Den längsta veckan

Segerviss Jimmie

Det har varit den längsta veckan någonsin på Gödsvinet och det är bara tisdag. Måndagen trodde jag aldrig jag skulle få se slutet på. Jag är van vid politiska baksmällor, tro mig, men denna var något utöver det vanliga.

Man bör inte underskatta den direkta och indirekta politiska makten som det rasistiska Sverigedemokraterna nu har i sina håriga händer. Tiden arbetar för dem. Trots detta var det värsta med måndagen blotta vetskapen att de vann och vi förlorade. Det är förstås en fullständigt kokett inställning. Jag vet inte ens vilka ”vi” är. Förmodligen var det därför vi förlorade.

Hur allvarligt jag än tar vinrecensioner, recept på hälsovådlig vegetarisk mat och sånger om sprit så har det inte känts rätt att hänge sig åt de ämnena under valspurten och de två dagar av skräck och avsky som förflutit sedan valnatten.

Naturligtvis kommer det åter en tid för sådana ämnen. Jag tror den heter onsdag.

En annan anledning till att det inte varit rätt att skriva något här är förstås att jag befinner mig i det där stadiet av min kurs där man skriver anteckningarna för föreläsningarna på tunnelbanan på väg till uruppförandet. Det är en kreativ fas och inget är så skadligt för pedagogiken som kreativitet.

Det finns faktiskt en möjlig koppling mellan min undervisning och Sverigedemokraternas politik. Ibland får jag tillfälle att föreläsa om medborgarskap och om vad som krävs för att man ska uppnå sådant.

Sverigedemokraterna nöjer sig inte med blott en juridisk definition av medborgarskap. De menar exempelvis att det svenska fotbollslandslagets kapten Zlatan Ibrahimovic inte är svensk. Man förstår hur de tänker, han har svart hår och bollkänsla. För att fullt ut vara en svensk fotbollsspelare så ska man ha blont hår, kunna passa hem och gilla tacos.

Ibrahimovic är förstås född i Sverige av svenska medborgare men likväl, de kräver mer för att dela ut medborgarskap. Höga krav är nästan lika fint som att ”ta ansvar” och om vi som genomled valvakan är riktigt säkra på något om Jimmie Åkessons person så är det att han gillar just de orden. Det och att han, avslöjande nog, gillar bruna kostymer. Förlåt, nu tappade jag koncentrationen.

Tillbaka till frågan om medborgarskap. Ett klassiskt krav som Sverigedemokraterna hämtat från tanken på ett samhällskontrakt är att svenskt medborgarskap upphör om man begår brott. I USA har samma tanke i ett fåtal delstater lett till att brottslingar blir av med rösträtten men i det nya Sverige kommer de helt enkelt att avlägsnas geografiskt från sitt hemland.

Ett annat krav är att man skall låta sig integreras i den svenska kulturen. Lyckligtvis har vi nu precis fått en operativ definition av vad svensk kultur är, av sverigedemokraterna. För er som inte orkar följa länken så är definitionen: ”…fornminnen…som…till exempel…julafton…och…midsommar”.

Dessutom måste man förstås kunna svenska, det kan du fråga vilken Folkpar… förlåt, Sverigedemokrat som helst om.

Sådana ser alltså kraven för medborgarskap ut och som statsvetare är jag beredd att säga: Ok, det är en rimlig definition av vad som utgör ett medborgarskap. Kanske inte den jag hade valt, för mig hade det där med att födas i Sverige av två svenska föräldrar räckt med råge, men nu är det ju inte jag som fått 5,7% av det svenska folkets röster.

Det går dock inte att komma ifrån att detta måste vara dag noll för den nya medborgardefinitionen. Vi måste börja med att sålla svenskarna från utlänningarna enligt dessa krav från grunden. Alltså måste alla som nu råkar befinna sig i Sverige genomgå en grundlig examination av kunskaper i svenska språket, även de svåra grejerna som att formulera fullständiga meningar och inte använda versaler när man kommenterar artiklar i Sydsvenskans nätupplaga. Till detta kommer förstås särskilda test i folkliga traditioner och, kanske viktigast av allt,  fornminnen.

