Sjukdomen rasar vidare i mitt örnnäste mitt i Vällingby centrum. För att undgå att fullständigt försmäkta lyckades jag precis få i mig lite näring. Det blev 4 kokta potatisar, ett paket stekt bacon, två sorters sill, några husman med västerbottenost och ett par OP Andersson. Ingen öl. Ändå känns det lite bättre. Ska ta en liten Jameson också, och hoppas på det bästa.
När jag åt mig igenom den rätt välfyllda tallriken funderade jag över potatis och varför jag äter den med skalet på. Jag kom att minnas min norrbottniska handledares ord om att äta potatis med skalet på. Han kallade det för ett tecken på ”medelklassens ångest”. Han menade att småborgerligheten enbart gör sig till genom att med en spelad världsvana äta potatisen på ett chict rustikt sätt. Själv kom han från ett gruvarbetarhem i Kiruna där en kokt oskalad potatis lika gärna kunde vara rå. Samma sak gäller stekta eller ugnsstekta potatis i alla former.
Personligen vill jag hävda att jag egentligen bara försöker slippa ett arbetsmoment i matlagningen men anklagelsen om att ge uttryck för ”medelklassens ångest” dröjer sig kvar. Naturligtvis vill man inte bli associerad med människor som tänder ljus och, ännu värre, sätter på lite lugn musik på låg volym vid varje måltid.
Visst kommer jag från någon sorts djupt agrar blekingsk medelklass men denna skiljer sig ändå ganska mycket från villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien. Min far tycker det är fisförnämt att äta med både kniv OCH gaffel. Ibland ställer han den retoriska frågan om kniven är till för att ”peta sig i örat med”.
Vi åt dock alltid potatisen skalad hemma hos mina föräldrar. Om min gamla handledares rön håller så beror det på att mina morföräldrar kom från ungefär samma omständigheter som hans, om än från motsatt ände av landet. Jag träffade aldrig mina farföräldrar men jag har hört att de tillhörde den sortens nervöst polerade småstadsborgerliget som kan få någon att inte vilja äta med kniv i ren protest.
Arbetarklassen skalar och medelklassen strävar uppåt genom att inte skala. Hur gör då överklassen? Överklassen gör precis så som ingen annan gör för tillfället. På så sätt håller de medelklassen förvirrad och på mattan.
Jag tror det börjar klarna nu och jag syftar inte enbart på potatisfrågan. Ett lätt mål kan ha vänt sjukdomsutvecklingen. De säger att näringen sitter i skalet.
Det måste ha varit något jag åt. Det är det enda sättet jag kan förklara det. När jag vaknade upp måndag morgon kände jag den första förkylning jag haft sedan Göran ledde landet. Inte konstigt att jag inte kunde placera dess ursprung i de senaste dagarnas kronologi.
Det skulle vara lätt för mig att säga att den kom sig av mitt val att möta gryningen i det fria huvudsakligen klädd i en John Deere t-shirt. Ändå väljer jag att rikta uppmärksamheten mot en inlandsskåning i lång rock och slokhatt som fick mig och en skara människor att trä grillspett i lördags kväll. Tanken var att vi i likhet med riktiga cowboys skulle ära inrättningens vilda västern tema genom att ”grilla våra egna spett”. Vad är grejen med skåningar och spett?
Alla cowboys jag någonsin läst om eller sett på film verkar huvudsakligen livnära sig på bönor. Min gissning är att den cowboy som grillar sitt eget spett förmodligen bara sitter för nära lägerelden.
Livet som sjuk är ungefär som livet i stort fast lite långsammare och med fler pauser för att betrakta stationära objekt utan synbar anledning. Jag spenderade måndagen med att gästföreläsa på en skola för media och kommunikation. Jag är inte riktigt säker på vad jag kommunicerade men alla var väldigt nöjda när jag slutade.
Mina instruktioner var att jag fick prata väldigt fritt och att jag inte ens behövde beröra kurslitteraturen. När jag tänker på det var det en av de intressantaste föreläsningar jag haft. Den kursansvariga läraren kallade mig för ”akademiskt alibi” och hon sa det som om det var något jag borde vara stolt över. I likhet med Woody Allen tog jag pengarna och sprang.
