Jag minns ett spritskåp och jag saknar det. Nu har jag inget och det har lämnat ett tomrum i min tillvaro. När jag bodde i Östersund hade jag ett fylligt spritskåp i plåt ovanför kylen och jag besökte det ibland. Sedan dess har jag flyttat ett par gånger och nu bor jag i en mycket liten lägenhet i centrala Stockholm där det varken finns utrymme eller en framtid för ett omfattande spritskåp.
Det var kanske därför jag började bläddra bland några gamla blogginlägg och fastnade för ett om mitt nu avvecklade spritskåp. Minnena flödade tillbaka och jag vill dela med mig av dem. Det är ett mycket gammalt inlägg, notera den fräscha referensen till justitieminister Bodström, men en del sanningar åldras inte. Den ursprungliga titeln på inlägget var ”Det som göms i snö kommer att dö”:
Det här kommer låta som ett ansträngt skämt lämpat för 35-åringar på innebandyträning men jag har slitit ut gångjärnen på barskåpet. När jag för mindre än fem minuter sedan släpade mig från något slags komatöst tillstånd av delirium mot köket satt fortfarande dörren där den skulle. En sista hastig ryckning mot flaskan på andra sidan och så förlorade skåpsdörren all förankring i världen förutom min hand. Det är ett farligt tillstånd.
Jag noterar att skafferiet har fullt operationella skåpsdörrar, de fungerar felfritt de udda tillfällen jag får för mig att öppna dem för att äta något jag lagat själv. Slitaget är i en helt annan klass för barskåpsdörren.
Egentligen är det inget barskåp utan ett ganska fylligt skåp beläget ovan kylskåpet. Varje gång jag varit utomlands trycker jag in ett par flaskor. De som står längst ut och innehåller den slags irländsk nektar jag just nu sörplar genom stängda tänder byts ut ganska ofta. De mer udda flaskorna som trycks alt längre in för varje resa har förutsättning att bli betydligt äldre.
Någonstans där inne i mörkret lurar en flaska Apfelkorn. Jag vill minnas att jag köpte den någon natt på glid ombord Viking Cinderella. Jag vill, men jag kan inte eftersom jag vet att jag köpte den i berått mod på systembolaget i Östersund.
Den enkla bakgrunden betyder inte att flaskan saknar minnen och erfarenheter. Det var den sista flaskan jag köpte på det gamla systembolaget på hörnan Kyrkgatan/Brunnsgränd. Butiken slog igen och flyttade ut till ett köpcenter utanför stan. Jag flyttade, med mitt vanliga sinne för timing, in i huset tvärs över gatan ungefär samtidigt.
Ja, jag bor tvärs över gatan från ett nedlagt systembolag. Från min balkong är det inte längre än så långt som man kan kasta en tetra Monsieur Rouge en solstarrig eftermiddag under Storsjöyran. Det hade varit intressant att få bo tvärs över gatan från ett verkligt, öppet systembolag, med risk för att dörren till mitt barskåp slitits ut ännu lite tidigare.
Någonstans i samma olycksaliga trakt som min Apfelkorn befinner sig trolig ännu en flaska Nordhauser Doppelkorn, ifall ingen av mina kollegor fick den att vandra mot ljuset under en sen efterfest i min lägenhet. Jag fann den blygt rodnande på en hylla i en jourbutik på Bahnhof Zoo i Berlin. Jag hade bara minuter på mig att debarkera ett tåg från Magdeburg och äntra en flygbuss mot Tegel. Eftersom jag gett mig fan på att handla sprit innan flygplatsen tog jag Zoo med storm Det är helt enkelt inte en plats som låter sig tas med överraskning.
Med en svart sexförbrytarväska svingande i strax under huvudhöjd forcerade jag den av håriga tyskar delvis blockerade entrén till en liten matbutik. En något mer senior kollega lät sig ryckas med i stämningen och han saknade inte talang i genombrottet mot sprithyllan längst in i affären. Jag ryckte en flaska Gordons och en flaska Doppelkorn och bad expediten ta mina pengar eller ta sitt liv.
På bussen var allt lugnt igen och vi kunde fortsätta med att peka ut nazistiska minnesmärken. På Tegel hittade jag en flaska Gordons för lite under halva priset av den från Bahnhof Zoo men Doppelkorn verkade stå under flygmänniskornas värdighet.
