen

Ett hallon av fem möjliga

 

Amager RyeKing (11653)

Det är inte varje dag man dricker en ny rågöl. Lite på samma sätt som hur det inte är varje dag man dricker någon rågöl överhuvud taget. Det finns sällan någon anledning till det. Ändå har jag inga problem med att motivera för mig själv varför jag tänker dricka upp den flaska med Amager RyeKing som nu står uppslagen på mitt skrivbord. Redan den första munnen gör det klart att detta är den godaste rågöl jag druckit sedan i morse. 

Enligt flaskans etikett är det Goose Islands bryggare John Laffler som bryggt denna öl med 22% rågmalt och om jag skulle ifrågasätta detta så skulle jag behöva göra research som skulle sakta ner takten med vilken jag häller i mig den. Vi får helt enkelt anta att det är som det står. 

Detta är en öl med ett brett register, dess volymiösa fyllighet rymmer en lång rad saker du ändå inte skulle tro en öl kunde smaka. Den är besk på en porters vis men utan att gå över styr i det avseendet. Om du tycker att exempelvis Flying Dog’s Imperial Porter smakar som att slicka på ett batteri så finns det fortfarande en chans att du gillar Amager RyeKing.

Personligen gillar jag Flying Dog’s Imperial Porter men å andra sidan så skulle jag inte utesluta att slicka på ett batteri heller. Jag skulle inte heller utesluta att det blir en rågöl till idag. 

49,90 kronor på systembolaget, nummer 11653 i katalogen

Fyra Chicago av fem möjliga

Brutal brewing summer edition (11499)

Brutal brewing är inte så mycket ett bryggeri som ett missriktat försök av Spendrups att låtsas som om att de bryr sig om öl. Brutal brewing summer edition är med andra ord ännu en öl från bryggeriet som även vill sälja öl till den som gör det aktiva valet att undvika deras varor. Spendrups har genom varumärket brutal brewing en andel av marknadssegmentet för öl som inte är Spendrups. 

Detta är förstås inte bryggerijättens första intåg i det segmentet. Gödsvinet har redan recenserat Spendrups generiskt alternativa Pistonhead och den tillgjort autentiska Melleruds vårpilsner

Varför Spendrups gör sig besväret att försöka profilera sig som ett alternativ till Spendrups är egentligen obegripligt. Det är inget fel på att vara Spendrups. Spendrups är ett fullständigt hedervärt företag som gör öl som tjänar på att drickas snarare än omskrivas. Eftersom öl är och förblir i första hand en dryck så borde det inte finnas något att skämmas för. 

Visst är det sant att de små ölen tar en allt större del av marknaden men är det segmentet verkligen värt att hålla på så här för? Spendrups säljer redan 1,3 miljarder liter Mariestad i veckan och det än ändå bara på O’leary’s i Vällingby. Är det verkligen värt allt detta besvär för att knipa ett par procent av marknaden från några humlebönder från Dalarna? 

En sak som bör sägas om Spendrups försök bland de smalare ölen är dock att de faktiskt blir allt bättre. Melleruds vårpilsner var ju trots allt drickbar och Brutal brewing summer edition är kanske till och med lite mer än så. 

På sommaröls vis har Brutal brewing summer edition en läskande maltstomme med en hel del fruktutsmyckning. Smaken är enkel och kortlivad men medan den varar lyser den klarare än många andra öl från Spendrups som jag skulle kunna nämna om jag ville genera dem. 

Brutal brewing summer edition är ingen särskilt vågad öl, den riskerar inget och den kommer inte att vinna i längden. Det finns inget brutalt med Brutal brewing, utom möjligt marknadsföringsbudgeten. Men det är en törstsläckare så god som någon till ett pris som få kan matcha. 