Man måste lära sig att spela med. Speciellt om man är förgiftad av en skånsk cowboy och hans spett.
Det är nu onsdag kväll och sjukdomen börjar endast långsamt att ge med sig. Jag har varken haft tid eller lust att lägga ner arbetet under min konvalescens. Det är inte arbetslinjen, det är ”smitta-ner-kommuntjänstemän-linjen”. Jag har nämligen intervjuat ett par sådana tills jag i morse insåg de smittskyddsmässiga fördelarna med att stanna hemma och bemanna telefonerna istället. Forskning är inte utan offer.
Nu går jag runt omgiven av min egen sjukdom och hyser okristna tankar om män i hatt. Jag skulle inte har varit i detta eländiga tillstånd om det inte varit för dem. Jag har förresten alltid hållit på indianerna.
Red Stripe är ingen öl jag köper. Ändå har jag druckit ett par. Flaskan på bilden kom till mig tidigt en söndagsmorgon. Det är egentligen en historia i sig.
Vi hade en stund på oss att städa en stuga i skogen innan en kristen fundamentalist i cowboykläder skulle inspektera den. En stund är en kort tid en dålig morgon efter en bra natt och ingen av oss var vän med dammsugaren eller världen vid det klockslaget. Allt eftersom sovsäckar, väskor och ensamma strumpor försvann ut på farstubron förblev en påse med två öl kvar. Ingen av de boende kunde uppbåda några moderskänslor för ett par föräldralösa ölflaskor just då, just där.
Av någon anledning föll misstankar på mig när ägarskapet började diskuteras. Jag påpekade med viss udd att jag inte drack Red Stripe och att jag dessutom hade fullt upp med mitt frukostvin. Man tycker att någon ska förstå något sådant. Ändå lämnade flaskorna Skåne med mig och nu sitter vi tillsammans och beundrar utsikten från mitt fönster på 13:e våningen i Vällingby.
Det var inte första gången min relation till Red Stripe testades. En gång för mycket länge sedan på en plats långt bort var jag källarmästare vid den Blekingska Nationen i Lund. Bland mina arbetsuppgifter ingick att köpa in alkoholhaltiga drycker och sedan dricka en god andel av dem åt nationen. Under min stränga regim bestod sortimentet huvudsakligen av det jag kunde få billigt från Åbro bryggerier varje given vecka. Det hindrade inte att folk försökte få mig att köpa in andra drycker till nationens verksamhet.
Några lokala dancehall-entusiaster talade ofta och uppmanande om den där Red Stripe som skulle vara så bra och även om jag av princip inte sökte inspiration så bestämde jag mig till slut för att testa en. Den smakade som fem spänn. Som vatten drucket ur ett glas som borde ha sköljts en gång till i disken.
Nu sitter jag dock här, vid mitt eget skrivbord, och sippar på någon annans Red Stripe. Hur smakar den? Den smakar gratis. Jag antar att det är något.
14,90 kronor på systembolaget, nummer 1531 i katalogen
Hungern kom redan på tåget. Det var mil kvar till Malmö men en del av mig var redan på Ahlmansgatan. Även om det är långt dit från stationen så fanns det inget annat mål för mig. En hunger som den kan bara stillas på Gallia.
Det var nästan tomt när jag kom dit men genom eftermiddagsdunklet såg jag restaurangägaren stå bakom bardisken. Han är en väderbiten man vars yttre vittnar om några för många år i krogbranschen. Han kommer från Sölvesborg och pratar därför ungefär som Jimmie Åkesson utan att vara på långa vägar lika gnällig som denne. Han blev tvärtom glad när jag beställde en entrecote och en stor Hofbrau till lunch. Det verkade vara ett val han kunde relatera till.
Rätt snart började eftermiddagens första after work gäng ramla in, några gubbar i sänder. Det var stora kraftiga män som var närmast patologiskt malmöitiska. För 40 år sedan hade jag sagt att de var varvsarbetare, kanske jobbade de nu på något lager eller liknande. Efter en liten stund kom en liten rund dam och anslöt sig till dem med ett glas husets röda. Ifall stereotyperna håller var det receptionisten.