Dessutom får man inte, någonsin, ha begått något brott. Inte ens lite hembränning, vapenbrott, fylleri, bögknackning eller hets mot folkgrupp. Inte ens om det skedde för 20 år sedan under en annan tid, med annan frisyr och en annan kostym.

En fullt ut praktiserad sverigedemokratisk definition av medborgarskap skulle på ett effektivt sätt befria Sverige från Sverigedemokrater.

Det är fortfarande förbannat deprimerande att det blev så här. På något sätt känns det dock lite bättre nu.

Vit helg

Det är inte speciellt svårt att få en inbjudan till mitt örnnäste, högst upp i ett torn i Vällingby. Har man två flaskor rieslingvin i sin ägo är det nästan omöjligt att undgå en. Det var så vi kom att hålla en improviserad vinprovning precis just här i helgen. Vitt vin på en söndag är en god grund för en blå måndag men min kalender har alltid varit svartvit.

Österrike (byt ut mot valfritt land) är ett underskattat vinland. Landets fina vintradition lider dock fortfarande av sviterna från en skandal som inträffade 1985. Rycket spreds om en glykoltillsats. Många människor lyssnade på. Vem faller platt om ett ryckte är sant? Just det, Österrikes samlade vinproducenter. Det är så sången säger det.

Jag tillhör varken dem som skräms av rykten eller ryggar tillbaka för lite glykol i mitt vin och det gjorde inte heller ägaren till de två flaskor riesling som i söndags kom att slå sig ner i mitt kylskåp. Tillsammans beslutade vi dock att ta det säkra före det osäkra och eventuellt det onda med det goda genom att inleda med en flaska från Alsace.

Hubert Beck (4592) är ingen riesling, det är en gewurztraminer. Detta sagt lite skämtsamt som om någon skulle kunna skilja på de två. Min uppriktiga och lite oroade reaktion på den första munfullen var att lyfta upp flaskan för att se om vinet var alkoholfritt. Jag har varit där förr.

Hubert Beck håller 13% alkohol så vi kunde nästan omedelbart blåsa faran över.

Återstod gjorde bara att finna smaken. Medan vinet långsamt tinade upp i det rumstempererade rummet så utvecklade det en svag smak av tunn äppeljuice, lite fläder och med tiden rätt mycket aprikos. Det är inte så illa om man är en sådan som gillar sådant.

89 kronor på systembolaget, nummer 4592 i katalogen

3 barnkalas av 5 möjliga

Salomon Undhof 2009 är ett elegant vitt vin tappad i en flaska så hög att kapsylen inte syns på bilden till höger. Detta är en förlust eftersom kapsylen i glas var ett bestående minne sedan tonera av stramt mineraliskt vitt vin ekat bort mot de oländiga trakterna av mitt svalg. De säger att ju närmare man är havet, desto torrare vitt vin skall man dricka. Detta vin slår man lämpligast upp ett glas av iförd sjömanskostym.

Det är därför bara passande att flaskan inte alls säljs på systembolaget. Det säljs på Silja Line.

Vad betyder blott ett år? För Salomon Undhof 2008 så betyder det ingenting. 2008 kanske var ett bra år för österrikiska vinproducenter och såvitt jag vet eller bryr mig så kan det mycket väl ha varit ett bra år för rosorna. Faktum är dock att Salomon Undhof årgång 2008 inte utmärker sig på något sätt som inte även 2009 gjorde. Nu är ju det förstås inte särskilt lite. Någon som anser att de smakar olika är förmodligen inne på sin tredje flaska i en prövande vinprovning. Sådana prövningar kan, på tal om inget alls, även göra utslag på ens förmåga att fotografera en stillastående flaska på en diskbänk full med stänk från Borsjtj.

4 liter kylarvätska av 5 möjliga.

Svinborsjtj

Utvecklingen verkar inte längre gå att stoppa. Den innovativa vegetariska maten från provköket i Vällingby fortsätter att komma i allt underligare och oväntade former. Dagens bidrag till den redan omfattande arsenalen är dock ett halvt steg tillbaka eftersom det förmodligen inte alls är särskilt onyttigt. Receptet går dock att vidareutveckla i en mer hälsovådlig riktning och det är för detta ändamål som det i skrivande stund görs häpnadsväckande hjälteinsatser i laboratoriet. I väntan på den fullständigt onyttiga vegetariska maten kan jag därför presentera Gödsvinets alldeles egna Svinborsjtj.

