Alberget 4A (89110)

alberget

Jag fann denna öl på systembolaget i Hässelby gård och om man hittar något man inte känner igen där så köper man det. Det händer inte ofta och jag ansåg mig ha gjort en lyckad räd i grannförorten när jag kom hem med en flaska Alberget 4A till Vällingby. Nu är jag inte så säker längre. 

Alberget är en plats på Djurgården och 4A är adressen för ett kafé där man en gång för länge sedan grundade en idrottsförening som kom att dela namn med ön. Ölen har alltså med idrott att göra vilket förstås var en starkt bidragande orsak till att jag inte kände igen den. 

Flaskan bär inte klubbens insignier och Djurgårdens IF nämns inte på ett enda ställe på etiketten. Istället talas det på frimurarsvenska om en “plats vi är för evigt trogen” etc. Någon som till skillnad från mig inte googlar alla öl hen dricker skulle vara förlåten om hen trodde denna var bryggd av någon polis-orden som någon gång figurerat i en Palme-utredning. 

Nu är det ju inte så, ölen bryggs med avsikt att stödja Djurgårdshjälpen, en slags biståndsorganisation vars främsta drivkraft verkar vara att stötta Djurgårdens ishockeylag ekonomiskt. Det är inte ett ändamål jag vanligtvis stöttar, till stor del på grund av att jag inte ser på ishockey, men de gjorde ju sig ändå besväret att brygga en öl och sådant måste ju uppmuntras. 

Att flaskan inte nämner Djurgården måste tillskrivas möjligheten att någon törstig AIK:are köper ett dussin och den tillfredsställelse det skulle ge kassören på Djurgårdshjälpen. 

Ölen tillverkas av Grebbestads bryggeri och de gör det med en entusiasm man kan förvänta sig av ett västkustbryggeri i färd att stödja ett ishockeylag i Stockholm. Det är möjligt att detta inte är en Pripps blå men i sådana fall vill jag ha bevis för det. 

Möjligtvis skummar den lite mer och möjligtvis är den för Pripps blå kännetecknande smaken av fenol lite nedtonad till förmån för en viss fruktighet men i det stora hela är detta en Pripps blå. 

Det håller naturligtvis inte och om du inte lever för att garantera någon ishockeyspelare med infantilt tilltalsnamn en säsong till i klubb som bildades på Alberget 4A så anser jag att du dricker något som inte påminner ens lite om Pripps blå. 

2 Rosenvik av 5 möjliga

26,80 kronor på systembolaget, nummer 89110 i katalogen

Livscykelanalys

trappa

Det är augusti och det betyder så vitt jag vet att vi närmar oss årsdagen av min födelse. Jag är inte säker eftersom jag sedan länge gått från att undvika dagen till att förneka och till sist aktivt beivra den. Kanske finns den inte alls längre.

Om den finns så borde den markera övergången mellan då man inte längre kan förväntas uppleva någon 30-årskris och då man hoppas på att gå vidare till en 40-årskris. Efter 40 föreställer jag mig att de periodiska kriserna övergår i en mer generell dödsångest för alla tider. Då slipper man hålla reda på sådant här. 

Du kan inte välja att inte ha kriser, du kan som bäst hoppas på att kunna kontrollera omständigheterna under vilka de sker. Jag har stora planer för min 40-årskris.

Jag tänker fira 40-årskris genom att INTE börja springa maraton. Det är, förstås, en fullständigt genial plan. Tänk efter: Istället för att försöka övertyga omvärlden att man inte alls är ett döende vrak som har spelat ut sin roll i det mänskliga sammanhanget genom att påvisa fortsatt förmåga att sätta en fot framför en annan så ställer man sig vid sidlinjen, bland åskådarna. 

Detta är budskapet: “Se på mig, jag är så medveten om de överdrivna kroppsövningarnas roll i 40-årskrisen att jag omöjligen kan ha en själv, ett faktum som bevisas av att jag inte deltar i dem”. Bättre än så, jag hånar dem, för övrigt på ett väldigt ungdomligt vis. Jag står bredvid och därmed ovan och bortom. 