Entrecoten var stor, mör och i sällskap av grillade grönsaker och, förstås, bearnaise. Lagergubbarna tittade långt efter tallriken när sölvesborgaren bar bort den till det hörn jag alltid väljer om det går. Den hade kostat mig 90 kronor.
Det tog inte lång tid innan lokalen var fylld med öldrickande män men också en rad andra fascinerande människor. Bakom mig stod en ung man i träningsbyxor som spelade Jack Vegas och drack ständigt nya gin och tonic. Ett av borden delades av en ensam, öldrickande kvinna i stora glasögon som läste en bok och ett par som förmodligen druckit ikapp sedan 1987. De senare beställde vars en stor stark och vars en irish coffee. Vid den mindre spelautomaten på bardisken stod en liten asiatisk kvinna som sörplade rödvin medan hon attackerade knapparna med frenesi och ett stelt pekfinger.
En fredagseftermiddag vid ett bord på Gallia är mycket mer än bara fet mat och alkohol. När jag satt där kom jag att filosofera om staden jag befann mig i och tiden då jag bodde bara ett par kvarter därifrån. Utanför skymtade de gula bussarna vid Södervärn. Den fantastiska malmöitiskan steg allt intensivare från bordet med gubbarna, den lilla asiatiska damen hamrade på och det alkoholiserade paret stod mitt på golvet och kramades. Själv beställde jag en öl till.
På väggen fanns ett anslag om vilka kvällar som Gallia serverar gåsamiddag. Jag minns inte riktigt när det var men jag önskar att jag kunde vara där.
Gallia är ingen exklusiv restaurang. En del skulle kalla den en sylta. Det är i sådana fall en vacker sylta och både det fina ölsortimentet och menyn vittnar om originalitet och känsla. Framför allt kännetecknas Gallia av en hygglighet och en gammaldags hederskänsla nu nästan okänd i restaurangvärlden. När en person jag en gång befann mig i sällskap av på Gallia inte kunde äta upp sin entrecote på grund av en orelaterad medicinsk åkomma vägrade restaurangägaren att ta betalt för maten. God mat och dryck ska inte kosta mycket för sakens skull och om man inte kan uppskatta den så betalar man inte alls. Detta enkla recept gör Gallia till en av de finaste restaurangerna i Malmö.
Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.
Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.
Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att ”om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:
Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”
Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.
Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).
Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.
Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.
De kunde inte expediera hans beställning.
Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.
Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
Önska att du hade en isbit
För glaset till näsan och dra in ångorna
Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
Drick bourbonen på valfritt sätt
Diskutera smaken – öppna för kommentarer
Bulleit
En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar
Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.
Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.
Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
Drick
Smakdiskussion
Maker’s mark
Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.
Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.
Skål
Smakdiskussion
Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.
En människa behöver lite uppmuntran ibland. Inget konstigt med det. Ett väl utfört arbete är inte lön nog för någons möda om ingen uppmärksammar det. Det är därför vi uppfann Facebook.
En sak som håller mig från att laga mat är förgängligheten i värvet. Man står där som ett fån vid diskbänken i timmar. Sedan äter man upp alltsamman och konstaterar att ännu en av ens räknade dagar försvunnit utan att lämna ett spår efter sig. Det är inte konstigt att man dricker till maten.
Eftersom Facebook förutsätter vänner så är det ett fenomen jag känner långt sämre än många andra. Jag har dock förstått att det mer än något annat är ett sätt att få uppmärksamhet för alla de sakerna i livet som man annars inte får tillräcklig uppmärksamhet för. Matlagning är en sådan sak. Inte sällan kan man läsa om någons imponerande middagsmeny i det ständiga flöde av trivialiteter som är ”social media” och jag kommer inte undan känslan av att budskapet är viktigare för avsändaren än mottagaren. De där timmarna med näsan i grytan betydde något, de gjorde ett avtryck.