7-8 rödbetor

2 morötter

2 gula lökar

2 vitlöksklyftor

1/4 vitkålshuvud

1,5 liter vatten

3-4 msk äppelbalsamvinäger

1-2 msk honung

2-3 msk grönsaksfond eller 1 buljongtärning

2 tsk creme fraiche

25 g smör eller olja

1-2 lagerblad

Salt, svartpeppar

Skala och hacka samtliga grönsaker till lagom stora soppbitar. Spara dock en rödbeta som du river eller kör i mixer. Riv även vitlöken. Så egentligen ska du nog inte riktigt skala och hacka samtliga grönsaker men det kändes som ett ordeffektivt sätt att skriva. Nu blev det ju inte så. Fräs alltsamman med matfettet i en stor gryta tills grönsakerna börjat svettas och du slutat tänka på hur fan man får bort rödbetssaft från ett par ljusa jeans. Tillsätt vatten, salt, peppar och en skvätt vinäger samt fond eller buljong. Ryck ett blad från lagerkransen på väggen och tillsätt detta till blandningen. Är du inte en filosof med doktorsgrad så vet jag ärligt talat hur du ska få tag på ett lagerblad. Du får väl hitta en langare eller något, antar att det finns en svart marknad. Om du inte ens brytt dig om att doktorera så är förmodligen inte den undre världen okänd för dig. Vid detta moment så har jag även valt att tillsätta lite honung. Detta gör jag för att hedra borsjtjens ursprungsland. Det är helt enkelt väldigt ryskt att hälla honung på oväntade ställen. Dessutom bryter sötman av bra mot vinägern. Dessutom råkade jag för en gångs skull ha honung hemma, en muta från Säby säteri som nu förväntar sig att jag även i fortsättningen skall boka konferenser hos dem. Koka allt på svag värme i minst en halvtimme. Spring som en svulten fåne och lyft på locket ungefär var tredje minut. Konstatera att det ser ut ungefär som vanligt. När allt är mjukt och fint är soppan färdig. Servera med en liten klick creme fraiche och vodka så kall som fysikens lagar tillåter.

Gödsvinet Hot Burrito#1

Provköket i Vällingby har gjort ytterligare framsteg i kampen för den onyttiga vegetariska maten. Idag gjordes ett avgörande genombrott i provkökets tex-mex laboratorium. Det är därför med stolthet som jag kan presentera Gödsvinets Hot Burrito#1 med stekta kantareller och guacamole.

1 paket stora tortillabröd

400g svarta bönor

400g cannellinibönor

50g kantareller eller champinjoner (beroende årstid)

50g lagrad ost

2 avokado

2 tomater

2 gula lökar

1-2 vitlöksklyfta

2 dl klibbigt ris (okokt)

2-3 msk creme fraise

1 kopia av The Flying Burrito Brothers skiva ”The gilded palace of sin”

1 skvätt tabasco

1 spansk peppar

salt, svartpeppar, spiskummin, chili, cayenne

Sätt på sida 2 av ”The gilded palace of sin” och sätt igång.

Du kan börja med guacamolen. Nej förresten, börja med att koka riset, du kommer att vara glad att ha det färdigt när resten av burriton är klar. Riv en (liten) lök, två tomater och en spansk peppar. Ägna en tanke åt den brännande smärtan du kommer att ha i händerna efter att ha hanterat den rivna pepparfrukten. Intala dig själ att det kommer att vara värt det. Ifall man inte vill spendera tid med ett rivjärn så går det bra att köra alltsamman i en mixer. Du kanske har en sådan. Oh-la-la! Skala och gröp ur avokadon och mosa dem med en gaffel. Tag mitt råd och smutsa inte ner din fina mixer med avokadon, guacamolen blir bäst med ett par små bitar hel avokado kvar. Blanda allt i en skål och tillsätt en riven vitlöksklyfta, salt, peppar och eventuellt en liten skvätt tabasco. Rör till sist ner en klick creme fraise och trä plast över skålen så att avokadon inte mörknar. Guacamolen är färdig.

