Författare: Johan

En bra start på dagen

av Johan
En aktiv livsstil kräver en bra frukost

Det är ett allmänt erkänt faktum att frukost tillhör de sju viktigaste målen på dagen. Personligen rankar jag nog frukosten någonstans mellan stödmackan och fruktstunden i relevans men för många är frukost det viktigaste målen av alla. Så var det exempelvis för journalisten och författaren Hunter S Thompson och jag vet att jag läst hans beskrivning av den ideala frukosten någonstans. Det var därför jag alldeles nyss stod framför Hunter S Thompson hyllan här i min lägenhet med en uppgiven min och rätt mycket för mycket fritid. Hjälplöst bläddrade jag i slumpvist valda volymer utan att finna ett ord om frukost. I en vild chansning googlade jag ”Hunter S Thompson +breakfast” och fick upp hela citatet som den översta träffen. Nu kan jag presentera det i sin helhet här nedanför:

Breakfast is the only meal of the day that I tend to view with the same kind of traditionalized reverence that most people associate with Lunch and Dinner. I like to eat breakfast alone, and almost never before noon; anybody with a terminally jangled lifestyle needs at least one psychic anchor every twenty-four hours, and mine is breakfast. In Hong Kong, Dallas or at home — and regardless of whether or not I have been to bed — breakfast is a personal ritual that can only be properly observed alone, and in a spirit of genuine excess. The food factor should always be massive: four Bloody Marys, two grapefruits, a pot of coffee, Rangoon crepes, a half-pound of either sausage, bacon, or corned beef hash with diced chiles, a Spanish omelette or eggs Benedict, a quart of milk, a chopped lemon for random seasoning, and something like a slice of Key lime pie, two margaritas, and six lines of the best cocaine for dessert…. Right, and there should also be two or three newspapers, all mail and messages, a telephone, a notebook for planning the next twenty-four hours and at least one source of good music…. All of which should be dealt with outside, in the warmth of a hot sun, and preferably stone naked.

Detta är förstås bara hans vision om den ultimata frukosten och inte något han åt regelbundet? Som vanligt är det svårt att veta med Thompson men som vanligt är det också egentligen ointressant vad som är verklighet och fiktion med honom. Allt han någonsin gjorde var båda sakerna och de två sidorna gav kraft åt varandra. Hans excentriska matvanor var dock välkända och bevittnade i många av varandra oberoende historier. Tom Wolfe har till exempel återberättat ett restaurangbesök i Aspen där Thompson beställde fyra Banana Split och fyra Banana Daiquiri till sig själv. När han var färdig beställde han en runda till. Ytterligare fyra Banana Splits och ytterligare fyra Banana Daiquiris.

Vad som är en bra start på dagen måste bero på vilken sorts dag det är. Ur det perspektivet är jag beredd att tro att frukosten som den beskrivs ovan var en fullständigt naturlig start för just Hunter S Thompson.

Försprång genom teknik

av Johan

Ett långt liv av balanserande är över. Mänskligheten har gått vidare och jag med den. Det är inte längre nödvändigt att långsamt vandra mellan köksvask och frys med en isbricka i utsträckta händer som en bakfull bombdesarmerare. Isbrickan med lock är här.

Min hyresvärd Svenska Bostäder skröt i sin egen tidning på ett okarakteristiskt vis om att mitt nybyggda hyreshus skulle vara påkostat och välutrustat. Detta var svårt att tro på när man vet att det skulle gå att hyra ut en uppställd Ford Taunus som bostad i den här staden. Nu börjar jag dock misstänka att de talade sanning.

I frysen av märket Bosch upptäckte jag precis, efter två månader i lägenheten, ett speciellt isfack med två tillhörande isbrickor. Först förstod jag inte vad det var. Jag stod mitt på köksgolvet med ungefär samma ansiktsuttryck som de där människoaporna i 2001 som precis funnit en sinnesutvidgande fasadsten i trädgården. Med fumlande händer delade jag den undre halvan från den övre och långsamt insåg jag att den senare var ett lock. Insikten var drabbande och tankarna drog iväg mig som en tromb mot en köksstol som jag var tvungen att slå mig ner på.