Ibland kan man även få en bild på någons middag. Att se mat på bild är dock fortfarande en fattig reproduktion av måltiden. Åter igen minns jag Frank Zappas ord om att ”skriva om musik är som att dansa till arkitektur”. Att ta bilder på mat är som att göra en ljudupptagning av höstlöven.
Nu är förstås inte matlagning det enda som folk söker uppmärksamhet för på Facebook. Alla områden där man gör något svårt på ett bra sätt utan att en vidare krets av människor uppmärksammar det kan vara aktuellt för Facebook. Ok, inte ALLA områden.
Ett område som är ständigt aktuellt är barnuppfostran. Småbarnsföräldrar har ett otacksamt jobb och det är bara naturligt att de vill att någon ska känna till vad de går igenom. Ifall man gått igenom kolik, blöjkatastrofer och byggare Bob så ska någon veta det.
Problemet med detta är att vi som inte har barn varken kan eller direkt känner för att visualisera den sortens misär. De enda som har den förmågan är andra föräldrar och de är omöjliga att imponera. Ifall någon skriver på Facebook att de endast fått 2 timmars sömn en natt så svarar någon annan förälder att 2 timmar är lyx och att de själva aldrig fick mer än 45 minuter någon natt de första 22 åren.
Att bekämpa förgängligheten med Facebook är förgäves. En god buddist vet bättre än så. Vi andra fortsätter försöka.
Många har skrivit in till Gödsvinet och undrat hur det gick med fiskhandlaren jag skrev om i april. Eftersom jag inte har någon praktisk möjlighet att besvara alla frågor i den omfattande brevskörden får jag istället försöka sammanfatta historien om den ekonomiskt utsatta fiskhandlaren här. Han dog.
Egentligen borde jag skriva att hans rörelse dog. Den är inte med oss längre. Berövad på liv har den kastat sitt jordiska skal. Hade fiskaffären varit en papegoja så hade den pressat upp tusenskönor nu. Vad som har hänt med själva fiskhandlaren vet jag mycket lite om. Kanske sover även han med fiskarna.
Det var alltså i april som jag först skrev om livet som fiskhandlare i en tid då ingen köper fisk utom möjligen på restaurang, för att visa sin överlägsna världsvana. Jag gör det själv, JAG TAR FISKEN, varje gång alternativet ges på restaurang. Ingen tar fiskhandlaren.
Den senaste, förlåt, sista gången jag såg fiskhandlaren var när jag som vanligt gick för att köpa min lunch, det var en dag i början på september. En sak som jag observerade den gången var att affären var totalt befriad från fisk vilket, givet att det var en fiskaffär, förvånade mig.
Där fanns dock ett alldeles för stort antal färdiga portioner av olika fiskrätter och jag köpte en. När jag betalade de 59 kronorna mötte jag fiskhandlarens blick och jag önskar den inte hade ingått i köpet. Han såg ut som om den där panerade torskfilén var hans sista inventarie men också som om han uppskattade att göra en affär med mig, för gamla tiders skull. Så värst gamla var ju förstås inte tiderna. De blir sällan det för en fiskhandlare.
Jag var där igen förra veckan men kom inte längre än till en låst port. På dörren satt en lapp: ”Stängt på grund av ägarbyte”. Det brukar heta så och det var inte första gången. Fiskaffären på Borgmästargatan har haft en lång rad ägare under kort tid. Fiskhandlare kommer i stim. Frågan är om det går att hitta någon som vågar ta över butiken. Vem vet, kanske är det någon som nappar. Någon som inte är rädd för att torska. Men vem? Ja sej det…
Operaölen är egentligen som vilken öl som helst, låt inte den ädla inramningen lura dig. Kanske träder du över lite vackrare marmor än vanligt på din väg till baren, kanske trängs du kring bordet med några fler medlemmar i Wagner-sällskapet än vad du är van vid och kanske är du i själva verket den enda som dricker öl. Det spelar ingen roll, operaölen leder dig hem.
Jag går inte på operaföreställningar varje vecka. I själva verket går jag inte på operaföreställningar ens varannan vecka. För att vara fullständigt uppriktig så har det tagit mig 33 år att ta mig till min första. Det var igår kväll.
