My cup runneth over. Ja. Jag trodde det var mer plats i koppen eller mindre kvar i kannan, men nu kan jag knappt röra tangentbordet utan att det spiller över. Men vad är en eftermiddag på jobbet utan lite blasfemiskt bra kaffe? Det finns väl ingen i Sverige som inte vet svaret på frågan, men nu har vi i varje fall i Shakisso ytterligare ett sätt att undvika denna hårda verklighet som är det kaffe som så ofta är allt som bjuds. Är det deras bästa hittills? Njae. Inte precis. Det är ett kul kaffe, lite örtigt, syrligt, smakar kakao och nymalt doftar det såklart närmast narkotiskt, som alla bättre kaffesorter. I koppen blir det lite tunnare, men fortfarande förbaskat trevligt. Kanske hade jag önskat mig ett bänne knasiga tropiska frukter. Kanske ska jag ösa på med mer bönor per centiliter vatten i min pressokanna. Ändå är det mycket njutbart, och tanken går helt klart till yirgacheffe när det är som bättre om inte bäst, rikt, beskt, virilt, lite galet, och hade jag inget annat att dricka, hade jag inte lidit i första taget. Likväl är det en fördömelse med vagt beröm: M&J har så mycket annat jag kommer ge mig på istället.

Tre och en halv böna av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Det bästa med Wolichu Wachu är nog namnet, att säga det högt ger mig stor förnöjelse, men därmed inte sagt att det inte skulle vara en förbaskat trevlig kopp kaffe. Nu kommer den ju dock i ett sammanhang, och sammanhanget är en M&J-kavalkad här på svinet. Och det uppfordrar ju. Wolichu Wachu är en klart njutbar kopp kaffe och hade jag druckit den bredvid något annat kaffe, säg bredvid en kopp från maskinen på jobbet, hade jag ju förstås njutit mångfalt mer av dessa bönor från Guji. Jämfört med en del andra microlots från M&J så är ju konkurrensen såklart tuffare. Ändå står sig Wolichu Wachu riktigt hyfsat: det är en mustigt, lite ruffigt, kakao-osande och lite fruktigt kaffe, och det är gott så, även om det är lite tunnare någonstans i mitten än en del av sina vänner från M&J. Det vilar lite mer på sin förvisso trevliga syrlighet, det är inte riktigt samma smakexplosion. Samtidigt, hade M&J inte salufört några andra sorter, hade jag beställt Wolichu Wachu igen. Men nu kommer jag inte göra det.

3.75 nästan av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Jag tror inte jag hade kunnat skilja M&Js två permutationer av Koke Yirgacheffe i ett blindtest, men de har det gemensamt att de kanske är aningen syrliga, att de är väldigt gott kaffe, och att de inte når riktigt hela vägen till den där nästan himmelska nivån som Yirgacheffe gjort i mitt minne. Samtidigt är ju minnet allt annat än pålitligt, men vad gör man om inte fortsätter leta och testa, för att försöka matcha det? Sedär livet i ett nötskal. Om Koke Washed hade jag sagt att det nog är aningen sötare och mer aromatiskt i smaken och aningen mindre syrligt än Koke Honey, vilket tar det ytterligare ett snäpp upp mot den sjunde koffeinhimlen. Det är ett förbannat bra kaffe och jag hade rekommenderat det till vem som helst som vill komma bort från mörkbryggt standard-kaffe som annars härjar fritt och ohejdat i vårt avlånga land. Inte för att skånerost är dåligt kaffe, kanske, men jag i varje fall sträckt mig efter Mollbergs istället, så länge jag kan minnas, och jag började dricka kaffe för att ta mig igenom tyskan på högstadiet utan att fullständigt falla igenom. Mitt enda aber med Koke Washed är att jag redan hittat ytterligare en Yirgacheffe-variant, från M&Js dessutom, som är strået vassare. Mer om den i en framtida recension!

