Tagg-arkiv för: Etiopien

Muttley & Jack’s Koke Washed Yirgacheffe

Jag tror inte jag hade kunnat skilja M&Js två permutationer av Koke Yirgacheffe i ett blindtest, men de har det gemensamt att de kanske är aningen syrliga, att de är väldigt gott kaffe, och att de inte når riktigt hela vägen till den där nästan himmelska nivån som Yirgacheffe gjort i mitt minne. Samtidigt är ju minnet allt annat än pålitligt, men vad gör man om inte fortsätter leta och testa, för att försöka matcha det? Sedär livet i ett nötskal. Om Koke Washed hade jag sagt att det nog är aningen sötare och mer aromatiskt i smaken och aningen mindre syrligt än Koke Honey, vilket tar det ytterligare ett snäpp upp mot den sjunde koffeinhimlen. Det är ett förbannat bra kaffe och jag hade rekommenderat det till vem som helst som vill komma bort från mörkbryggt standard-kaffe som annars härjar fritt och ohejdat i vårt avlånga land. Inte för att skånerost är dåligt kaffe, kanske, men jag i varje fall sträckt mig efter Mollbergs istället, så länge jag kan minnas, och jag började dricka kaffe för att ta mig igenom tyskan på högstadiet utan att fullständigt falla igenom. Mitt enda aber med Koke Washed är att jag redan hittat ytterligare en Yirgacheffe-variant, från M&Js dessutom, som är strået vassare. Mer om den i en framtida recension!

4.15 iterationer av 5 möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Muttley & Jack’s Koke Honey Yirgacheffe

Ett slag kändes det nästan som att jag hade glömt varför jag sökte mig till M&J, nämligen att de saluförde min gamla kaffe-käpphäst Yirgacheffe, denna etiopiska gudagåva till kaffedrickarna. Men nu har jag hittat till den här recensionen, slutligen. Jag har dragit mig för den, provbryggt kaffet med tratt och låtit bönorna dra en minut, tre minuter, fem minuter, testat olika tider i presso-bryggaren, malt det finare, malt det grövre. Jag har jagat den perfekta bryggningen av de här bönorna, och jag har gjort det för att de inte riktigt lever upp till min minnesbild av Yirgacheffe, det har varit lite för syrligt, lite för tunt, inte riktigt den där explosionen av smaker som jag minns. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett bra kaffe, det här, bara inte riktigt i världsklass. Man hittar fortfarande de där tonerna av citrus och mango, passionsfrukt, och tungviktig kakao, de malda bönorna har fortfarande en arom som får det att rycka i kaffetarmen, men det når inte riktigt upp till toppen. Men dessbättre finns det ju inte bara en sorts Yirgacheffe från M&J, det finns ju tre – just nu. Sorter kommer och går. Utan att gå saker alltför mycket i förväg har en av de andra två en helt annan resonans med avd Brommas kaffe-psyke, och förhoppningsvis ska vi kunna tota ihop en recension om det snart. Men idag är vi här med Koke honey. Sött hade jag kanske inte kallat det, visst har det en rund motvikt till beskan, närapå syrligheten, en balans. Tropisk frukt gör sig påmind på ett mycket fint sätt, eftersmaken är bred och fin och lång, lång, lång, ja, det är ett bra kaffe, det lever bara i skuggan av jättar. Jag kan utan tvivel rekommendera det, kommer antagligen köpa det igen, även om andraplatsen i Yirgacheffeligan kanske svider.

4 second place is first loser av 5 möjliga. Antagligen runt 139-159 kr för 250 g, dessvärre slutsålt på Muttley & Jack’s.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Kahls Ethiopia Sidamo mörkrost

Efter en lång tid med enbart te har nu kaffet stegvis börjat lura sig tillbaka in i mitt liv. Efter att ha levt genom perioder med sju espresso om dagen så är det dock med viss försiktighet man ger sig på denna Sveriges nationaldryck, som kommit hela vägen från Etiopien för att värma och pigga upp oss här i den kalla, mörka nord. I den fjärran forntid när jag drack kaffe var också en av mina absoluta favoriter från Etiopien, nämligen Yirgacheffe. Faktum var att jag brukade smuggla påsar med hela Yirgacheffe-bönor, rostade av Kahls, till de italienska alpernas fotknölar under den tid jag bodde där. Det kan tyckas aningen långsökt, men för den som sätter sig före att prova varenda öl som kan hittas lokalt i en sådan region, är steget kanske inte så långt. Jag hade heller aldrig minsta invändning mot en espresso, men utan en ordentlig apparat för det hemma, föredrog jag pressobryggda, eller filterbryggda, Yirgacheffe-bönor.