Under oklara omständigheter blev jag delägare i en biljett till operans uppsättning av Richard Strauss ”Elektra”. Som kontrast så var fram till igår den senaste föreställningen som jag varit på Bob Hunds konsert på Gröna Lund. Innan dess: Willie Nelson på Cirkus.
”Elektra” är en opera som baserar sig på Sofokles tragiska drama om den grekiska kungen Agamemnon. Det är en historia om hämnd, passion och sju enkla lektioner i hur man löser familjetvister med en yxa. Den stora Will Cuppy berättar i ett helt annat sammanhang att den atenska statsmannen Perikles uppskattade Sofokles tragedier mycket eftersom ”han inte heller förstod skämt”. Mina förväntningar var höga.
Den som kliver in genom operans stora entré, håller till vänster och fortsätter ner för en trappa kan svårligen undvika att hamna på Gustav III:s kafé. Jag kunde det inte och det kunde inte heller den övriga delägaren i kvällens biljetter. Är man det minsta lik mig så går det inte heller att undvika att beställa en öl. En operaöl.
Kungliga Operans nuvarande operahus uppfördes 1898 och många av dem vi mötte på Gustav III:s kafé har vaktat en plats att sitta där sedan dess. Medelåldern var faktiskt lika hög där som vid Willie Nelsons konsert på Cirkus. Kanske var den till och med lika hög som den för Willie Nelson, hans band och hans råddare, fast det är mycket osäkert. Nämnde jag att inramningen för operaölen var ”ädel”? I sådana fall måste jag undermedvetet tänkt på Ädelreformen.
Operaölen var en flaska tuborg från en back som lokalvårdarna gömt för efterfesten i kostymförrådet. Nej, det var den kanske inte men baren gav först inte sken av att alls innehålla någon öl så jag vet helt enkelt var barpersonen fann den. Oavsett ursprung var det en fin öl med en lätt smak av bröd, citrus och mustaschlim.
Innan föreställningen tog vi en promenad i Guldfoajén. Det är en foajé täckt med guld. Åter igen gjorde sig tidigare föreställningar jag sett sig påminda. Speciellt mindes jag en konsert i Forth Worth där jag stod upp till fotknölarna i våt koskit i drygt 12 timmar.
Visserligen låter Elektra som namnet på en dålig Sydamerikansk hårdrocksgrupp men egentligen syftar namnet på Agamemnons dotter. Agamemnon själv är redan mördad i badet när föreställningen börjar. Det berättade en praktikant på bred teatersvenska redan medan vi avslutade operaölen nere i källaren. Jag kunde inte låta bli att känna som om vi missat något.
Vi satt längst fram vid relingen mot det breda orkesterdiket och jag försökte länge förgäves följa musikerna, artisterna på scen och textremsan uppe vid taket samtidigt som jag gav sken av förstå varje ord av den sjungna tyskan. I själva verket skulle jag inte hålla det för omöjligt att jag missade en stavelse eller två. Man måste vara redo att erkänna sådant.
”Elektra” är en föreställning med huvudsakligen kvinnliga artister och av anledningar svåra att sätta sig in i hade kostymören valt att klä hela den kvinnliga ensemblen i stilrena 1950-talsklänningar, smycken och frisyrer. Den onda modern Klytaimestra hade till och med förärats en riktig ballongfrisyr a’ la Patsy i ”Absolutely Fabulous”. Den enda som undgått temat bland kvinnorna var Elektra själv som på traditionellt sätt var klädd likt någon som precis rymt från ett brinnande bål. Den manliga hjälten, Elektras bror Orestes, var klädd som en statist från ”Sånger från andra våningen”. När man såg dem alla tillsammans förstod man att det var en familj med en historia.
Enligt vad jag fick höra är detta en opera som man går till främst för musiken och i mindre utsträckning för skådespeleriet. Ölen nämns vanligtvis inte ens i sammanhanget. Ändå är librettot fullt av formuleringar som är riktiga fynd även för dem som hellre läser sina tragedier i lugn och ro istället för att ha dem sjungna på tyska för sig av runda kvinnor som tagna direkt från ”The Stepford Wives”. Jag önska att jag kunde komma ihåg några.
