Alla inlägg av zonk

Jever Fun (II)

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.

Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som ”besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas ”alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.

Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Den transgressiva ölen

Den transgressiva ölen är ölen du känner att du inte borde dricka men som ändå står där framför dig. Kanske är den ett brott mot arbetsmoralen, mot hälsomoralen, mot tidsmoralen eller bara sensmoralen. Eller så har du bara slutat dricka och ens en alkoholfri öl känns som en överträdelse, en bro för långt, en spatsertur längs Ginnungagapet, rysk roulette, eller att jonglera med nitroglycerin med en spann över huvudet. Det låter spännande att leva farligt men helst vill man kanske ändå inte sluta sina dagar i vithajens käftar eller med ett trasigt fallskärmssnöre i handen.

Gödsvinet Bromma tog i varje fall steget och resultatet var, som den snabbtänkte läsaren kanske hoppats eller gissat, inte riktigt så illa som att skjuta heroin på en skitig toalett eller brottas med bakfulla björnar bakom galler. Faktum var att det smakade öl, väldigt mycket öl, även om eftersmaken inte var densamma och alkoholen inte tryckte på några belönings-knappar i hjärnan – en halv procent räcker inte långt där, helt enkelt. Framförallt kändes det dock som att komma hem. Mången bägare har svingats på månget uteställe, vissa bättre, andra sämre, men det har varit en inramning till utekväll efter utekväll. Många jag känner har fortfarande denna vana och det kändes lite som att komma tillbaka till en gemenskap. Samtidigt var det, både där och då, och dagen efter, skönt att slippa den andra halvan: svängningar i temperament och hårbotten kan jag klara mig utan.

Tre öl utan att dricka öl av fem möjliga. Kostar mindre än den smakar. Alltmer spridd, med alltmer smak.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

The Heart of Darkness

Avgrunden lockar oss, vi stirrar in i mörkret och stånkar i läckande båt upp för den djungelflod av självpåtaget ondskap som förtrollat oss, bergtagit oss, fascinerat oss tills vi inte kan titta bort, inte kan låta bli att söka upp den, vältra oss i den, för ett ögonblick bli ett med den, känna den djupt ner i det vi är rädda för är vårt innersta själv. Jag har vandrat teets vägar en tid nu, och jag har känt mörkrets korrupta lockelse, jag har stirrat den i ögat och hällt kokande vatten över den. Jag har bryggt den, den ursprungliga söderblandningen från The Tea Centre of Stockholm, denna malström av blommigt te som håller på att dra ner hela te-sverige, ja hela te-världen, i sitt infama inferno.

Närkontakten följer ett blott alltför typiskt mönster. De första intrycken av besten överträffar vida dess förskräcklighet vid närmare bekantskap: mannen i gummidräkten är inte så läskig i närbild som i ögonvrån, och är i slutändan mer småmysig än skrämmande. Söderblanding, denna urkälla till svenskt blommigt te, fungerar precis så. De torra löven är en sannskyldig orgie i fruktiga och blommiga odörer, de luktar potpurri med inslag av sviskon och dadlar. De våta löven är betydligt mer återhållna, och doftar friskt, syrligt fruktigt, antydan av blommigt, kryddigt, med lite vått gräs på slutet. I jämförelse med dessa båda är teet tamt och rundlagt: knäckig doft med undertoner av citrus och sommarblomster, och en än mildare och rundare smak – en enkel maltig och besk te-smak, avrundad med ett vagt sammelsurium frukt och kronblad. Om man avhåller sig från näs-närkontakt med de torra löven är det faktiskt ett riktigt balanserat te, måhända att en tefantast kan invända att blomstertonerna skulle kunna skölja synnerligen enkelt te i grunden.

Nej, jag har svårt att bli sådär riktigt irriterad på söderblandning, det är trevligt på sitt sätt, sen hade man förstås tyckt det var roligare om fler caféer hade serverat ett bredare urval icke smaksatta teer av bättre kvalitet. Om vi kan lura på hipsters, trendmedvetna och de där utpräglade sökarna efter nya smakupplevelser att icke smaksatt te av finare sort är det nya svarta, kanske det kan bli om inte en IPA-revolution så i varje fall lite mer variation bland tesorterna man hittar bortom tebutikerna. Vi på Gödsvinet kommer göra vår del i detta projekt, och hoppas att ni läsare kommer göra er. Tesverige, nej, tevärlden behöver er. Det ligger på era axlar att dricka och bjuda igång terevolutionen, en kopp i taget.

