Alla inlägg av zonk

Räkmackans dag

Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

Keemun Gongfu

Keemun gongfu kan mestadels beskrivas som en lite lättare och mindre spretig kusin till Keemun Hao Ya, med ett trevligt kanel-kardemumma-drag i smaken. Det är ett lätt te, friskt och porlande, och det har inget av den där syran, rentav surheten, som man kan hitta i det billigaste Keemun-teet. Man kan ana en ton av bärighet, men det är en parantes till den maltiga kryddigheten, jag vill inte säga glöggig nästan, men nästan glöggig. Gongfu är förresten ett annat sätt att skriva kung fu, kinesisk stavning med latinska bokstäver kan som bekant variera lite beroende på i vilket tidevarv man translittererat. Kung fu förknippas kanske i väst främst med kampsport, men det betyder egentligen bara något i stil med att ”göra det mästerligt”. Te kung fu blir alltså kinesisk teceremoni, där man brygger i en liten kanna, med en stor mängd te, flera gånger på raken, men bara helt kort varje gång, detta för att utforska och njuta av hur teet förändras från bryggning till bryggning. Keemun gongfu är således en variant av keemun-te avpassad för just kinesisk teceremomni. En dag ska jag dricka teceremoni, och en dag ska jag lära mig att göra det själv, men tills dess kan jag lugna er med att Keemun gongfu går alldeles utmärkt att brygga på vanligt vis också. Det är ett lite eget, finurligt te, udda, kul att dricka och fundera lite på, och passar fint sådär efter någon kopp annat te, när man behöver pigga upp sig med något lite annorlunda.

Tre och nio elftedelars små mysterier av fem möjliga. 89 kr/hg, In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Försöksverksamhet

Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Assam Chardwar Golden Tippy

Assam Chardwar är ett te av English Breakfast-snitt, och som sådant har det en vital funktion att fylla som första te vid skrivbordet på kontoret, te på maten, förstärkningste, och te med sprutt i. Det är jobb som vår vän Chardwar gör med bravur, det är ett fylligt, robust, väl avrundat te, med en rejält maltig smak, och en trevlig beska. Till skillnad från enklare teer av likartad typ är det också en klarhet och tydlighet i smaken, som en ren ton istället för ett brus, som gör det ett par snäpp bättre än något billigt från Lipton. Allt i allo är det inte ett de stora åthävornas te, men det är en slitvarg, ett bra standardte, och som kanske kan anas på bilden har påsen fort börjat bli tom, det kommer få bli en tur förbi Mood for Tea för en påfyllning snart. Det är bästa betyg för ett sådant te, och visar tydligt på hur det de senaste veckorna blivit mitt go-to-te i många situationer.

Tre och trekvarts standard av fem möjliga. 95 kr/hg på In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

It may be stereo, but it’s still mono

Jag hade en gång mage att inför en kanadensisk kollega påstå att ostarna därborta på andra sidan pölen är något å den själlösa sidan. Hon kontrade med att svensk ost minsann inte är så mycket att hänga i julgranen heller, vilket jag fann för gott att inte svara på. För även om jag hade sagt att vi är både ett och två snäpp över genomsnittlig amerikansk ost (kalla förresten aldrig saker i Kanada amerikanska om de inte är just från USA), så har svensk ost helt klart viss förbättringspotential, som man säger.