En negativ egenskap med operaölen är att den inte får drickas i salongen under föreställningen. Jag antar att de förbjöd det sedan någon försökt pricka prinsessan Lilian med ett tomglas. Vad hade Richard Strauss sagt om att dricka öl under hans föreställning? Ingen vet men jag har en aning. Han var född i München.
Det går bra för Gödsvinet. Antalet besökare har ökat med 100 procent per vecka under de två senaste veckorna. Ifall expansionen fortsätter i denna takt kommer vi att ha sådär 2,6 miljarder läsare lagom till ettårsjubileet. Det är denna sortens ambition vi måste leva med. Mänskligheten förtjänar det.
Den senaste tidens uppgång i besöksstatistiken har förstås mycket att göra med Jonas exklusiva direktrapportering från Bok och Biblioteksmässan i Göteborg. Under ett par dagars intensivt konfererande har han spridit Gödsvinets evangelium, inte ett gratistilltugg förblev oätet och inte en droppe bjudsprit förblev odrucken.
Samtidigt någonstans i Vällingby lever andra av Gödsvinets bloggare i en helt annan verklighet. Medan Jonas stal ostron från Babben Larsson i Göteborg så fick jag uppleva årets uppsättning av ”Vällingbydagarna”. En av höjdpunkterna var när jag någon gång kring lunchtid stod bakfull och frusen framför en scen mitt på Vällingby torg där två av de minst kända antikexperterna från ”Antikrundan” undersökte västerortsbornas krimskrams med illa återhållet äckel.
Jo det var höjdpunkten. Man fick åtminstone viss förståelse för hur hårt klippt TV-programmet är. Att döma av vad jag såg så är 99,9 procent av allt som folk släpar dit saker som överhuvud taget inte går att ange ett värde på eftersom det saknas. Lågpunkten var förmodligen när jag besökte bakluckeloppisen i Åregaraget. Jag vill helst inte prata om det men man kan säga att det inte var vad jag väntat mig.
Eftersom man uppenbarligen inte har det sortiment som jag hoppats på i bakluckorna här i huvudstaden så avslutade jag besöket på Vällingby-dagarna med att gå inom systembolaget. Senare samma eftermiddag, vid ungefär samma tid som Jonas drog sitt tredje glas gratischampagne, kunde jag glädjas åt att få tugga på ett par mögliga ostar och dricka hård sprit och surt vin med en olyckskamrat i den dunkla inramningen av mitt hyresrättskök. Det är verkligen skillnad på folk och folk i det här landet.
Är det någon som tycker detta låter bekant? Kanske någon kommer ihåg våra olika aktiviteter under april månad? Jonas kunde då recensera en lång rad drycker och etablissemang under sin överdådiga turné genom de mer välbeställda delarna av New York och New England i USA. Vid samma tid satt jag i utkyld skrubb till andrahandslägenhet, inklämd mellan nordens mesta prostitutionsstråk och Stockholms allra mest storskaliga biograf för medelålders män i regnrock. Under dessa omständigheter kunde jag för Gödsvinets räkning provsmaka olika sorters konserveringsmedel och skriva recensioner av jackvegas-ställen som Sköndals krog och Söderkällaren. Så ser det ut i borgarnas nya Sverige.
Så visst växer Gödsvinet men tillväxten har utan tvekan skett på bekostnad av allt större sociala klyftor mellan bloggens medlemmar. Hur länge ska det hålla?
Det är idag exakt sex månader sedan det allra första inlägget på Gödsvinet. Det är därför helt på sin plats att vi lutar oss tillbaka ett tag och skådar oss själva i naveln, fasta i förvissningen om att vad helst vi finner där fortfarande är mer värt än det som skrivs på alla andra bloggar vilken given dag som helst. Ifall du känner en trängande lust att påpeka att det idag i själva verket är exakt sex månader och tre dagar sedan det allra första inlägget på Gödsvinet så är du förmodligen bara misslynt, obstinat eller Kalle Bergdahl.
