Författare: zonk

St Agur

av zonk

St Agur är en ganska ny ost, framtagen av ostmakarna Bongrain 1988, och den känns onekligen aningen designad. Mildare än en Roquefort, lätt att bre, rik i smaken men inte överväldigande, är det inte nån extrem ost, om än en mycket smaskig sådan. Den är delikat syrlig, med en skönt grön smak, krämig och gräddig, med bara en touch av ammoniak som sticker behagligt längst bak i gommen. Den är rik, närmast smörig i konsistensen, och man hade nästan gissat på en fetthalt över 40%, när den klockar in på 33%, sådär lite i mittfåran för en ädelost. Det är svårt att inte tänka på en Gorgonzola, men där är St Agur helt klart den lite mindre kantiga osten, med lite mer avfilade hörn, inte så knepig eller så extrem. St Agur är annars osten jag känner till för att kompisens femåring äter den med god aptit. Nån typisk barnost kan man dock knappast anklaga den för att vara.

3.7 nykomlingar av fem möjliga. 199 kr/kg på Wijnjas Grosshandel.

Wijnjas Grosshandel

av zonk

En trevlig sak med Stockholm är alla specialaffärer som gömmer sig bland stadens gator och kvarter. Bara ett stenkast från Engströms Trikåaffär AB (”För herr, dam och barn!”) ligger till exempel Wijnjas Grosshandel, där en myckenhet personal trängs med en än större mängd ost bakom en ingång förbi en gaffeltruck och några muntra skyltar. Urvalet är stort – runt 400 ostar trängs enligt uppgift i diskarna – och priserna facila. Det är full ruljangs och kunder dryftar hemtamt ostars smak och provenans med ostmästarna, och en strid ström anställda går fram och åter med ostar på väg till andra restauranger och butiker. Det finns även ett mindre urval andra delikatesser – skinka, korv, och nån slags konstifik det-är-inte-läsk, men det är osten de flesta är här för. Vi går hem med en bit 18-månaders Kvibille Cheddar och lite St Agur, nöjda och belåtna.

Fyra ostar av fem möjliga. Bergsgatan 24, Kungsholmen, Stockholm. Öppet vardagar 8-18 och lördagar 10-15.

Lamm på Da Peppe Due

av zonk

Efter att tidigare ha avnjutit en pizza på da Peppe Due, fick avd Bromma härom dagen tillfälle att återvända till denna italienska restaurang. Peppes är om ingen bodega ändå lite av en såndär kvarterskrog man kan hitta neråt medelhavetstrakten, fast snäppet bättre, och förstås dyrare. För att vara Stockholm är ändå priserna ganska resonabla.

Och så kommer vi till lilla lammet, och det är en mycket trevlig bekantskap. Ytterlåret, förlåt, ytterfilén, har grillats ordentligt, och till detta serveras en örtsky med ordentlig fräs i, kryddig och het, och spänstiga ugnsbakade rotsaker. Vi väljer potatisgratängen till detta och är i ett litet himmelrike för reptilhjärnan under en god stund, med saftigt kött smältande på tungan, och heta kryddiga toner i en batalj med den krämiga gratängen. Till efterrätt blir det tiramisu, kanske inte så fantasirikt, men vi skyller valet på en lång bortavaro från slika ting, det tycks leda till ett sug efter att testa klassikerna. På detta en kopp te, dessvärre aningen oinspirerad, och kvällen är komplett, man sitter och trummar belåtet på magen som en annan grosshandlare och ser förnöjsamt på verkligheten. Fint så.

Tre och trekvarts dödens lammunge av fem möjliga. Nånstans runt 400 kr-strecket, med bara vatten i glaset.