Den revolutionerande locktekniken öppnar helt nya möjligheter inom is och dryckesområdet. Inte längre är människan begränsad i sin istillgång till tillfällen då hon är tillräckligt nykter för att balansera en isbricka med skvalpande vatten. Tänk alla Storsjöyror som skulle ha kunnat sluta annorlunda. Jag är vanligtvis ingen teknikfantast men detta tror jag på. Men det slutar inte här. Nu går vi vidare.

Réserve de la Condamine 2007 (12804)

av Johan

Ett enkelt vin för enkla sammanhang hyllas sällan trots att de enkla sammanhangen nästan alltid är de bästa. Detta är ett enkelt vin för enkla sammanhang. Tänk toga-party.

Ett par munnar eller ett helt glas är inte tillräckligt för att lära känna någon karaktär ur flaskan. Men oss emellan så är detta ju ändå ingen flaska man tar med sig hem för den enastående personligheten. Detta är inte direkt ett vin man träffar för att diskutera Schopenhauer med. Detta är ett rödvin med en mild och mycket genomsnittlig smak av rödvin.

Réserve de la Condamine 2007 är inte alls ett dåligt vin, det har inga påtagligt negativa sidor. Låt vara att det inte har så många sidor alls. En rund smak.

69 kronor på systembolaget, nummer 12804 i katalogen

Tre rödvin av fem möjliga

Caffè americano

av Johan

Under mitt redan avhandlade besök på Sibyllans kaffehandel på Sibyllegatan passade jag även på att köpa en mindre mängd höganrikat kaffe av franskrostat slag till min espressobryggare. Det är en rostning så mörk att butiken endast får sälja det med tillåtelse från vapeninspektionen. De bad om legitimation och jag figurerar nu på listor över människor värda att bevaka i ett stort antal NATO-länder. Jag kommer aldrig lagligen att kunna besöka Israel. Min poäng är att det är ett kraftfullt kaffe och det är den enda jag har.

Varför köpa en koncentrerad dos av de bönor som butiken annars bara använder för att spetsa sina blandningar med? Den smutsiga sanningen är att jag häller varmvatten i min espresso. Ja, jag dricker caffè americano. Om du fortsätter och läser det här efter det avslöjandet så förutsätter jag att du är amerikan, mycket liberal eller en av de sökrobotar som utgör en majoritet av gödsvinets läsare.

Visst kan jag dricka en kopp espresso ibland men en lång dags skrivande kräver en mugg med kaffe som håller en sällskap under längre tid än det tar att snorta två centiliter koffein-gyttja. Caffè americano blir precis så starkt som de proportioner mellan kokhett vatten och espresso du väljer. I en normalstor mugg betyder det att kaffet blir ungefär som bryggkaffe. Varför då inte göra bryggkaffe? Även om jag generellt sett anser att kaffebryggaren är ett mycket fint redskap så har mina känslor för bryggkaffets karakteristiska beskhet kommit att svalna. Caffè americano har samma styrka som bryggkaffe men utan beskheten och utan de bismaker som endast kan förklaras med att någon använt filterhållaren till något annat än att göra kaffe. Ifall man blandar vätskorna rätt så får man dessutom ett fint espresso-skum som en högst bokstavlig krona på verket.

Att vattna sin espresso väcker ungefär samma känslor som när man vattnar sin whiskey. Man må ingripa i det redan fulländade men ingen kan förneka att vissa smaker måste ges utrymme i ett neutral medium som vatten för att kunna uppfattas av mänskliga sinnen. Är Bobs blandsaft finare när den är outspädd? Godare?

Känslor kan aldrig få inverka på något så viktigt som kaffe.

