Alla inlägg av zonk

Tokyo Black Porter (11509)

tokyo-black-porterBland urgamla noter hittar vi denna recension av en sedan länge försvunnen japansk öl, bryggd av Yo-Ho Brewing Company och släpad över oceaner och berg hit till Sverige för vårt höga nöjes skull. Det var en sidenlen nattsvart porter, en svärdsegg från en stout, bastant maltig men renons på knäck, viss soja, med en dovt metallisk, bronsig beska, men för sur för sitt eget bästa (salmiak? fänkål?), och samtidigt, likt en sumobrottare, trots sin tyngd, snabbfotad, speciellt kanske i eftersmaken. Med 5.0% alkohol borde den absolut kunna prestera bättre, men likväl finns det en plats för en lättare, mindre tungrodd stout, precis som vi gärna drack Guinness. Den gjorde dock knappast skäl för sitt pris.

Tre umeboshi av fem möjliga. Kostade 34.90 kr när det begav sig, men är numera borta från systembolagets sortiment.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Lava Smoked Imperial Stout (88060)

lava-smoked-imperial-stoutEfter rensning bland gamla papper återfanns noter om en mycket smaklig isländsk öl. I en anda av att inte låta något gå till spillo och att inte låta sådana småsaker som total avhållsamhet från rusdrycker komma i vägen, kan vi alltså här stolt presentera en något försenad recension av Lava från Ölvisholt Brugghús, som avdracks i augusti 2014 på Inferno i Lund. Rent spontant går tanken snarare till basalt än lava, det är en rakt igenom mörk dryck, knappast het och pysande, tvärtom sval och relativt renons på bubblor. Redan på etiketten bockar vi av de förnämliga egenskaperna, den är inte bara stout, utan även smoked och imperial, och det smakar därefter, blytungt och rökigt, och svärtan ackompanjerar högst naturligt dess återhållna tjärighet. Detta till trots är det ändå en relativt stillsam dryck, ja, man anar absolut att den skulle klocka in på så mycket som 9.4%, men det är ändå inget tungt jobb att dricka den, tvärtom. Nu vill vi inte ge frikort och fripass åt allt från Ölvisholt, men kanske kan det vara värt att prova, för den som springer på det.

Fyra Czernobog av fem möjliga. Kostade 40.40 kr i beställningssortimentet när det begav sig, men är dessvärre inte kvar där.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Proxy-recension: Taras Boulba

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en ”Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först ”tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Astrid och Aporna, Italiensk ”ost”

Nöden har ingen lag, sägs det. Efter att under många år ha ställt sig frågande till vegetariska och veganska efterapningar av kött- och mejeriprodukter har dock Avd Bromma närgånget fått uppleva just en sådan nöd – efter lite drygt ett år på en kost som exkluderar alla sorters produkter baserade på mjölk i någon form, infann sig en svårartad och pockande lust efter ost. Ändå tog det månader innan detta utmynnade i ett liksom smygande, närapå omedvetet steg: smusslandet av en vegansk ost-ersättning ner i varukorgen. Gödsvinet har ju tidigare tampats med produkter från Astrid och Aporna och ja, inte precis blivit imponerade, så förväntningarna var ju från början inte precis högt ställda.

astrid-&-aporna-ost-1Men kanske gjorde detta, samt det faktum att avd Bromma inte smakat riktig ost på outhärdligt lång tid, ett smärre underverk, för den här oansenliga, ja rätt trista gula klumpen, ja den smakar trots allt inte så tokigt. Det är lite Grana över det, eller kanske lite Västerbotten, salt, astringent, tungan snörper nästan som den ska – det är faktiskt riktigt njutbart, om än en smula endimensionellt.

astrid-&-aporna-ost-2Huruvida en person som dagligen frossar i allsköns gorgonzola och prästost hade uppskattat Astrid och Apornas kreation vågar jag dock inte sia om. Men egentligen är det väl inte så relevant. Den vars matsmältning och samvete låter äta annan ost lär knappast spilla mycket tid på en formpressad klump jästextrakt, salt och allsköns andra suspekta ingredienser, men för oss som inte är så lyckligt lottade är det trots allt inte så tokigt.