Söderblandning, tre mörker av fem möjliga. 65 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Dagens betong: Immanuelskyrkan, Stockholm

Det har varit ett gravt underskott av betong på Gödsvinet på senare tid, denna modernitetens kanske främsta vitamin, så för att ge vår läsekrets denna omistliga del av den mentala kostcirkeln kommer här en liten samlarbild från den ack så skrovligt sköna Immanuelskyrkan som pryder Kungstensgatan i Vasastan. Med sin kontrast mellan ljuvligt grå råbetong och murrigt brunt tegel med bara en aning av rött är den en lisa för själen, balsam för ögonen, man kan nästan känna betongens rugosa yta mot fingrarna, ja, man blir glömsk av trafik och fotgängare som med strollers och kantiga attache-väskor rusar trottoaren lång. Det är poesi från 1974, och vi hoppas få tillfälle till ett noggrannare studie även av innanmätet, om möjlighet gives.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Japanskt Sencha

Sencha är en sorts japanskt grönt te, och är lite av standardtypen om man får tro vad folk säger, och det får man väl göra ibland. Japan kan lätt framstå som ett lite eget land, med lång och djupt rotad vana av att göra saker på sitt eget, lite annorlunda sätt, och det var också det intryck vi fick när vi doftade på ett knippe japanska teer på Tehuset Java på Odengatan. Deras Sencha hamnade i påsen på en något udda grundval, rakt motsatt den princip vi vanligen följer: det var det som doftade minst knasigt. Det känns dock trevligt att veta att det finns en reserv av teer därute med nästan för mycket personlighet, efter ett antal svarta teer med relativt mycket breakfast-te över sig. Inget fel på breakfast-te, absolut inte, det är utmärkt gott te och jag dricker det gärna och ofta, men variation är också vackert, i te likväl som i öl, vad folk än säger om den saken.

Vår sencha har vackert platta löv, skimrande i mörkgrönt, lite som fallna takplattor, och sprider en vag doft av metall och gräsklipp. De våta löven sprider en intensiv arom av tång på sommarstrand och sparris. Teet har en pigg färg, nytert gulgrön, och för tankarna till Dansk Citronvand innan glädjedödare började anklaga färgämnena för leverskador, allergier, och annat trams. Doften är en blandning av våld mot växtlighet och buljong, med en ton av kokt kål. Efter detta kommer smaken lite av en överraskning. Visst, det är en tydlig och möjligen något udda anfang av av alger och havsbukt, men sen smakar det ändå rätt teigt, sådär lite beskt, aningen maltigt, om än med ett avslut av umami.

Till syvende och sidst är denna sencha ett trevligt om än aningen knasigt te, och det ska bli intressant att pröva sig vidare bland teer från soluppgångens land.

3 radioaktivt gröna jättemonster av 5 möjliga. 64,50 kr för 50 g, Tehuset Java, Vasastan.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

En svensk klassiker

Vissa säger att en svensk klassiker är att springa runt Vänern, simma en halvmil i en isvak, rulla sig i en hög rostig spik, och slå sig själv i huvudet med en planka femton gånger. Tro inte på dem. GBs Sandwich, däremot, är en svensk klassiker. Enkel, sparsmakad och välavvägd, med perfekt balans mellan choklad och vanilj, låter den kaka och glass mötas i en läskande men tuggig union, kall men varm, söt men inte överladdad, större än en munsbit men tar slut precis innan man fått så man blir övernöjd. Det är så här perfektion ser ut. Titta och lär.

Fem klassiker av fem. Finns där den alltid funnits. Fortfarande inte dyr.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Golden Kenya

Jag ska villigt erkänna att Kenya inte ens fanns på min karta över teproducenter, kanske är de inte lika namnkunniga som en del av de gamla rävarna. Faktum är dock att Kenya producerar en hel del te – bara Kina och Indien producerar mer. Det mesta blir det CTC av (crush, tear, curl = typiskt tepåse-te), men en del skördas och bereds som helblads-te. En av dessa varianter har hittat till Sibyllans i Stockholm, och det var där vi gjorde dess bekantskap.