Hacka en lök och stek den i ett par minuter. Tillsätt bönorna och stek några minuter till. Häll av allt i en stor skål. Diska av stekpannan, den kommer att se för jävlig ut. Stek svampen hårt och häll den i samma skål som bönorna. Tillsätt salt, peppar, spiskummin och andra kryddor efter smak. Blanda

Värm tortilliabröden i en mickrovågsugn eller på sådant sätt som din fantasi tillåter.

Lägg en sträng med kokt ris tvärs över ett bröd. Lägg en sträng med svamp och bönröra och sedan en med guacamole ovanpå riset och toppa med riven ost (se bilden). Rulla ihop och upprepa för varje burrito du gör.

Servera med öl och väl kyld tequila.

Louis Cheze 2009 (94411)

Jag ska vara fullständigt uppriktig med er: Jag kände bara för ett glas vin. Egentligen var jag aldrig ute efter att skriva en recension.  Nu är korken är dragen och glaset är fyllt. Vi får väl göra det bästa av situationen när vi ändå är här.

Allt bra annars? Lite kyligt i luften nu… höstaktigt…men hösten är fin på sitt sätt. Tänkte bara dricka upp det här glaset…det är ok om du har andra saker att läsa.

Kvar? Det kanske är lika bra att jag berättar hur vi hamnade här. Att jag tar saken från början. Denna vecka har bjudit på tre föreläsningar, ett par seminarier, några möten, två forskningsprojekt, fyra ouppklarade ärenden, en fransk förfrågan, ett holländskt hot, 96 telefonsamtal, 2000 sidor text, en tågexpedition till Sundbyberg och ungefär 900 mil på gröna linjen. Nu tar jag ett glas vin, ok? Veckans första, tro det om du vill.

Och vilket vin! Smakrikt och runt med en förtjusande arom men med en mycket diskret strävhet. Inte ett spår av fat. 100% syrah.

Av någon anledning är flaskans etikett väldigt mån om att berätta om all granit som finns i marken där druvorna till detta vin odlas. Det finns många skäl till att öppna en flaska som denna men geologi är inte ett av dem. Det är åtminstone inte mitt.

89 kronor på systembolaget, nummer 94411 i katalogen

4 livräddare av 5 möjliga

Gödsvinets vegetariska lasagne

Om vegetarisk mat någonsin skall bli lika onyttig som animalisk så gäller det att någon sätter fart. Jag är beredd att ta det ansvaret. Mina långt gångna planer på att öppna Sveriges första vegetariska sportpub, Restaurang Gödsvinet, är bara en del i denna ambition. Därför har provköket för vegetariska välfärdssjukdomar (VVS) mobiliserat alla sina resurser i testanläggningen i Vällingby för just syftet att ge världen vegetarisk mat lika syndfullt onyttig som animalisk är. Dagens experiment rör en lasagne högre energivärde än Ringhals 3:

1-2 auberginer

2-3 gula lökar

4-5 tomater

2 starka pepparfrukter

5 vitlöksklyftor

7-8 stora champinoner

4-5 hg lagrad ost

3 dl matlagnings eller vispgrädde

1 skvätt grönsaksfond

1,5 dl mild ajvar

1 skvätt tabasco

1 paket lasangeplattor

Salt, peppar, oregano, spiskummin efter smak

Skala och riv auberginerna. Var inte rädd för frön. Oavsett vad din mamma sa till dig när du var liten så kommer det inte att börja växa saker i magen bara för att du äter några frön. Din mamma ljög, det är lika bra att du får veta det. Skala och hacka löken fint. Eller riv den, försök få mig att bry mig om vilket. I vilket fall som helst så måste jag insistera på skalningen. Hacka tomaterna som man hackar en lök om man nu gör det. Lägg augerginerna, löken och tomaterna i en stor skål och blanda.

Finhacka pepparfrukterna. Det finns ungefär 80,000 olika sorters pepparfrukter på marknaden. Idag valde jag två stora, röda pepparfrukter av spansk sort men jag stod länge och höll i en ilsken liten jalapeno innan jag lade tillbaka den i sin blykapsel. Så roligt skulle vi inte ha. Lägg den finhackade pepparfrukten i samma skål som de andra grönsakerna.

Skala och riv vitlöken och tillsätt den till din nu rätt aromatiska blandning.