Med sagda formpressade klump i högsta hugg var steget kort till en annan avart: en gluten-, mjölk- och tomatfri pizza (tomat går inte heller för sig). Det hela blev nog egentligen mest något slags glorifierad varm macka, men ändå inte så tokigt. Den största invändningen var nog att ”osten” inte riktigt smälter som riktig ost, den mer tappar formen en smula, det blir inte segt och kladdigt som riktig ost.

astrid-&-aporna-ost-3Den spetsfundige skulle förvisso kunna inflika att en pizza väl egentligen inte är så mycket mer än en förfinad och genomarbetad varm macka, alla italienare till förskräckelse. Steget till en fulländad pizzaersättning är dock fortsatt ganska långt, men likväl blev resultatet inte värre än att vidare efterforskningar fortsätter. Gödsvinet kännetecknas ju också av att framhärda i saker som för en hastig betraktare kanske skulle framstå som mindre välbetänkta, såsom öldrickande i Italien, onyttig vegansk mat för sportbarer, upprepade provningar av odrickbart vin, eller för den delen odysséer i julölens kvalmiga vatten. Vi gör det för att vi måste. Det är vår plikt gentemot er att inte ge upp.

Astrid och aporna, cheezly, Italiensk smak, tre och ett tredjedels simulakrum av fem möjliga. Finns att tillgå i bättre sorterade livsmedelsbutiker, vårt exemplar betingade ett pris av 29,50 kr för 190 gram.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Schweinshaxe på Moldau

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Moldau-haxe-2Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Proxy-recension: Le Merle Saison

Vad gör den som när en svårartad faiblesse för att recensera öl när hen slutar dricka öl? På grund av problem med gluten och en kvardröjande känsla av att det var bäst att låta bli har ju nämligen undertecknad helt slutat dricka öl. Den där kvardröjande känslan satte även P för övriga alkoholhaltiga drycker, så ja. Vad gör man? Det finns förstås många svar på den frågan, men på Gödsvinet sätter vi lite av en heder i att inte välja de alltför lätta valen. Efter en myckenhet eftertanke stod valet klart: det var dags att anamma proxy-recensionen.

Således tog vi tillfället i akt när en bekant, vi kan kalla honom Dr. J (känd från en pastasås vi tidigare skrivit om), hade vägarna förbi, och lät honom korka upp ett par öl och säga vad han tyckte om dessa. Det första resultatet av detta experiment följer här nedan.

le-merleLe Merle Saison (okänt nummer)

Denna från systembolagets sortiment numera utgångna Saison framlockade endast begränsade reaktioner från proxy-recensenten. Den beskrevs som lätt ölig. Vidare smaker väntade en smula på sig, men efter lite skruvande i stolen lade Dr. J till att den var en aning jästig, att man kände av alkoholen (7.7%) rätt väl, och att den var en smula söt. Till detta kunde adderas en viss syrlighet, dock snarare minnande om fanta än nån slags citrusfrukt. Allt sammantaget är det väl ungefär som man skulle kunna vänta sig från en Saison, kanske den mest utpräglat osärpräglade ölsorten på vår vackra gröna planet. Denna recension presenteras i samarbete med Avd. Vällingby, som glömde ovanstående öl i min kyl.

Tre Dr. J av fem möjliga. Inget nr på systembolaget, ety den har utgått. Med tanke på den fina flaskan kostade den säkert en bra slant när det begav sig.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Gödsvinets Jul-överlevnadskit

Julen kan på många sätt vara en ganska påfrestande högtid, med julträngsel i sista minuten-julklapps-shoppingen, en myckenhet fet julmat på otaliga julbord med kollegor, jultal från chefen med tillhörande julpresent bestående av julväckarklocka med företagets logga på, oändligt klämkäck julmusik på radio, samt fiolspelande tomte på Odenplan (han fick en tia, det regnade så förbannat). För de tillfällen då julstressen lägger sig tung, och man likt Rev J.M. Gates (se nedan) mest vill brista ut i klagolåt, har Gödsvinet satt ihop sitt jul-överlevnadskit!