Under sex korta månader har Gödsvinet fullständigt kommit att omdefiniera den västerländska civilisationens sätt att se på mat, dryck och överlevnad samt eventuella kopplingar dessa saker emellan. Det har varit ett omskakande halvår som kommer att gå till historien som en betydande del av 2010. Låt mig berätta historien från början.
I begynnelsen var Nils. Det går inte att komma ifrån. Vem var Nils? Det är egentligen en historia för sig. Nils var en student i Lund som hade för vana att laga mat på den Blekingska nationen under en historisk epok då nästan vad som helst kunde serveras med focaccia. Ingen lagade focaccia som Nils och ingen gjorde det oftare. Åtminstone inte på den Blekingska Nationen i Lund.
Nu raljerar jag, Nils kunde laga mat och det var förstås bara en tidsfråga innan hans matintresse skulle spilla över till Internet. Eftersom den här historien fortfarande befinner sig några skälvande månader innan det breda blogg-genombrottet 2004/2005 så valde Nils att starta upp ett diskussionsforum för frågor om mat och dryck.
De registrerade medlemmarna på detta diskussionsforum var aldrig många och en förvånansvärt stor andel av dem försökte sälja viagra på bruten engelska. Vad som kännetecknade de resterande medlemmarna var att de kände till mer om Nils än om mat. Bland dem fanns Jonas, som jag tror även stod för den tekniska skötseln av forumet, och signaturen Zonk. Båda hade vid denna tid mångårig erfarenhet av Nils men, för att vara helt ärliga, ganska rudimentära kunskaper om matlagning. Själv skrev jag ändå mest om dryck.
Inläggen blev därför inte särskilt många och de handlade inte alltid om mat men de var alltid läsvärda. När jag tänker på det så var de förresten ganska många också.
Åren gick och det blev allt mer glest mellan inläggen tills en dag hela forumet kidnappades av själlösa ryska pornografer. Det tog Jonas flera år att röva tillbaka forumet och återställa det i ursprungligt skick sånär som på en doft av gamla tennisskor som vägrade försvinna.
Detta skedde någon gång i början av innevarande år. Som redan beskrivits här så träffade jag Jonas, Nils och ett sanningsvittne på restaurang Djuret i gamla stan där vi lyckats få bord med hjälp av en rasande snöstorm. Någonstans mitt i anomalierna drog vi slutsatsen som resten av vår generation dragit 6 år tidigare, att forumet kanske borde ha varit en blogg istället.
Bara några veckor senare fann jag mig i begrepp att skriva det första inlägget på vad som då hunnit bli denna blogg. Det var en recension av en flaska franskt rödvin som illustrerar varför många andra vinskribenter inte dricker upp hela flaskan innan de skriver om den. Eftersom jag trots allt var ganska road av resultatet så har jag dock inte kommit att ompröva mitt egna tillvägagångssätt sedan dess.
Mina medförfattare på Gödsvinet, och här känner jag mig föranledd att säga att de är 4 till antalet, har under långa perioder valt att förbli sådana där tysta, starka män som inte sprider ord omkring sig utan att det är fullständigt nödvändigt. Tystast bland de starka männen var Andrea, en annan stamgäst på det gamla forumet. En sådan inställning till kommunikation prisas ofta i dåliga viktorianska romaner men jag har ännu inte hört någon säga något till förmån för den tysta, starka bloggaren.
Därför blev många av inläggen mina och de har förblivit sådana till denna dag. Ett problem med detta är förstås att jag än idag inte direkt lagar mat eller för den delen noterar vad jag äter. Min kulinariska analysförmåga är begränsad till att kunna identifiera vissa varnande ljud när jag tuggar på olika saker men detta är inget man grundar en matblogg på (eller?). Ännu en gång räddas jag av drickat.
Det har blivit många recensioner av öl, vin och sprit och jag är rikare för det. Rikare, rundare och allt mer oförmögen att tala med ett jämt tonläge.
Vart är Gödsvinet på väg? Jag vet inte men jag låter mig ledas. Det var trots allt så jag hamnade här.