9,90 kronor på systembolaget, nummer 11499 i katalogen

Tre campingplatser av fem möjliga

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Sommar i Västerort

Utan att riktigt veta hur det gått till fann jag mig nyss gunga på en stol av plast ute på balkongen, högt över Vällingby och resten av världen. I min hand var en ljummen öl och inifrån lägenheten strömmade ljud som omöjligen kunde ha åstadkommits av någon annan än  Kitty Wells. 

Solsken, öl, släpig countrymusik och rytmisk gungande på en stol kan försätta en människa i ett mycket vackert tillstånd av meditation. Det är något med hur hjärnan bakas långsamt under återkommande och riklig ösning, varsamt omrörd. Det är i det tillståndet som en majoritet av befolkningen i 26 av USA:s 50 delstater tillbringar sina liv.

Långt där nere i Solursparken har små formationer av solrusiga människor vecklat ut sig som färgglada blommor av plast. Ljudet av årets första brännbollsmatcher blandar sig med musiken och för bara en liten stund sedan såg jag en skäggig alkholist med bar överkropp brottas med sig själv, sin jacka och en polis. 

Det är sommar här i Vällingby, utan tvivel och utan några som helst förbehåll.

Zhiguli Barnoe (1589)

Sir Winston Churchill beskrev det ryska ledarskapets förehavanden som ”en gåta, invecklad i ett mysterium inom det oförklarliga”. Den här ölen är rysk men den ger ingen vägledning till någon som vill förstå Ryssland. Vad håller de på med där borta?

Zhiguli är en öl som man minns men är den något man vill komma ihåg? Den har en brödig maltighet likt en mindre järnig Zeunertz. Kryddad med mynta och rosmarin. Bryggd och tappad i Moskva. 

14,50 kronor, nummer 1589 i katalogen

2,5 Barbarossa av 5

Den 17:e maj 2012

Det är den 17:e maj och Norge firar sin nationaldag. I Sverige firar vi folknykterhetens dag men det är inte samma sak. Inte alls.

Att fira den 17:e maj innebär att man klär ut sig i folkdräkt och paraderar ner för en centralt belägen gata. Vad det innebär att fira folknykterhetens dag är något jag inte fått klarhet i men jag fruktar det värsta.

Det är inte lätt att vara norsk men det är svårare att vara nykter. Lyckligtvis är jag ingetdera.

Detta är det 400:e inlägget jag skriver för Gödsvinet och jag känner mig trött. Orden anmäler sig fortfarande för tjänstgöring men mina order övertygar inte längre. Varje ny ölrecension är bara ännu ett slag i ett krig utan slut. Vad är meningen med allt detta?

Missförstå mig inte, Gödsvinet är fortfarande Internets förstasida och samtidens bästa hopp om den svenska folkbildningen. Vi har inte för avsikt att sluta göra det som vi uppenbarligen gör bäst. Ändå uppmärksammar jag mitt 400:e inlägg eftersom jag inte längre är lika övertygad om att det blir ett nummer 500. 

Kanske kommer det en dag då allt är sagt, alla frågorna besvarade och alla flaskorna är tomma? 

Svensk starköl (1699)

Ölen du ser på bilden heter Svensk starköl och vad är väl svenskare än just starköl? I Sverige och endast i Sverige säger vi stark innan vi säger öl. Det är så vi prioriterar här och om du inte gillar det kan du åka hem till resten av världen. 

Det som är så svenskt med att kalla öl för starköl är att ordet blivit en garant för kvalité trots att det var avsett som en varning. Förmyndarsamhället är populärt bara för att det ger alla medborgare samma grundläggande förståelse för vad som är njutbart genom att reglera det. Det är folkbildning och ett demokratiskt experiment av internationell betydelse. 

Nu skulle det här förstås handla om en särskild öl. Ölen på bilden är bryggd av Åbro. Den smakar ungefär som vilken Åbro som helst fast mindre. Avslaget med en ton av trocadero. 