1. Juldrycken

I korthet bör man till julmat dricka en rejält besk men enkel lager. För den som framhärdar i julöl, har Gödsvinet gjort en omfattande kartläggning, som kan vara det som står mellan dig och en överdos ofantligt stark öl som mest smakar som ett sammelsurium från julgodis-bordet, eller något annat slemt påfund från bryggare världen över. Vad gäller glöggen, kommer våra insatser förhoppningsvis att åtminstone skona dig från årgångsglöggens infama vansinne.

2. Julmusiken

Enklast är såklart att lyssna på någon bra musik utan speciellt fokus på säsongen, men för den som vill anlägga moteld när bjällerklang sprider sig, finns det alternativa julmusik-blandningar. Så när mormor famlar med Stilla Natt-CDn, släng snabbt som tanken på någon av Merry Mixmas julmixar, och avnjut den finaste mix av jul-rap, jul-country, och annan jul-fulmusik du kan tänka dig.

3. Julmaten

Utöver ett allmänt hållet råd att antingen ge upp tanken på att smaka på allt (flera gånger), alternativt att ge upp tanken på att kunna sitta med knäppta byxor, har Gödsvinet dessvärre ingen lösning på denna Gordiska knut. Eventuellt kan man försöka lösa upp fettpropparna (och julsinnet) med en smärre kvantitet akvavit, men det är lätt hänt att detta kan starta en process som länge väntat på att få komma i rullning. Nog om detta.

Gödsvinet hoppas att våra läsare med hjälp av detta enkla kit kan överleva ännu en helgdagssäsong, och att flera av er återstår ännu till nästa år!

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Aecht Schlenkerla Rauchbier Weizen

aecht-schlenkerla-rauchbier-weizenRauchbier är egentligen ett rätt märkligt påfund, och på sitt stillsamma sätt är Aecht Schlenkerlas Weizen en mycket skruvad öl, hybrid som den är mellan rököl och weissbier. Att veteölens mer diskreta citronaktiga jästighet skulle kunna göra sig hörd genom rauchbierens rökar och tjäriga dunster är nog den största överraskningen, det är inte som man lätt hade kunnat tro en walkover för bitumösa kolväten och destillat av gammal tallstubbe, nej, det är faktiskt en symbios av något slag, med en lätt citrus/lime-aktig eftersmak, en släng jästig funk, runt en fyllig, gomtäckande arom av charkuteri, rökt renkorv och allsköns proteiner som haft en rök-närkontakt av tredje graden. Annars hade man, när man häller den, knappast anat att det skulle vara en weissbier, skumkronan är vare sig så toppig eller fluffig som man skulle vänta sig, och inte är det mycket till jästdimma i drycken heller, möjligen något dolt av den lite mörkare nyansen från rökmalten. Men på nåt sätt blir det ändå en livlig, rentav mycket trevlig avkomma av dessa två rätt aparta föräldrar.

Fyra virila hybrider av fem möjliga. Finns inte på systembolaget – vårt exemplar anträffades på Akkurat i Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Orval (1650)