Detta bara bevisar vad vi redan visste; om något är svårt eller jobbigt så kan du alltid ta din tillflykt till metanivån. 

Även om det, vilket jag är oroväckande noga med att poängtera, är ett antal år kvar till det är dags för denna kris så har jag börjat förbereda den. Så sent som i morse avstod jag från att springa sex kilometer kring Grimsta naturreservat. Nästa vecka ska jag försöka avstå från att springa milen. En full maraton är inom räckhåll.

Under de närmsta åren kommer jag att med nit låta bli att fasta mig till blodsockerkoma, jag kommer inte att ta MC-kort och ingen kommer att behöva se mig kräkas blåbärssoppa i SVT i början på mars. 

Nu är jag förstås fullt medveten om att denna meta-kris också är en kris. Om du minns så skrev jag nyss att de inte går att undvika. Som kris sett har just denna utformning många fördelar, framför allt i det att den inte inkluderar någon som helst personlig utveckling.

Hur kom jag in på detta? Jag tror det var i samband med att jag blev krävd på legitimation på Systembolaget idag. Det var inte bara första gången på länge utan kanske sådär tionde gången någonsin.

Det inträffade kan naturligtvis enkelt förklaras med att expediten led av ett långt gånget stadie av delirium eller att hon mörkar för sin arbetsgivare att hon är nästan helt blind.

Eller också tänkte hon: “Wow, det där är någon som verkligen ser ut som om han håller på att gå från 30 till 40-årsåldern. Han gör inga försök att dölja det genom att vara sådär bisarrt vältränad som varenda 40-årskrisande gubbe i hela Stockholms innerstad är. Han måste vara väldigt ung”.

Det är den förklaringen jag väljer.   

Nationernas kamp

De säger att OS är över nu så jag måste tro dem. Det verkade ett tag som om det aldrig skulle ta slut och när jag såg att de moderna OS hållt på sedan 1896 stod det först inte klart för mig att de faktiskt pausar för att träna, köpa linement och överklaga resultat då och då. 

Jag antar att de svenska atleterna har ställt upp med högburet huvud i alla de 7000 olympiska grenarna och tagit massor av hedervärda fjärdeplatser i hoppa bock, spökboll, träslöjd och vad det nu är de tävlar i. 

Det finns dock en resultatlista i vilken Sverige tappat och fortsätter tappa på ett oroväckande sätt. Du ser den här ovan. Det är tabellen över ölkonsumtion per capita för världens ledande 35 nationer inom området. 

Var på listan över de 35 bästa finner vi Sverige? Du kan se det själv. Sverige ligger på en allt annat än hedervärd 35:e plats. 

För att sätta detta resultat i perspektiv: Norge ligger på 34:e plats. Missförstå mig inte, om jag bodde i Norge så skulle jag också dricka mer. Norge är dock den första, sista och enda sovjetstaten vilket gör att en öl kostar ungefär en halv (svensk) månadslön. Det är därför anmärkningsvärt att den genomsnittliga norrmannen ändå lyckas hälla i sig en hel deciliter mer per person och år än den lika genomsnittliga svensken.

Jag börjar tro att vi inte vill vinna. 

Bland våra övriga nordiska grannländer finner du att den fina gamla ölarnationen Danmark tappat fem placeringar till en katastrofal 24:e plats. Finland överraskade mig med en imponerande 10:e plats men å andra sidan så är ju finska sedan länge det mest gångbara språket i Solursparken. 

Tjeckerna är förstås i en klass för sig. Storfavoriter att ta hem förstaplatsen även nästa år. Ett dream team bestående av 10,3 miljoner av världens allra törstigaste medborgare.

De har förstås alla förutsättningar. Utmärkta träningsförhållanden, året-runt-säsong och storslagna traditioner som går tillbaka till när en ett berusat följe av hussiter ledda av en präst 1419 kastade ut Prags borgmästare och hans råd från ett högt fönster i stadshuset.  