Lapsang souchong

av zonk

Lapsang souchong är ett rökt te från Kina, och det luktar som ett museum för uråldriga båtar, man kan se dem framför sig, svartnade och drypande, och ens sinusar svartnar invändigt i harmoni. En närmare doft ger en behaglig arom av kåda och skog, tjärig, men inte på samma sätt som en maltwhisky. Det är en odör av brandrök, det luktar gammal tall, kåda, och brinnande gröna löv, ja, man får lite lätt vibbar åt det olagliga hållet. Och kåda! Helskotta vad det luktar kåda!

Smaken är desto lenare, om än inte mild, renons på bitterhet, ja, vi ska inte säga tunn, men definitivt en lättviktare jämfört med doften. Kanske kan man ana lite vanilj och kryddnejlika, men framförallt har vi en skön rökighet, lite som dagen efter man rökt ett gäng cigarrer hemma, sådär lite gentlemanligt. Det sägs att såväl Winston Churchill som Gary Snyder njutit lapsang, och det var tydligen nära ögat att Captain Picard i Star Trek: The Next Generation hade gjort det också, men det var enligt uppgift någon producent som tyckte det var lite för esoteriskt för den tilltänkta publiken.

Som en numera nykter fd fantast av maltwhisky är det här definitivt nåt för mig!

4 mycket behagliga rökar av fem möjliga. Inköpt på Tea Center Stockholm, 59 kr för 100g.

Snälltågets räkmacka

av zonk

För den som färdas mellan rikets huvudstad och landets södra delar är Snälltåget en trevlig bekantskap, med ett gammaldags tågresande till facilt pris. Och då pratar vi trevligheter som en dedikerad restaurangvagn! Givetvis tog avd. Bromma vägen förbi denna runt lunchdags och lika givet var det att slå till på en räkmacka. Snälltåget serverar faktiskt en riktigt trevligt räkmacka, vem som nu än mekat ihop den. Det är rejält med räkor, och de är goda och stunsiga, även om de knappast lär vara handskalade. Det är sådär lite lagom med ägg och dillmajo, och vi ger även plus i kanten för en vettig klyfta citron isf de svårklämda citronskivor som annars ofta ligger där och liksom retar räkmacke-ätaren. Riktiga bestick och en trevlig restaurangvagn med gröna säten, bord med mörkt träfaner, och små gröna lampor lyfter också räkfrossan. Möjligen kunde man valt ett lite mer spännande bröd än polarbröds-cirkeln som ligger under traven räkor, men det är i varje fall piggt och fräscht. Trist dock att man inte kan bjuda på ett glas vatten till maten, utan bara hänvisar till flaskvatten!

På det hela taget är det dock en räkmacka vi kan rekommendera, och gudarna ska veta att man inte sällan blir besviken på sådana.

4 små pigga skaldjur av 5 möjliga. 119 kr i Snälltågets restaurangvagn.

Supreme Teh Kuan Yin Oolong

av zonk

Oolong är ytterligare en av den uppsjö te-varianter som letat sig till västerlandet från andra änden den eurasiska kontinenten. Det är lite sådär halvvägs från grönt till svart te, och tillverkas allt som oftast på diverse lite mer eller mindre ovanliga teplantor. På omvägar har detta oolong-te från Ying Kee tea house landat i avd Brommas kopp, och det är en uppskattad avstickare – det är ett mycket trevligt te. Det har en mild, vagt sötaktig arom, av vegetation och nattblommande växter, som att kliva in i ett botaniskt växthus en vinterdag. Färgen är gyllene bronsig, med bara en skugga ärgig koppar. Det har en rund, len smak, nötig och halmig, med en trevlig bitterhet som ligger och vaskar runt på tungroten. Allt i allo ett mycket behagligt te, som kan passa till såväl en liten toscakaka som en pizzaslice, eller bara drickas i ensamt majestät.

Fyra rara plantor av fem möjliga. Okänd anskaffningsort, d:o pris.