orvalOrval brukar beskrivas som en unik belgisk ale, antagligen i den meningen att den inte låter sig kallas dubbel, trippel, wit eller dylikt. Det stämmer möjligen, men är samtidigt en aning missvisande, då smaken inte är unik så mycket som väldigt allmänbelgisk: här ett spår av leffe-beska, där en hörna westmalle trippel-källarfunk, i botten en antydan om chimay-aktig jästighet. Det blir inte mycket av någon smakriktning och smaken blir, tja, aningen å den överslätade sidan. Samtidigt sitter jag där och smuttar på beskan, den där lätt ingefärs-osande bitterheten, och funderar på om han hade rätt, mannen som först satte en flaska orval i näven på mig. Hans exakta ordval undslipper mig men andemeningen var att det hela smakade typ pepparkakor. Men var den inte bra mycket sötare än såhär? Inte sjutton var den på 6.9%, som det står på den här flaskan framför kameran? Minnets opålitlighet är ju dock lika påfallande som kronisk, och utan annat stöd än att systembolaget i detta nu fortfarande rapporterar att Orval ska hålla 6.2% tvekar man att spekulera. Likväl är det ju ingen hemlighet att bryggerijättar som Carlsberg och Tuborg kontinuerligt uppdaterar sina ölrecept för att ständigt ligga steget före, och erövra flest nätlinnebeklädda kunder. En gammal kollega, numera stadigvarande i Tjeckien, vidarebefordrar mörka rykten om att sådana ölets grundpelare som Pilsner Urquell numera är betydligt mindre beska än de fordom var, och tyska kollegor menar att detsamma är sant för forntida beskans zenit, Jever. När man sen ser gamla trotjänare som Duvel ge sig på nymodigheter som Tripel Hop, ja.. då är steget ändå inte så långt till att tro att en Orval för tio år sen var både sötare och mer pepparkaksaktig. Kanske är den värsta madeleine-kakan den som inte doftar alls som den skulle.

Tre minnen som flytt av fem. Nr 1650 i katalogen, 25.90 kr.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Söderledskyrkan

Trots att Stockholms kyrkor mestadels är lika onaturligt tättbefolkade som resten av staden, finner man på Söderledskyrkan, liksom en del andra kyrkor Gödsvinet besökt, den där känslan av att ha råkat smita in bakom kulisserna. Det är en plats till synes ämnad för allt utom besökare, med udda vrår och vinklar utan uppenbart syfte. Kanske är det bara en naturlig följd av den tid dessa kyrkor är barn av, med arkitektoniska vurmer för modernitet av ett intensivt men kanske något ofokuserat slag. Likväl finns det dock en viss pirrande känsla i att besöka det obesökta, se det osedda, även om det bara är en modernitetens bakgård, med en lastkaj och ett par betong-tegel-avigsidor av alldagliga byggnader i kolossalformat. Låt vara att en del av betongmodernismens framsidor skulle kunna tas för baksidor. Här nedan följer fotodokumentation från en vårtur avd. Bromma och avd. Vällingby företog sig, som nu sent omsider hittat online.

soderledskyrkan-1Uppförd ett stenkast från den modernitetens pulserande åder som den tar sitt namn från, är Söderledskyrkan fullkomligt omfluten av denna nutidens livgivande flod, vägen.

soderledskyrkan-2Det är fyrkantigt, väldigt fyrkantigt, och det är tegel, väldigt mycket tegel. Söderkyrkan ger omedelbart ett kraftfullt och modernt intryck.

soderledskyrkan-3Kyrkskeppet arbetar vidare med detta tema av kubiska former och, ja, tegel, mer tegel, och åter tegel, samman med den lika spontana som sköna obehandlade betongen. Som kronan på verket hade vi turen att vårt besök sammanföll med ett övningstillfälle för organisten (eller möjligen en extremt sparsamt besökt gudstjänst).

soderledskyrkan-4Glasmosaikväggen av Uno Lindberg kastar ett färggrant ljus över de föredömligt kraftfullt fyrkantiga träbänkarna som församlingen andaktsfullt kan sitta och få träsmak i.

soderledskyrkan-5Över all denna ståtliga tegelkubs-tomhet vakar en grupp små träfigurer, till synes en smula ensliga inför detta hav av storslagen tegel-modernitet.

soderledskyrkan-6Grovt och lite oformligt snidade påminner de oss om forna dagar, då gubbar och gummor satt på små torp och slöjdade näverkontar och träslevar, långt innan modern och rationell produktion av samma föremål i glansig och stryktålig hammarplast.

Dessvärre var Gödsvinets utsända alldeles för tagna av all denna storslagna modernitet för att uppmärksamma att det någonstans i Söderledskyrkan finns ett kolumbarium, denna kanske inte alltför välkända begravningsform som vi tidigare uppmärksammat. Vi när en förhoppning att i en framtida rapport kunna låta er läsare ta del av detta!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.