Slå i ajvaren och blanda igen. Skvätt därefter i någon matsked grönsaksfond. Jag valde en rätt koncentrerad sak som säljs färdig i en flaska. Om du vill koka egen fond så tänker jag inte stoppa dig. Tillsätt sedan tabascon efter smak. Själv tar jag alltid ett kraftfullt tvåhandsgrepp om den lilla flaskan när jag blandar in tabasco i min matlagning. Blanda igen.

Riv osten och tillsätt en del av den till blandningen. Hur mycket? Överraska mig.

Tillsätt kryddorna efter tycke och smak. Här kan du tillåta dig att vara kreativ om det är något som ligger för dig. Ta för all del gärna helt andra kryddor. Resultatet kan jag naturligtvis inte ta något som helst ansvar för. Salta frikostigt. Blanda igen.

Häll lite av grädden i en ugnsfast form. Om man menar allvar med sina ambitioner för onyttighet så väljer man vispgrädde. Lägg därpå det första lagret lasangeplattor. Bred ut grönsaksröran i ett centimetertjockt lager. Lägg på ett nytt lager lasangeplattor. Skiva svampen tunnt och lägg den i ett eget lager. Placera mer lasangeplattor på svampen och varva med lager av grönsaksröra tills denna är slut. Var inte rädd för att gå över kanten på formen, lasangen sjunker ihop med 20-30% i ugnen. Riv och toppa med massor av ost, tillsätt resten av grädden.

Låt lasagnen stå i ugnen på 200 grader i 50-60 minuter.

Resultatet är en fenomenalt god lasagne med ett näringsvärde som skulle få vilken dietist som helst att skrika gällt som en liten flicka. Detta är ett orginalrecept framtaget exklusivt för Gödsvinet och det skall, med all ödmjukhet, sägas att ytterligare finjustering är möjlig. Exempelvis skulle jag inte utesluta att man kan tillföra något lite mer grädde, kanske 4-5 dl istället för 3.

Låt detta vara en inspiration, vegetarisk mat behöver inte vara nyttig. Vägen till den direkt ohälsosamma vegetariska maten är dock lång och detta är bara ett litet steg på vägen. Jag är dock övertygad om att vi tillsammans kan nå hela vägen.

The Maharaja Imperial IPA (11739)

Jag har aldrig varit i Indien. Det har inte Averys Maharaja Imperial India Pale Ale heller. Det spelar ingen roll. Ifall jag reser någonstans snart så blir det till Boulder i Colorado, USA.

En öl blir inte fylligare än så här. För att kunna få en uppfattning om smaken måste man praktisera nykterhetsrörelsens utmärkta rekommendation ”varannan vatten”. En mun IPA, en mun av Vällingbys kommunala kranvatten. Det är en vinnande kombination, om än en som upphovsmakarna aldrig förutsåg.

Humlesmaken är direkt bedövande, beskan är överväldigande och alkoholhalten (10,2%) gör något med din förmåga att finna adjektiv. Maharaja Imperial IPA är ganska långt ifrån öl i bemärkelsen ”ta en öl”. Detta är en flaska som kräver mer än så. Avboka dina möten, fäll ner persiennerna och ta ur batteriet i telefonen, här krävs koncentration och en del arbete.

78,80 kronor på systembolaget, nummer 11739 i katalogen

3 långtidsprojekt av 5 möjliga

XX-bitter (11784)

Brouwerij De Ranke har tagit steget till en extra bitter bitter genom att lansera extra extra bitter. De har tagit bitterheten till en helt ny nivå. Min gissning är att de har nått så långt som de kan nå med den. Vi kommer aldrig att få se XXX-bitter. Det är helt enkelt inte ett säljande namn.

Ärligt talat förstår jag inte all uppståndelse kring denna öl. Det är en milt fruktig öl som har en mångsidig och ganska angenäm smak med en mycket påtalig beska. Samma sak kan dock sägas om många andra öl och jag kan inte se på vilket sätt denna skiljer sig från dem. Det finns förstås inget som säger att en öl måste skilja ut sig.

24,90 på systembolaget, nummer 11784 i katalogen

3 tidningsankor av 5 möjliga

Släpp i släppet

Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.

Hälsosvinet

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att ”få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i ”Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.