8,30 kronor på systembolaget, nummer 1699 i katalogen

2 Myrdal av 5 möjliga

Nattklubbsölen

Det finns drickande och det finns drickande. Låt oss först göra den saken klar. När man väl börjat dricka så kan det dock vara svårt att förstå och erkänna skillnaden mellan dessa aktiviteter. Det är därför jag förklarar den för dig nu. Öl och nattklubbar har inget med varandra att göra. 

Låt oss börja med grunderna: Öl är en dagtidsdryck. Gärna hela dagen. Morgonen också kanske. Men det är ingen dryck för sena nätter. Åtminstone inte om man likt mig passerat 30. 

Nu har jag förstås brutit mot den regeln många gånger. Väldigt många gånger. Jag kommer nog att göra det ett par gånger till. Det är dock en regel som alla seriöst menande drickare tar mycket allvarligt. Om man ska upprätthålla en utållig alkoholism så gör man bäst i att dricka på dagen. Inget i den mänskliga evolutionen har förberett oss på att hantera stora mängder spannmål efter mörkrets inbrott. 

Den mänskliga evolutionen har andra aktiviteter i åtanke för oss efter mörkrets inbrott och det är därför det finns nattklubbar. Många nattklubbar serverar öl men gör inte misstaget att tro den är till för att dricka. Den är till för att hälla på människor man stöter ihop med på väg till en pall i totalt mörker och konstgjord dimma. Den är till för att dregla på skjortan. Den är till för att må illa på dagen efter. Den har i det stora alltså väldigt lite med öldrickande att göra. 

Ändå gör du misstaget gång på gång. Du sitter på någon för öldrickning avsedd lokal. På ytan ser det ut som en stilla meditation men inom dig rasar kampen för att hinna med fyra öl till innan baren stänger. Fem öl senare stänger baren men du är inte nöjd. Ute på gatan ser du på dina medmänniskor och frågar efter ett svar. Var i helvete kan man få sig en öl i den här jävla staden efter två? Du har inlett din färd mot nattklubben. 

Misströsta inte, jag har själv varit där. Ett minnesvärt tillfälle var när jag deltog i en slags ”kick off” med vad som två dagar senare skulle komma att bli mina kollegor. Det var personal från ett 346 år gammalt lärosäte någonstans i sydvästra Skåne och vi reste tillsammans till Ystad för att planera höstens forskning och undervisning. Samt, skulle det visa sig, gå på nattklubb. 

Eftersom jag var så ny på arbetsplatsen att jag inte ens var anställd än valde jag att vänta och se när middagen övergick i någon sorts lätt nervös dryckesjakt. Jag väntade och jag såg. Vart går man efter midnatt en torsdagskväll i Ystad? Någon trevlig pub? Någon lugn och tyst plats där man faktiskt kan diskutera forskning och undervisning? Nej, man går till det enda stället där man kan köpa en öl så dags. En nattklubbsöl. 

Nattklubbsölen är en eländig öl och därför bryggs den i regel av Carlsberg. Det är ett typ av sortimente som de förstår. Vad händer när man förflyttar en akademisk institution till en nattklubb inrymd på övervåningen av Hemköp i centrala Ystad? Det oundvikliga. Det är vad som händer. Folk börjar dansa eller liknande. Det tog bara minuter innan man kunde notera docenter och professorer i olika åldrar och grader av rörlighet kryssa fram över dansgolvet som förryckta traumaoffer. Det såg ut som en scen ur Gökboet. 

För man kände igen oss. Övriga gäster där på Hemköps ovanvåning var i gymnasieåldern och de var där eftersom de tillhörde den del av Ystads gymnasieungdom som mot alla odds strävade mot det världsvana nattklubbslivet, bort från den vurm för trimmade epa-traktorer som annars dominerar den lokala ungdomskulturen.

Drömmen om det ljuva livet på nattklubben dog för dessa ungdomar en augustinatt i Ystad. Den stampades ihjäl under vikten av ett dussin åldrade professorer med slipsen runt pannan. Även jag hade en del i dådet men skulden låg egentligen någon annanstans. Drömmen var bara det senaste bland offren för nattklubbsölen.