Du ska va president

av zonk

Man behöver inte vara miljonär för att käka Presidents Camembert, men man behöver inte känna sig fattig heller – det är en juste camembert som man gärna käkar lite när andan faller på, till frukost, lunch, middag, men framförallt på kex, när som helst, mitt i natten eller mitt i filmen, alldeles för många kex, och då är det trevligt att den faktiskt inte klockar in på mer än 21% fett, till skillnad från en del andra ädelostar som tangerar om inte hälften så iaf 40% fett. Smaken är en jäkligt typisk camembert, det är svårt att säga väldigt mycket om  den, men den är solid och schysst. Den är inte väldigt personlig, men heller inte sådär blek och tam som den allra billigaste Sunco-osten.

Tre och en halv slagdänga av fem möjliga. Hyfsat billig, finns lite varstans.

Den temporära matgalenskapen

av zonk

Ibland står man där vid spisen och så plötsligen är det nåt som brister, man orkar inte riktigt längre, och det som började så rationellt och vettigt spårar diskret men tydligt och fullständigt ur. Man har drabbats av den temporära matgalenskapen. När den väl har börjat står man snart framför ett kaotiskt sammelsurium och kan svårligen känna igen ens en sådan klok och modern rätt som säg, t.ex., ugnsbakad falukorv.

Det vet ju alla att man måste peta ner osten MELLAN falukorvsskivorna!

Har man tur blir resultatet ätbart utan större leda eller värk, eller åtminstone om man håller för näsan och ögonen. Framtiden får utvisa om det går att förtära ovanstående kulinariska kollaps, eller om det blir en snabb tur till pizzerian för Gödsvinet Bromma ikväll.

Flashbacks

av zonk

När man spenderat några år borta från vanlig mat kan man bli lite nyfiken. Ibland leder nyfikenhet en ner på vägar till ädelost, kebabpizza, potatisgratäng och andra ädla ting. Ibland hamnar man inte precis där man tänkt sig. Grandiosa capriciosa micro-pizza är kanske inget man saknat sådär intensivt, men det dök liksom upp ett sug, en dag. Skräpmat lockar kanske den som ätit en myckenhet ris och mycket lite annat i ett par år? Likt en bilolycka, kanske man inte kan låta bli att undra, att ta en närmare titt? Hursomhelst blev micropizzan en madeleinekaka av sällan skådat slag. Det är något med smaken på tomatsåsen, den lite kufiska kryddningen som drar åt.. basilika? dragon? nån slags ospecad medelhavs-örtkrydda? Något med det aningen sladdriga brödet, den lite för varma osten, den trötta skinkan? Det tar sinnet omedelbart tillbaka till sleten bakfylla, flottiga korridorkök, dataspels-käk, b-rullar på VHS, eftermiddagsslappande i väl insuttna/insunkade soffor, bryggkaffe, jordnötsringar.. det är som en fläkt av gångna tider. Var sak har dock sin tid och micropizzans är nog dåtiden. Jämfört med i princip vad som helst har den inga större meriter, och det kan nog få gå fem år till innan nästa skyfflas in i munnen.

Två flashbacks av fem möjliga. Finns överallt och du borde antagligen köpa något nyttigare, godare, eller billigare.

Saint Albray

av zonk

Saint Albray är en fransk ost namngiven efter ett hittills (dittills?) okänt helgon. Utöver det betakaroten-berikade skalet verkar föga i tillverkningen särskilja den från en camembert. Doften är något mer åt det strump-funkiga hållet och smaken är helt klart en aning för långt åt ammoniak-hållet för att det ska vara riktigt njutbart. Den som endast äter inkråmet och lämnar skalet därhän kommer möjligen undan något av detta, men det är ändå lite i skarpaste laget för oss. Huruvida detta är par for the course eller om vi fått tag på ett måndagsexemplar är svårt att säga, men såhär långt är det svårt att riktigt hitta motivationen att testa igen. En camembert känns som ett säkrare kort, i det läget. Den lilla skylten i ostdisken som påstod att detta skulle vara något för den som ville ha en mildare variant på denna ostklassiker är nämligen synnerligen missriktad.

Två felvrängda tungor av fem möjliga. 229 kr/kg på ICA.