Därför är man ju glad åt varje ansats till nyskapande bland svensk ost, även om det kommer från nidingar som Arla, som ju annars mest är kända för att montera ned lokal svensk osttillverkning. Så det var med bitvis positiva om än blandade känslor vi plockade på oss en av deras nya Dacke-ostar. På håll hade man kunnat ta det för prästost, ja, faktiskt på ganska nära håll, och det intrycket är heller inte missvisande, för det är precis så den smakar. Prästost, möjligen med en något syrligare ton, men jag hade inte velat sätta fem öre på att skilja den från en vanlig prästost i ett blindtest. Missförstå mig inte, jag gillar prästost. Prästost är utmärkt ost och jag har ätit mången rostemacka med prästost på. Jag kommer äta många till. Men saken är ju just den att prästost liksom redan finns, så jag har svårt att känna att det är sådär riktigt spännande eller givande när någon skapar en i stort sett identisk ost och ger den ett nytt namn. Kanske dansar Arlas ostmakare speciella danser för Dacke-osten, kanske förbannar de Vasa-släkten och alla dess ättlingar, jag vet inte. Men vad de än gör annorlunda ger i varje fall inte mycket till synbart resultat för mig som sitter där med osten på mackan, och jag känner därmed ett visst bristande intresse för saken, såvitt de inte fullständigt bryter mot rim och reson eller livsmedelssäkerhet i tillverkningen kan det vara mig egalt. Så jag satt där med min ostsmörgås och tänkte på den luttrade skivbolagschef på svenska Energy records som fällde den beryktade kommentaren ”It may be stereo, but it’s still mono”, om musik som för all del släpptes i stereo men som inte precis gjorde nån grej av det. Nu är det förvisso ofta väldigt irriterande med sjuttiotalsmusik som leker med stereoeffekter, speciellt om man råkar lyssna med hörlurar, men jag hade hellre sett någon slags progressiv ost, om än missriktad och onödigt komplicerad, än en fullständig klon av en existerande svensk ost.

Dacke är alltså en lite speciell ost att sätta betyg på. Som ost betraktat är den god, för prästost är ju generellt sett smaskigt. Som unik skapelse är den däremot aningen misslyckad och redundant. Eftersom priset är hyfsat snarlikt mot prästost får den betraktas som prisvärd i samma mån som prästost, vilket är ett bra betyg. Vi får bara hoppas att nästa nya svenska ostskapelse går att skilja från det befintliga beståndet i ett blindtest.

Fyra kloner av fem möjliga om man betraktar smak, eller två om man ville ha något eget och unikt. Välj själv. Finns där ostar finns.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Glass, Stikki Nikki

Såhär års kan det ju även vara dags att lite sådär lagom bittert påminna sig om hur det är att äta glass utomhus på ett sätt som inte är förenat med isande kyla och rysningar långt ner i fotabjället. För den som letar lite bättre glass är det möjligt att Stikki Nikki kan verka som ett bra koncept. Organiskt, och ser lite sådär handgjort ut, och grejer. Ja, det är är ju få som är ute efter oorganisk glass, antar jag, även om det är ett intressant koncept, man kan ju förstås utgå från is, som inte är det minsta organiskt, och leta upp någon smaksättare som är helt skild från naturen. Ja, eller så leder det bara till en billig syntetisk isglass. Sanningen är dock att man nog lika gärna kan gripa efter en sådan, för Stikki Nikki är inte värt 60 kronor för två skopor, det är lite för sött och smaken lite för odefinierad, och hade jag gett den till en italienare hade jag fått en såndär överseende nedlåtande blick tillbaka, och det hade varit välförtjänt. Likväl ser den förbannat frestande ut på bilden, men det är nog solen som luras, den där sortens sol som är varm och händer på dagar när man är utomhus och njuter av det. Aja. Man får påminna sig om svettiga t-banevagnar och kletiga stolsryggar och låtsas som att maj inte är ett halvår bort. Nej det är inte alls frestande med glass i solen, och förresten är den inte ens god.

Två och en halv kula av fem möjliga. Kostar mer än det smakar.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

In the Mood for Tea

Ett stenkast från Odenplan har jag hittat mitt te-mecka i Stockholm. Jag trivs på Tea Centre, Sibyllans har fina grejer, men här på In the Mood for Tea har jag hittat mina absoluta favoriter, och finner ofta nya teer som jag fastnar för. Härifrån kommer helgfrukostens måste, Golden Yunnan, härifrån kommer jobbdagens klassiker, Himalayan black, härifrån har jag köpt en bunte nya teer som förkylningar och en myckenhet arbete hindrat mig att recensera (vi hoppas på bättring där!). Det är inte svårt att spendera en smärre förmögenhet på te här på Mood, men det finns likaså rimligt (100-ish kr/hg) prissatt te av mycket trevligt slag. In the Mood for Tea är en liten skatt, och var te-älskare som har vägarna förbi borde ta tillfället i akt att kliva in, prata te, och köpa sig nåt trevligt att prova. Det är inte ofta man får en sådan ogarderad rekommendation av underskriven, men här är det faktiskt på sin plats. In the Mood är huvudet över klungan, en liten guldklimp i tedjungeln!