Min besvikelse var således stor när jag efter att ha lokaliserat en öppen Kahls-affär i Stockholm insåg att de inte hade Yirgacheffe på hyllan. Men se, de hade visst Sidamo, som jag aldrig testat, i varje fall inte mig veterligen – i Etiopien drack jag säkerligen lokalt kaffe av något slag, rostat till en nyans endast något hitom asfalt, men det var aldrig nån som nämnde vilken sort det var, och jag kom mig aldrig för att fråga, utan drack bara ändlösa koppar macchiato, nästan alltid i samma dansk-designade glas-espressokopp med metallhandtag. Nåväl. Om Kahls Sidamo-bönor får jag tyvärr säga att de inte når upp till den världsklass som Yirgacheffe-bönorna, men det är fortfarande ett habilt kaffe, sådär lagom grovt malet och bryggt cirka två och en halv minut i pressokanna. Det är övermåttan beskt och mörkt, men det finns även en blommighet, en sötma, och en syrlighet. Det är inte den explosion av smaker som Yirgacheffe kan vara, men det är ändå inte så illa, det ska sägas. Förhoppningsvis hittar jag snart någon hökare med dessa rara Etiopiska bönor – vi får hoppas att exvis Sibyllans här i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och börjar sälja dem igen. Och Kahls. Tills dess kan jag dock klara mig riktigt fint på en eller annan kopp Sidamo mellan tekannorna.

Fyra bönor av fem möjliga. 105 kr för 250g, Kahls vid Sergel.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Gojo

Aldrig tvekande inför att spendera en helgdag på ett alternativt vis begav sig Gödsvinets tvenne redaktioner denna palmsöndag till den etiopiska restaurangen Gojo på Södermalm. Etiopiskt på palmsöndagen har såvitt jag kan se alla möjligheter att bli en institution i restaurangstockholm.

Etiopisk mat var på det stora hela en ny upplevelse för mig. Jag minns att vi i lågstadiet fick pröva något som lärarna sa att man tvingades äta i Etiopien men jag är rätt säker på att det bara var ett sätt att öka uppskattningen för skolbespisningen.

Brommas zonk har långt mer utförliga och förmodligen även mer rättvisande erfarenheter av landet och dess kosthållning. Likt Arthur Rimbaud före honom sökte han lyckan i Abessinien men skillnaderna är i ärlighetens namn också rätt stora. Oavsett vilket har han nu ett och annat att säga om flera saker på restaurang Gojos meny och jag hörde flera av dem denna palmsöndag.

En sak man ofta hör om etiopisk mat är vilken alldeles särskild upplevelse det är att äta den. Inte minst det faktum att man äter med händerna framhålls som särskilt trevligt och socialt, särskilt eftersom man ofta delar rätter. Det är en upplevelse men jag kommer inte undan känslan av att jag leker med maten när jag försöker.

På Gojo såväl som på plats i Etiopen serveras maten på en vid tallrik placerad i en genomsnittlig sombrero. Jag beställde en beyeaynetu och zonk en yebeg tibbs och båda rätterna serverades med injera.

Injera är det pannkaksliknande tunnbröd som är grått, syrligt och lätt svamplikt om det gjorts på rätt sätt på sädesslaget teff. Då smakar det endast mycket lite som wettexduk även om det fortfarande ser ut som en sådan.

Beyeaynetu är en samling grytor, kött och vegetabilier serverade som stor, vacker och ganska kladdig oljemålning. Yebeg tibbs är lamm. Båda är verkligen en upplevelse och en mycket mättande sådan även för oss vars fingrar inte fungerar utan en gaffel. Smakerna är inledningsvis fantastiskt nyansrika och varierade för att med tiden allt mer påminna om injera.

Dessa rätter är verkligen något av det mest originella du kan få för en högst rimlig summa pengar i Stockholm och då har jag inte ens sagt något om kaffet än. Kaffet är etiopiskt och mycket bra.

Etiopiskt på palmsöndagen är en upplevelse för alla sinnen och dina fingrar kommer aldrig att lukta detsamma.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.