Elma Çay II

av Johan
Scen från mitt skrivbord

Min jakt på turkiskt äppelte har varit framgångsrik och märkvärdigt odramatiskt. Visserligen inledde jag den med att korsa Nälsta till fots för att på så sätt nå Rinkeby landvägen. Det kan vara en strapatsrik resa vilket inte minst illustreras av att jag hamnade i Hjulsta. Jag följde solen och en sägen om orientens handelsmän och de varor som de låter byta händer i det fjärran Rinkeby. Så förskräckligt avlägset är det ju förstås inte –  jag ser Rinkeby från min balkong – men ska man vandra fyra till fem kilometer i eftermiddagssolen så behöver man ett romantiskt skimmer att filtrera UV-strålningen genom.

Jag anlände till sist Rinkeby med hjälp av tunnelbanan och även om det var ett ganska pittoreskt att vandra omkring där så uppvisade handelsplatsen anmärkningsvärt få försäljare av turkiskt äppelte. Rinkeby är naturligtvis känt för sin mångkulturella atmosfär och inne i den lilla basaren var det nästan som om man helt lämnat Sverige och hamnat i Malmö. Med två tomma händer och ett SL-kort for jag vidare mot innerstaden. Jag tog kortaste vägen till kaffebutiken Sibyllan på Östermalm där de trollade fram en stor låda turkiskt äppelte på under fyra sekunder. Varför ska jag alltid göra allt så svårt?

Det turkiska äppelte som man köper i Sverige är förstås inte lika bra som det man dricker i en gränd i Istanbul? Jo, det är det faktiskt och dessutom kommer det inga tiggerskor och visar upp sina undernärda barn vid mitt skrivbord i Vällingby. Från där jag sitter kan jag sörpla njutningsfullt och bortse från att det finns några som helst problem i världen. Med utsikt över Rinkeby.

Som framgår av bilden tillagar jag en hel kanna åt gången. Elma Çay är lika gott kallt. Man kan även hälla i ett par isbitar, en skiva citron och en skvätt gin och servera det som iste. Man är till och med förlåten om man häller i en sked socker. Det går åt rätt stora mängder torkade äppelbitar om det ska vara någon mening med det men det spelar ingen roll nu. Jag har upprättat en fungerande handelsrutt.

Vridning i kapyslfrågan?

av Johan

Jag besökte mitt lokala systembolag härom dagen. Nej, det är inte löpsedelmaterial. Jag noterade dock något som kan betecknas som intressant under stunder av grav tråkighet. Skruvkapsylen är på väg att ta över.

I likhet med alla som egentligen inte förstår något letade jag efter rödvin utifrån ursprungsland. Nationalitet har förstås i sig ingen betydelse för vinet. Om det talar till dig är det på ett språk som du förstår. Nationaliteten är dock en del av varumärket och vad det betyder beror på vilka stereotyper som du använder dig av. Köp ett franskt vin och du ser dig själv världsmatt smutta ur ett högt glas vid ett bord ut mot gatan medan du bryskt river av ett stycke till från pain richen. Ett australiensiskt vin är grillfest, ett sydafrikanskt är personalfest på en gymnasieskola och ett spanskt är att kräka sangria bakom glasskiosken på Kaananbadet. Personligen köper jag helst tyska, franska och ibland amerikanska viner.

Eftersom jag begränsar mig till vissa nationaliteter så börjar ett par hyllor bli ganska grundligt kartlagda på systembolaget. De nya flaskor som jag fann under mitt senaste besök var alla utrustade med skruvkapsyl. Jag har inget emot skruvkapsyl, jag tycker det är ganska praktiskt. Det var dock ändå förvånande att se högst respektabla viner krönta med en lite metallkrona. Jag gick igenom ett par hyllor och fann att kring hälften av alla flaskor hade skruvkapsyl. Så har det inte alltid varit. Det är inte länge sedan den i stort sett enda anständiga flaskan rödvin med skruvkapsyl var Gnarly Head (6597).