4.15 iterationer av 5 möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Ett slag kändes det nästan som att jag hade glömt varför jag sökte mig till M&J, nämligen att de saluförde min gamla kaffe-käpphäst Yirgacheffe, denna etiopiska gudagåva till kaffedrickarna. Men nu har jag hittat till den här recensionen, slutligen. Jag har dragit mig för den, provbryggt kaffet med tratt och låtit bönorna dra en minut, tre minuter, fem minuter, testat olika tider i presso-bryggaren, malt det finare, malt det grövre. Jag har jagat den perfekta bryggningen av de här bönorna, och jag har gjort det för att de inte riktigt lever upp till min minnesbild av Yirgacheffe, det har varit lite för syrligt, lite för tunt, inte riktigt den där explosionen av smaker som jag minns. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett bra kaffe, det här, bara inte riktigt i världsklass. Man hittar fortfarande de där tonerna av citrus och mango, passionsfrukt, och tungviktig kakao, de malda bönorna har fortfarande en arom som får det att rycka i kaffetarmen, men det når inte riktigt upp till toppen. Men dessbättre finns det ju inte bara en sorts Yirgacheffe från M&J, det finns ju tre – just nu. Sorter kommer och går. Utan att gå saker alltför mycket i förväg har en av de andra två en helt annan resonans med avd Brommas kaffe-psyke, och förhoppningsvis ska vi kunna tota ihop en recension om det snart. Men idag är vi här med Koke honey. Sött hade jag kanske inte kallat det, visst har det en rund motvikt till beskan, närapå syrligheten, en balans. Tropisk frukt gör sig påmind på ett mycket fint sätt, eftersmaken är bred och fin och lång, lång, lång, ja, det är ett bra kaffe, det lever bara i skuggan av jättar. Jag kan utan tvivel rekommendera det, kommer antagligen köpa det igen, även om andraplatsen i Yirgacheffeligan kanske svider.

4 second place is first loser av 5 möjliga. Antagligen runt 139-159 kr för 250 g, dessvärre slutsålt på Muttley & Jack’s.

Efter en lång tid med enbart te har nu kaffet stegvis börjat lura sig tillbaka in i mitt liv. Efter att ha levt genom perioder med sju espresso om dagen så är det dock med viss försiktighet man ger sig på denna Sveriges nationaldryck, som kommit hela vägen från Etiopien för att värma och pigga upp oss här i den kalla, mörka nord. I den fjärran forntid när jag drack kaffe var också en av mina absoluta favoriter från Etiopien, nämligen Yirgacheffe. Faktum var att jag brukade smuggla påsar med hela Yirgacheffe-bönor, rostade av Kahls, till de italienska alpernas fotknölar under den tid jag bodde där. Det kan tyckas aningen långsökt, men för den som sätter sig före att prova varenda öl som kan hittas lokalt i en sådan region, är steget kanske inte så långt. Jag hade heller aldrig minsta invändning mot en espresso, men utan en ordentlig apparat för det hemma, föredrog jag pressobryggda, eller filterbryggda, Yirgacheffe-bönor.

Min besvikelse var således stor när jag efter att ha lokaliserat en öppen Kahls-affär i Stockholm insåg att de inte hade Yirgacheffe på hyllan. Men se, de hade visst Sidamo, som jag aldrig testat, i varje fall inte mig veterligen – i Etiopien drack jag säkerligen lokalt kaffe av något slag, rostat till en nyans endast något hitom asfalt, men det var aldrig nån som nämnde vilken sort det var, och jag kom mig aldrig för att fråga, utan drack bara ändlösa koppar macchiato, nästan alltid i samma dansk-designade glas-espressokopp med metallhandtag. Nåväl. Om Kahls Sidamo-bönor får jag tyvärr säga att de inte når upp till den världsklass som Yirgacheffe-bönorna, men det är fortfarande ett habilt kaffe, sådär lagom grovt malet och bryggt cirka två och en halv minut i pressokanna. Det är övermåttan beskt och mörkt, men det finns även en blommighet, en sötma, och en syrlighet. Det är inte den explosion av smaker som Yirgacheffe kan vara, men det är ändå inte så illa, det ska sägas. Förhoppningsvis hittar jag snart någon hökare med dessa rara Etiopiska bönor – vi får hoppas att exvis Sibyllans här i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och börjar sälja dem igen. Och Kahls. Tills dess kan jag dock klara mig riktigt fint på en eller annan kopp Sidamo mellan tekannorna.

Fyra bönor av fem möjliga. 105 kr för 250g, Kahls vid Sergel.