Fem pärlor av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bilder från sommaren

Såhär års när det regnar småspik horisontellt kan det vara bra att påminna sig om vad man förlorat, om en tid på året när man kan vara utomhus utan att ägna sig åt avancerat självplågeri, och såna saker som halka eller vinterdäck känns ofantligt avlägsna. Se till exempel på Axela, ett ganska genomsnittligt stor stark & entrecote-hak på söder. Man kan sitta och svenna loss med bea och en kall Carlsberg under lövverket och lyssna på bilarnas stillsamma  dån på Götgatan ett stenkast bort och bara njuta av att det börjat svalna framåt kvällen, ja, känna sig lite som om man bor på någon lite mer beboelig plats än vår mestadels iskalla och ogästvänliga nord.

Det är på inget sätt något glassigt ställe men som sommarminne fungerar det utmärkt, det är sådär precis lagom ouppnåeligt och man börjar fundera över hur mkt flygskam man kan förtränga för chansen att på ett njutbart sätt äta utomhus igen inom de närmsta sex månaderna. De flesta semesterorter kan mycket väl förse en med fullgoda substitut till såväl köttbit som Carlsberg, om inte bättre, och när man är tillbaka kan man väl klara sig ännu ett tag innan insikten om behagligt väder passerat sin halveringstid och liksom försvunnit ur medvetandet och man åter är fast i tanken på omvärlden som ett grått och kallt elände man måste genomleva i evinnerlighet innan det finns hopp om livet igen.

Fyra sommarminnen av fem möjliga. Prisvärt för vad man får, om man är sugen på det.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Black Dragon Pearl

Från Kina kommer detta svarta te som formats till vad de kallar drakpärlor men som i ärlighetens namn mest påminner om kaninpluttar. Det är ett lite udda te, som smakar lite av kardemumma och anis, ja, det drar lite åt salmiak a la Jätte Salt, faktiskt. Det är inte ett te med en jättestor kropp, men det har en distinkt och väldigt speciell maltighet, lite skånepepparkaka och kolakakor över det. Ändå är det inte sött på något sätt, man kan inte med trovärdigheten i behåll prata om honung, frukt eller bär, nej det är stramt och hårt hållet, exakt i sin märklighet. Kaninplutten, förlåt drakpärlan, tar sin tid på sig att veckla ut sig, och likadant är det med smaken. Eventuellt får man testa sig på en riktig långbryggning framöver. Allt i allo är det alltså ett klart udda och eget te, långt borta från allt vad English breakfast tea heter, även om det är aningen tunt. Det är en trevlig om lite kufisk bekantskap, det hade suttit fint i varje gammal stofil och excentrikers hand, ja, jag oroar mig att jag är på god väg att bli just en sån där knasig te-gubbe. Men det må väl vara hänt, isåfall.

Tre och tre fjärdedels rullklump av fem möjliga. 131 kr/hg på The Tea Centre of Stockholm.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Eriksberg Hovmästarlager (1954)

Eriksbergs hovmästarlager är en dimmig bekantskap från en sen kväll på en tveksam krog, eller så luktar den i varje fall, sådär ful-lager och ölslattar som hamnat på bordet, på golvet, i hörnet och i porten. Smaken är omedelbar och defintiv, just en sådär fyrkantig ful-lager-beska, tysk och krum som igor, lite platt maltig, men ändå inte hopplös, den funkar, den är i varje fall inte söt, man sitter med nån slags fulöls-nostalgi från sena kvällar, det är inte så dåligt, det är ju i varje fall en efterfest med något kallt att dricka, det är bättre än att alla ställena har stängt och ingen har något hemma, det är en till öl att fukta strupen med innan det är dags för burgare och hemgång. Gott så – det är inte en öl jag hade valt i första hand, men om man nu satt sig före att testa alla alkoholfria öl man kan hitta till salu (utan alltför stort omak), så finns det betydligt värre. Och det är ju inte fy skam trots allt.

Två och två tredjedels fyrkant av fem möjliga. Finns mot rimligt pris hos välsorterade livsmedelshandlare, eller hos Systembolaget, nr 1954, 11:90 kr.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.