Med skruvkapsylen går kanske vinet samma väg mot förenkling som så många andra livsmedel. Frukt skärs upp åt oss, kakdegen kommer färdig från butiken och grillskivan har legat i marinad i ICA:s köttdisk under en ständigt allt längre bäst-före tid. Korkskruven kommer kanske snart fylla samma funktion som den där fina filékniven som man egentligen aldrig använder.

Problemet med att vin kräver en korkskruv har jag tidigare löst genom att helt enkelt köpa den enklaste och billigaste versionen jag hittar när behovet uppstår. Jag äger väldigt många dåliga korkskruvar. Oftast sker detta när jag är ute och reser och endast under senare tid har jag tillbehörsutrustat min resväska med en korkskruv komplett med en påskruvad vinkork som skydd för skador på väskan. En av mina korkskruvar köpte jag i Tunisien inför ett djärvt försök att dricka mig igenom landets vinsortimente. Vinet var ok men framför allt var det mycket bättre än det Eau-de-Kamel som jag tror att de destillerade fram från dadlar. Mitt resesällskap hade insjuknat i någon sorts galopperande raketmage så jag satt på rummet vi delade och ploppade upp ständigt nya flaskor medan jag drack och berättade anekdoter från mitt spännande liv som medelålders statsvetare för den redan plågade.

Det finns förstås en möjlig förklaring som jag hittills har förbisett. Det systembolag som jag besökte ligger på Ångermannagatan i Vällingby, mindre än 100 meter från min port.  Som jag redan konstaterat så är detta en butik för den som dricker hellre än bra. Där köper västerorts hårt arbetande medelklass sitt lådvin och en betydande del av varorna konsumeras förstås i uret. Skruvkapsyl sparar tid i uret. Det är möjligt att systembolagen i den delen av världen som vi känner som något annat än Vällingby fortfarande har en större andel flaskor med traditionell kork. Om så är fallet så är det dock bara en tidsfråga innan trenden sprider sig österut på gröna linjen. Kom ihåg var ni hörde det först, skruvkapsylen kommer att ta över världen.

Sånger om sprit: One mint julep

av Johan

Sånger om sprit är sällan god äktenskapsrådgivning. De allra flesta handlar om hur något gick fel och hur spriten hjälper en stund när det inte längre finns något rätt. ”One mint julep” är en sång om sprit som vänder på begreppen. Det är en sång om hur spriten kan leda till äktenskap, ett riktigt shotgun wedding.

”One mint julep” är bara ett exempel ur den väldiga skatt av sånger om sprit som som skrevs och spelades in av svarta blues, jazz och sedermera soulartister under 1940 och 50-talen. Ett stort antal av dem är i likhet med ”One mint julep” skrivna av Rudy Toombs. Som så mycket  musik vid denna tid spelades sången in av en lång rad olika artister men den mest kända versionen är nog den av The Clovers.

Berättelsen är en som vi har hört tusen gånger tidigare. Pojke möter flicka, pojke dricker bourbongrogg, pojke väcks dagen efter av flickans fader, pojke och flicka gifter sig under hot om nödslakt. I själva verket låter det som något jag läste i sydsvenskans Malmö-del bara härom dagen.

Ändå finns det något alldeles särskilt i just denna komposition. Melodin lånar villigt ut sig till en till synes oändlig variation av gung. Det brukar sägas att temat för sången är alkoholens skadeverkningar men om man lyssnar på den så framstår den kristna konservatismen som ett större problem. Detta bara bekräftar vad vi redan visste, att sånger om sprit nästan alltid handlar om något annat än spriten i sig.