Dessutom skadar det ju inte att stora delar av den inhemska ölproduktionen är utmärkt och att en stor Budvar fortfarande kostar 10 spänn i de flesta av Prags ölhallar och barer. 

Är det då så omöjligt för det svenska öldrickandet att nå böhmiska nivåer? Jag vill inte tro att det är det. Det är kanske inte möjligt för alla i vårt land att öka sin konsumtion med 80 liter per år men det kan gå om vi hjälps åt. Det är en hederssak.  

Jag behöver förstås inte tala om att jag för egen del är beredd att anta utmaningen. Jag kan utan vidare öka konsumtionen med 80 liter och då syftar jag ändå bara på den här veckan.

Idrott kan vara något vackert om du låter den gripa dig. Det räcker inte med att kunna reglerna, man måste kunna spelet. Det här är en sportslig utmaning som jag kan ställa mig bakom. Nu gör vi det här!   

Natt på jorden med godmorgon apelsin

Klockan närmar sig midnatt och jag dricker ett glas apelsinjuice. Ren apelsinjuice. Senast jag drack ett glas juice utan vodka var någon gång i 8-årsåldern och jag börjar förstå varför jag dröjt. Det här leder ingenstans.

Min tanke var att apelsinjuicens “c-vitaminer” skulle göra något åt den förkylning som satt sig i halsen och gjort mina föreläsningar till intressanta men i längden svåruthärdlig ljudexperiment. Jag har väldigt naturliga tonartshöjningar men det är svårt att förutse dem och ärligt talat tror jag de skrämmer studenterna. 

Naturligtvis var det en långsökt möjlighet att något bestående av 100 procent naturliga råvaror skulle kunna ha någon positiv effekt på något men ärligt talat är jag beredd att testa vad som helst. Bäst av allt hade det förstås varit att få tag på en flaska med sådan där stark, amerikansk förkylningsmedicin som botar precis allt på en gång. Bourbon.

Nu har jag varken bourbon, vodka eller medicin i traditionell mening så i likhet med naturfolk som innuiter, massajer och jämtar får jag i brist på modern sjukvård förlita mig på alternativa metoder. Naturligtvis är jag inte så desperat att jag är lockad att testa schamaner, medicinmän eller Jämtlands läns landsting men under rådande omständigheter är jag villig att överväga huskurer som screwdrivers utan vodka. 

Den översta träffen på google med söktermen “huskur” återger hur man botar allt från “afdåning” till “örsprång”. Enligt uppgift är samtliga kurer samlade från läkare kring tiden för det näst senaste sekelskiftet. Även känd som tiden före Lex Maria. Så här lyder beskrivningen av hur man botar eller skyddar sig mot förkylningar:

Ett utomordentligt godt skyddsmedel mot förkylningar och den stora mängden däraf härflytande åkommor och opassligheter är att man i tid börjar och oaflåtligt (dock icke till öfverdrift) fortsätter med att härda huden genom bad (se detta ord) och kalla afrifningar samt vistelse och motion i fria luften.

Ett par saker slår mig när jag läser dessa rekommendationer. En del saker är uppenbart fantastiska, som att häftig nedkylning förebygger förkylningar. Än mer talande är att “bad” var ett uppslagsord. “Hygien” var överhuvudtaget inget ord vid denna tid. En annan observation är att jag ådrog mig min hosta under en djupt ovärdig motionsrunda runt Grimsta naturreservat i lördags morse.

Förmodligen är diagnosen “förkylning” för vid för det tidiga 1900-talets läkarprofession. Låt oss därför gå vidare till det mer konkreta uppslagsordet “hosta”:

Bröstkakor med opium (opiumkakor), som likaledes fås utan recept, verka lindrande vid retsam hosta. Af dem må vuxen person icke taga flera än högst 6 om dagen, barn mindre allt efter åldern

Detta är något jag är beredd att tro på men eftersom apoteket i Vällingby är stängt så för det oss tillbaka till ruta ett igen. Det är mörkt ute och mörkret sänker sig också över mitt tillfrisknande. Juicen är tillbaka i kylskåpet tills jag har något att spä ut dess vassa syra med. Jag borde förstås inte ha tagit ut den till att börja med.    