Det finns också lite värdighet i att bli stående i ett barskåp utan dörr i en lägenhet på Prästgatan i Östersund. Ändå kunde sällskapet vara sämre.
Exempelvis finner man där en flaska kinesisk vodka som jag inte öppnat än trots att jag köpte den sommaren 1999. Det är ingen lätt sak för en flaska vodka av enkelt ursprung att leva så länge, speciellt inte sedan jag haft ihjäl dess enda landsman i sällskapet.
Det var en ockult fest i dräneringen under golvet på ett hyreshus i den västra delen av Lund. Jag visste att ta med mig min egen flaska men jag visste inte att jag skulle komma att tömma den. Den nu bortgångne av de två kinesiska vodkaflaskorna var den mer exklusiva av dem båda, med vilket avses att den kostade 10 kronor istället för två. Det fanns till och med engelsk text på den nu hädangångne.
Festen i murarsanden under huset i Lund var en otäck historia redan från början, den största delen av kvällen satt jag hopkurad i en hörna med min kinesiska vodka krampaktigt hållen i min högra hand och min vänstra arm tröstefullt kring min byst av ordförande Mao. Jag hade en kinesisk grej ett tag. Framför mig i sanden utspelade sig de mest fruktansvärda saker i skenet av en strålkastare någon skruvat ner från scenen på den Blekingska Nationen. Jag drack mest själv men vid en tidpunkt kände jag mig förpliktad att skicka flaskan till en man bredvid mig i mörkret. Han tog en klunk, tittade på mig och frågade ”Zippo?”.
Efter den kvällen av finkel och fraternisering bestämde jag mig för att dra ner radikalt på min konsumtion av kinesisk tvåkronorssprit, ett beslut jag fortfarande lever efter.
Det finns stunder då jag plockar fram en absintflaska ut ur skåpet utan dörr och tittar på den, misstrogen över att den fortfarande lever. Jag har helt enkelt så många minnen av den att jag kommit att betrakta den som en gammal vän. Att den fortfarande finns till kan bero på att jag i själva verket druckit ur en reskamrats identiska flaska vid ett par tillfällen och på att man inte dricker så mycket i taget.
Jag minns absint i baksätet på en buss på väg mellan Lund och Göteborg. Vi var många, vi var törstiga och jag hade en grön dryck i en flaska från Tjeckien. Det var en fredag i maj och klockan var strax innan lunch när vi rullade ut på E6:an norrut. Tanken var att vi skulle cykla tillbaka till Lund i etapper på en tandemcykel. De flesta tankar upptogs dock av att fånga en känsla och inget väcker känslor som gröna droppar från Prag. Vid tiden vi såg Laholmsbuktens skimrande vatten så vi från baksätet även en vacker framtid i toner av grönt.
Man kan tycka att jag har väldigt mycket åsikter om systembolaget för någon som köper sprit utomlands så ofta. Man har förstås rätt att tycka var man vill tills Bodström täckt till den luckan också, men man bör beakta fenomenet öl. Jag gör det. Jag gör det så ofta att jag kan räkna mig till samma kategori stamkunder på systembolaget som den man som brukar stå och svära efter bilar uppe vid Rådhusgatan. En skillnad är att jag betalar för mig i kassan istället för att hoppa över kundslussen som en gazell och springa mot säkerheten på andra sidan Nya Kyrkan med en flaska Löitens Export i näven. Dessutom har jag, låt vara marginellt, bättre sinne för personhygien.
Imorgon är det tisdag och jag kommer att finnas på ett kontor med utsikt över Oviksfjällen. Jag kommer inte att se dem för alla papper som måste fyllas med text men de kommer att finnas där ändå. Någon gång så kommer mina tankar att driva iväg ner till arkivet och minnen av en flaska kommer att berätta en historia.
Varje flaska berättar en historia och utan historia finns det inget nu. Historierna går i mitt skåp ovan kylskåpet, från flaska till flaska. Inga dörrar kan längre hålla dem inne.
När jag läser detta kan jag inte låta bli att blicka mot väster. Där borta i fjärran ligger Vällingby och jag har en lägenhet i mitt namn där. Kanske kan jag där åter finna ett skåp och fylla det med sprit. Ödet har nämligen sett till att jag efter alla år nu får en andra chans att bo tvärs över gatan från ett systembolag.