De torra löven har bara en hint av rökighet, medan de våta drar lite vagt åt läder, kokta grönsaker och malt. Teet har en rund, maltig doft, nästan lite brödig, och smaken är helt klart åt breakfast-hållet, fast aningen tunnare och beskare, utan den rondör som brukar utmärka sådant te. Nej det här var inget speciellt kul te – även om det inte var något fel på det, är det inte något man kommer ihåg. Likväl är det på inget sätt dåligt, koppen tog slut ganska fort och det känns definitivt te i munnen och i kroppen.

Tre knappa telöv av fem möjliga. 69 kr/hg på Sibyllans.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Burgers & Beer, Odengatan

Det här med burgarhak med hemsvängda burgare, dressing, osv är ju gammal hatt numera, men för oss som varit ute ur matchen ett par år är det fortfarande nytt, om än kanske inte hett – vårt hjärta bankar nog hårdare för korven, såväl i kiosk som på restaurang. Ändå är det inte dumt med en burgare och även om det kan kännas aningen dekadent till lunch, så har det sina fördelar: med en ballast av malt kött, pommes, och ketchup står man sig även under en längre expedition längs stadens gator.

Burgers & Beer levererar vad det står på lådan, och de gör ett juste jobb, om än inget underverk. Burgaren är saftig och det är precis lagom krisp från sallad och grönt för att distrahera de semi-rationella bitarna av hjärnan från flottchocken som reptilhjärnan sitter och väntar på. Dressingen är trevlig, men vi tycker smaken är lite oortodox – är det en hint av dragon vi känner där bland mayo & tomat? Pommesen är dessvärre lite trötta, aningen åt det mjuka hållet inuti, även om de är rykande heta när vi får dem. De funkar med en rejäl dos ketchup men är ingalunda höjdpunkten.

För den som dricker sådant, verkar det finnas en riktigt hyfsad öllista – om inte i paritet med ett seriöst ölhak, så ändå med några axplock från Omnipollo, Dugges, mfl som vi noterar inte dyker upp på hemsidan. Vi ser även ett par av de där ölen med klatschiga namn som anspelar på båtar, tropikerna, solen etc, öl man inte hört talas om, men som man liksom nästan kan smaka, med en vibb av light-IPA och tropisk juice. Kanske är det bara vatten, sol och djungel som skickar fel signaler, men det känns som man varit där förut. Nåja, det är inte längre ett av mina problem – jag lämnar det åt er öldrickare att grunna över hur man bäst beställer öl från en lista med mer eller mindre okända storheter.

Tre och en halv burgare av fem möjliga. 115 kr för burgare, pommes, och ett glas vatten (luncherbjudande). Nästa gång ska milkshaken provas!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sibyllans Kaffe- och tehandel

Vissa saker kommer man helt enkelt för sent till. Sibyllans kaffe- och tehandel på Östermalm må ha hängt med i över 100 år men det är tydligen sig inte likt sedan det bytte ägare för några år sen, om vi ska tro ögonvittnesuppgifter, och jag ser ingen anledning till varför vi inte skulle göra det. Jag hävdar dock fortfarande att det är åtminstone någon form av randiga snören som försluter påsarna med löste man köper. Personalen är, om inte charmigt vresig, åtminstone inte främmande för att ge en kund som inte lyssnar på råd en liten bitsk blick, och jag förväntar mig inget annat på Östermalm. Tydligen ligger bakom butiken ett ståtligt te-rum, och det finns även ett sidorum i framdelen vars syfte huvudsakligen tycktes vara att visa de klart färgade burkar som är till salu, samt bygga pyramider av olika varor.

Detta sagt, säljer de ett trevligt utbud teer, om än något ostrukturerat på hemsidan, med smaksatta varianter inblandade bland resten. Deras Ceylon Dimbula har blivit en riktig långkörare hemma hos oss, och vi fick såklart med oss lite Sir William, husets kanske mest kända blandning – även om den nu kanske bara är en skugga av sitt fornstora jag, om vi får tro rapporterna. Deras kaffeutbud har ju andra ordat om, det enda jag kunde notera var att de nyligen slutat saluföra Yirgacheffe, min gamla etiopiska favoritböna. På det hela taget får jag dock säga att Sibyllans Kaffe- och tehandel är utmärkt väl värd ett besök, och en dag kanske vi får vägarna förbi deras te-rum, det återstår att se.

Fyra randiga snören av fem möjliga. Sibyllegatan, Östermalm, precis där man kommer upp från T-banan, om man går åt rätt håll.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.