Så här börjar det:

One early morning, as I was walking
I met a woman, we started talking
I took her home, to get a few nips
But all I had was a mint julep

Så långt allt väl. Bör vi vara oroliga över att den olyckliga berättaren endast har en mint julep? För att besvara det så kanske vi behöver påminna om vad en mint julep är för något. En mint julep är en drink som består av bourbon, sockerlag, mynta och mindre fryst vattendrag av krossad is. Den drickes bäst i en hammock på någon veranda i en del av den amerikanska söder där varken värmen eller drycken uppmanar till ambitioner bortom den som krävs för att mala mynta med en sked. Personligen ser jag inte vad han oroar sig för.

I don’t remember just how I started
I only know that we should have parted
I stole a kiss, and then another
I didn’t mean to take it further
One mint julep was the cause of it all

Ok, skyll på spriten…

The lights were burning low, there in the parlor
When through the kitchen door, up popped her father
He said “I saw you when you kissed my daughter
Better wed her right now, or face a slaughter!”
I didn’t know just what I was doing
I had to marry or face ruin

Denna sång skrevs innan pillret, kortkorta kjolar och billiga flygningar med Ryan Air. Så ha tålamod med kvalen så som de beskrivs i sången. Även om du hade hoppat ut från badrumsfönstret för att sedan ta kvällsflygningen till Frankfurt Hahn för 99 kronor så var detta inte alls ett alternativ vid denna tid.

Now, I don’t want to bore you with my troubles
But from now on I’ll be thinking double
I’m through with flirting and drinking whiskey
I got six extra children from a-getting frisky

Nej, du fick sex extra barn genom att vara en idiot. Blanda inte in whiskeyn i det här och om du känner dig frisky så föredrar jag om du håller det för dig själv. När jag tänker på det så är det ju egentligen ganska skamligt. Att dra ner en alldeles anständig drink i smutsen på detta sätt. Tur att det svänger.

För att en gång för alla slå hem poängen att tidig countrymusik och svart musik från samma del av Amerika helt saknar musikaliska gränser så är här en inspelning av låten av Chet Atkins.

Morgon 2007 (5106)

av Johan

Äntligen ett frukostvin tänker du och kanske har du rätt. Förmodligen syftar namnet på den vinproducerande byn i det franska distriktet Beaujolais men om den informationen betyder något för dig så dricker du nog ändå inget vin på morgonen. 4 centimeter ner i flaskan ser jag inga problem med att börja.

Morgon har en rak alkoholsmak endast flyktigt dekorerad med bär och frukt som utan ett spår av strävhet letar sig fram till den delen av hjärnan som ställer fram väckarklockan fyra timmar. Lätt kyld kan ingen skilja detta vin från en pinot noir och om du ändå envisas med att försöka så har du inte druckit tillräckligt.

Var fanns denna flaska när jag drack klibbiga sangiovese-viner med förhöjt pH-värde i något nedgånget korridorskök i Lund? Just det, den stod kvar på Systembolagets hylla för viner som kostar över 70 kronor. Ändå, min poäng är att detta är ett vin att umgås till och med. Det finns viner som är goda med mat och det finns viner som är goda till Lou Reeds New York. Det är där jag står idag, jag delar upp viner i dessa två kategorier. Morgon tillhör den senare.

Samtal flödar friare efter ett glas vin och det är en befrielse att kunna diskutera det smakfulla utan en sur beläggning på tänderna. Skriv ner det till nästa gång du organiserar mingel. Lätta viner ökar den sociala rörligheten och ett par glas Morgon är inget bagage för den som är lätt packad. Det är dock en flaska som riskerar att förpassa dig till en våldsam spiral av allt mer förödande ordvitsar.

Det är bäst jag slutar här.

89 kronor på systembolaget, nummer 5106 i katalogen.

4  uppsluppna högpratare av 5 möjliga

Elma Çay

av Johan

Det var en het förmiddag i Istanbul så jag drack hett te. Ärligt talat hade jag kunnat tänka mig en öl men givet omständigheterna föredrog jag att inte tänka alls.