Världens bästa vatten

Drick inte vattnet

Världscupen i skidskytte är nu igång i Östersund och redan på första dagen fick vi uppleva stora svenska framgångar. Bland de, jämförelsevis, något roligare nyheterna från samma stad noterar jag att ett par tusen östersundare infekterats av en tarmparasit. De säger att den kommer från dricksvattnet. Varifrån skidskytte kommer är det ingen som vet.

Jag minns kranvattnet i Östersund från min fem och ett halvt år långa asyl i staden. Inte för att jag drack överdrivet mycket vatten då. Vad jag minns är en broschyr som man fick som nyinflyttad i staden. I den presenterades den storslagna Storsjön med orden “från Storsjön kommer vårt dricksvatten och i Storsjön hamnar vårt avlopp”. Det slog mig som en konstig sak att skryta med i vad som i praktiken var en reklamprodukt. Lite längre fram i samma skrift kunde man läsa att man behövde “en varm tröja” för att uppskatta de ljusa sommarkvällarna i Jämtland. Det är ett förnuftigt råd men kanske är de lite för ärliga för sitt eget bästa där uppe? Kanske vill de medvetet skrämma bort inflyttade personer som rynkar på näsan åt lite skit i vattnet eller som klagar på köldslagna grillkvällar?

Det där med vattnet oroade mig förstås inte. Storsjön är en stor sjö, därav namnet, och dessutom har ju Sverige “världens bästa kranvatten”, vilket förnumsigt snåla människor och folk som säljer sodastreams aldrig slutar att påminna dig om. Nu vet jag inte om jag är lika övertygad längre.

En “vattenexpert” som citeras i Östersundsposten menar att smittan helt enkelt beror på att intaget av dricksvatten och utsläppet av avloppsvatten ligger för nära varandra. Ingen vet dock något om varifrån parasiten kommer i dagsläget vilket gör det till en enkel och populär sysselsättning att utse sig själv till “vattenexpert”.

Gödsvinet vill förstås dra sitt strå till den proverbiala stacken och på något sätt lindra de plågor som drabbat republiken i norr. Det är därför vi, som första blogg i Vällingby, kan presentera den totala listan på svenska flaskvatten som kvalificerat in på EU:s officiella lista över “naturliga mineralvatten”.

Listan är ett resultat av helt ideella och improviserade fältstudier genomförda av en medarbetare vars val av fritidssysselsättningar aldrig upphör att förvåna. EU-kommissionen har kring 25 000 anställda i sin administrativa personal (ingen vet exakt hur många). På något sätt lyckades vår uppgiftslämnare få tag på en person bland dessa som hade information om just godkända mineralvatten, även om svaret av okänd anledning först var skrivet på tjeckiska. Listan över svenska, godkända vatten ser ut som följer:

Som ni märker är inte listan över erkända mineralvatten särskilt lång, trots att Ramlösa lyckats lägga beslag på två platser. Ramlösa är för övrigt det enda vatten som jag känner igen på listan. Det välkända vattnet Loka saknas på listan. Sådan skit skulle jag inte ens vattna gräsmattan med.

Om några veckor åker jag till Östersund och jag ser fram emot det. Ett Östersund med tarmparasiter är fortfarande bättre än ett Sundsvall utan. Det är så man tänker efter fem och ett halvt år där uppe. En del problem kommer att ha försvunnit och några kommer att vara kvar när jag anländer. Parasiten kommer nog fortfarande regera det kommunala vättennätet. Förhoppningsvis kommer dock skidskyttet ha gått över.

Jag måste vara sjuk

Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.

Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela “When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.

Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.

Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.

Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. “Hypotetiskt sett” ska här förstås som “inte”.

Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade “50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.

Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.

Hälsosvinet

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att “få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i “Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.

Golfölen

Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet “caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till “spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.