Buteljerat vatten, ett återkommande tema

Återvinning, lokalproducerat och allehanda andra ekologiskt hållbara alternativ är ju i dessa dagar nästan lika socialt tvingande som velour var på 70-talet. För att glänsa lite på denna arena och samtidigt förmedla en illusion av substans och principfasthet tänkte jag försöka mig på ett metaåtervinnande bloggretrospektiv.

070406 – Vatten på flaska, drick dig snygg? (Matnils)

En mer samtida fin liten filmsnutt på samma tema och den egentliga anledningen till detta inlägg, denna Earth hour-dag.

Undrar hur Ian Wachtmeisters Soda streamer står sig fotavtrycksmässigt jämfört med buteljerat vatten?

Det där med Earth hour ger jag inte så mycket för förresten, känns mer som en ljusshow för marsianer.

Djuret II

Efter att ha kutat till tuben, nätt och jämt fått alla kroppsdelar genom de stängande automatiska dörrarna och som med kapillärkraft sugits in i ett spatie mellan övriga stackars resenärer, var det inte utan besvikelse jag räknade till 15 minuter utan att tåget rörde sig en enda millimeter.

Med mental fradga fräsande i mina hjärnvindlingar insåg jag att det var dags för första taxifärden i min nya hemstad. Jag trängde mig ut, upp för trapporna och ut i den virvlande snö som med årlig precision återigen lamslagit riket.

Utan att se mig så noga för hoppade jag in i en taxi som andra hugade taxispekulanter av någon anledning bara gick förbi. Efter att ha slirat iväg och in ibland medtrafikanter höjde jag blicken och konstaterade snabbt att detta skulle bli min första nyktra svarttaxifärd. Den storvuxne föraren charmade mig lite skönt hotfullt genom att snegla schizofrent på mig, hinta om att han inte gillade min nationalitet och sedan pungslå mig rejält. Pekuniärt då.

Så mycket trevligare då att stiga ur taxin, in i stugvärmen och mötas av vänner från den hemstad vi alla nu tycks flytt. Platsen vi valt är restaurangen med samma namn som tema. Inredningen är i bästa slakteristil med grislampor, köttkrokar och oljemålade styckningsdetaljer som för tankarna till ”Delicatessen”.

En del av konceptet är perioder med temakött, vid vårt besök skånsk kronhjortkalv. Med finfin vinlista, lagom personlig service, gott kaffe, högst rimlig prissättning och föredömligt oknussligt gödslande med smör hade man kunnat stanna hela kvällen.

4 kulinariska vesaliusverk av 5 möjliga

Gammal Chartreuse är äldst

Det gömmer sig skatter i gamla barskåp må ni tro. Firade en äldre släktings 87-årsdag för en tid sedan och fick utöver den delikata 3-rätters middagen också smaka 55 år gammal (oöppnad) grön Chartreuse. Kanske inte den mest lämpade kandidaten för lagring men spännande ändå!

Pernod’en vi avnjöt som välkomstdrink såg ut som om den också inhandlats någon gång på 50-talet. Efterkrigsanisen hade behållit både sin strävhet och sötma så till den milda grad att jag fick ta ytterligare ett stänk vatten i glaset. Etiketten pryddes överst av en rad ur vilken man kunde uttyda att drycken brygts i enlighet med samma principer som för absint. Stabilt, van Gogh nästa.

Tillbaka till Chartreuse’n. Grejen var mer den känsla som infann sig när vi upptäckte att de gamla dropparna från 1952 inte förlorat sin spänst. Annars är inte femtifemprocentigt munvatten med tandkräm och örtsmak min grej efter maten. På etiketten kunde man läsa drinkförslag som gick ut på att man skulle blanda Chartreuse med whiskey, som min kusin Mårten uttryckte det: Sänker man en sån behöver man aldrig bevisa något igen. True, true.

Så här står det på Chartreuse hemsida:

Only two Chartreuse monks know the identity of the 130 plants, how to blend them and how to distill them into this world famous liqueur. They are also the only ones who know which plants they have to macerate to produce the natural green and yellow colours. And they alone supervise the slow ageing in oak casks.

Ingenting man ger sig på att själv försöka svänga ihop med andra ord. Det visar sig vid närmare inspektion av hemsidan att det dessutom finns en variant som lagrats extra länge på ekfat, Chartreuse V.E.P (Vieillissement Exceptionnellement Prolongé). Den vi drack är nog bland det äldsta i Chartreuse-väg man hittar som icke-munk men den hade förstås inte lagrats på ekfat.

Man lär sig också att likören skall serveras mycket väl kyld och att det sedan 1838 finns en litet mildare nymodighet i form av gul Chartreuse.

Själv var jag för trött för att toppa med en Remy Martin men det ångrar jag nästan lite i efterhand.