Det var en smutsig gränd helt nära Taksim torget där Orhan Pamuk säkert bott någon gång under sin barndoms exil från släktens hyreshus bara några kvarter bort. Där jag satt kunde jag blicka ner mot Peras livliga gågata İstiklâl Caddesi medan den långsamt fylldes med flanörer. Egentligen väntade jag på att det skulle bli dags att åka ut till flygplatsen som i likhet med så mycket annat döpts efter Mustafa Kemal Ataturk, det moderna Turkiets grundare.

Det var hett turkiskt äppelte som jämte det kolsvarta kaffet är landets nationaldryck. De fruktteer som säljs i Sverige under kända varumärken är undantagslöst odrickbara. Turkiskt äppelte är dock något helt annat och om det görs rätt är det nästan lika bra som en öl en het söndagsförmiddag efter en veckas konferens i Turkiets kulturella huvudstad. Smaken beskrivs bäst som te med klara äppeltoner.

En kvinna några bord framför mig blåste sensuellt rök från en vattenpipa genom öppningarna i sin niqab.  En amerikansk dam haltade in med en ryggsäck och en man från mellanöstern för att fråga den barnarbetande kyparen ifall toaletten kostade något. Jag tittade ner i mitt anteckningsblock och fortsatte skriva dessa rader.

Var kan jag få tag i bra turkiskt äppelte i Sverige? Helt säkert i Malmö men dit far jag inte än på ett tag och jag har fått smak på något som inte låter sig vänta. Jag är beredd att chansa på Skärholmen.

Den minderåriga kyparen i basketlinne försökte få mig att betala 10 lira för teet men jag gillade hans entreprenörsanda så jag lämnade ändå ett mynt på bordet när jag gick. Kvinnan i niqab verkade le från under sitt skynke. Den amerikanska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Häng me te uret!

av Johan

Någon pratade lite för högt på systembolaget och någon svarade i samma röst. Inga låter som stamkunderna på systembolaget och det är inte bara personalen som lär sig att känna igen dem. De är förstås inte särskilt svåra att känna igen.

Kolingen log så att det fårade ansiktet såg ut att slutligen rämna efter åratal av elementens överlagda misshandel. Han vandrade med sorglösa steg mot kassan med en flaska i handen, solglasögon och en grönrutig flanellskjorta uppknäppt till naveln. Han pratade med en yngre man som ännu bar sitt levene med större diskretion, endast en ohälsosam solbränna och just den karakteristiska rösten förenade honom med den förtida åldringen.

”Häng me te uret” stötte den yngre ur sig i ett andetag och den äldre svarade utan att sakta in ”nä, för jävla varmt”.

Det är här vi kommer till samtidsskilldringen av Vällingby centrum och det närmaste en poäng som detta inlägg någonsin kommer att få.

I Karlskrona satt elitalkoholisterna i Hoglands park innan systembolaget flyttade och i Östersund satt de i min trappuppgång innan systembolaget flyttade och någon satte ett lås på dörren. I Lund satt de på Knut den stores torg och i Staffanstorp satt de i Malmö. I Malmö fanns de överallt. Så ser mitt svenska atlas över kultplatser ut.

I Vällingby sitter de heltidssysselsatta drickarna i ett solur nedanför mitt hus. Bilden är tagen från min balkong, 13 våningar upp i luften. När bilden togs var uret tomt och vi vet varför. Det var för jävla varmt. En del dagar kan man dock se timmarna passera i form av en skugga från en stolpe som flyttar sig från alkoholist till alkoholist. När skuggan faller över den rödnästa tjockisen är det dags att sätta på kaffebryggaren. När den drabbar killen i grovarbetarbyxor har posten kommit.

Det är kanske cyniskt att mäta tiden i antal utslagna människor. Kanske är kanske ett onödigt ord här. Med min utsikt är det dock lika oudvikligt som att se ner på människor.

13 våningar och 13 öl skiljer mig från dem. Jag stannar på mitt eget våningsplan men jag har en känsla av att ölskillnaden snart kommer att vara nere på 12. Det är verkligen för jävla varmt.