Författare: zonk

J-fume

av zonk

Efter att under årens lopp ha smakat en eller två sorters rauchbier, fanns det hos Gödsvinet syd av mycket enkla anledningar ingen större frestelse att pröva fler. Hushållsmedwurst på flaska? Det finns säkerligen kulinariska användningsområden för slika drycker, men som just dryck betraktat fanns endast högst begränsad entusiasm. Så trots viss tidigare förplägnad av det våta slaget, var det med viss skepsis vår korrespondent betraktade kvällens värd korka upp en J-fume, en italiensk tolkning av rökt öl, eller mer specifikt, öl bryggd på rökt malt, från bryggeriet Teddy Bier (notera den synnerligen underhållande ikonen på flaskan) i toklilla italienska Mori. En mycket distinkt ton av pyrande enris och spontanbrasa på våt ved spred sig, men efter en närmare olfaktorisk utforskning och en smak-klunk, förbyttes skeptiska uppsyner till leenden – det här var minsann en högst drickbar sak! J-fume är bara lätt rökig, med en brödig maltighet (som dock håller sig i bakgrunden), balanserat med en viss humlebeska, men föga sötma, och har en lång, rökig, trevlig eftersmak. Det är definitivt inte såhär man förväntar sig att öl ska smaka, och vokabuläret kändes vid test-tillfället märkbart begränsat: den enda hållbara associationen var till rökig whisky, men helt utan den tjärighet som kännetecknar denna. Alla tankar på rauchbier var, dessbättre, omedelbart bortblåsta: J-fumes eleganta, torra rökighet har sannerligen inget gemensamt med rauchbierens flytande dansk-salami.

Fyra trevliga överraskningar av fem möjliga. Gödsv. syd har som uttalad målsättning att söka upp bryggeributiken där J-fume är till salu, och testa det övriga sortimentet.

Irie

av zonk

Almond 22, det började så grant – men liksom en utekväll i parken med en kasse fulöl, har det liksom blivit ganska fladdrigt och oklart, utan att man riktigt visste när och hur det hände.. Irie vill inte riktigt ordna in sig i ledet, det är lite wit, lite pilsner, lite humle. Det kan ju låta lite anarkistiskt, rentav lovvärt, men dessvärre är det inte riktigt de mest spännande bitarna ur vardera kategorin man plockat upp – snarare de mer diffusa. Doften är lite citronigt fruktig, och när man kikar ner ser det ju ut som en wit, grumligt gult med en blekvit, lätt löddrande skumkrona. Men sen tar man sig en klunk, och den där witsmaken gör sig inte mycket påmind, det är rent så man tror man sitter med en möjligen lätt citronig pilsner. En ensam humle-atom dröjer sig kvar på tungroten, och man känner sig lite sådär.. lurad.

En och en halv diffus känsla av fem möjliga. Egentligen är inte Irie dålig så mycket som väldigt menlös. Enligt rykte bryggs den inte längre, och jag kan inte säga att jag känner någon större ledsnad över det.

St. Peters Ruby Red Ale

av zonk

Gödsvinet syd när en viss faiblesse för mörk öl, och när vi således sprang på en dittills osmakad ale från St. Peters (som ju givit oss ljuva drycker som cream stout och summer ale), var det kärlek vid första ögonkastet. D.v.s., som så ofta, spanande på avstånd, förutfattade meningar, hopp och fruktan om vartannat, och egentligen ingen kontakt förrän först långt senare. Det fanns ju så många spännande italienska saker som pockade på uppmärksamhet! Men till slut blev det ändå dags att stifta närmare bekantskap, dessvärre under något skumma och dunkla omständigheter. Vår fotograf tappade helt fattningen, och exponeringen blev, som synes, därefter.

Men ölen, då? Jodå, det här är en mycket trevlig red ale: ganska lätt, bra beska, viss kropp och maltighet, men föga sötma eller tyngd. Malten är knappast lättrostad, men heller inte chokladig – den är i ett trevligt mellanläge, och nosar på många olika toner. Så sin mörkröda, endast vagt skummande, tunga uppsyn till trots, är detta faktiskt en mycket lättdrucken och trevlig öl att klunka i rask takt, och då den endast håller 4.5%, är den faktiskt en god kandidat till en sk. session-öl: något man lätt kan dricka många av, utan att vare sig styrkan eller smaken ställer till det. Det må låta slätstruket, men jag vill kalla det välbalanserat! I detta tidevarv av humlebomber är det faktiskt inte dåligt.

Tre mörka dunkel av fem möjliga.

McFarland

av zonk

Ibland sitter man ju där vid någon piazza eller annan, bland spritz-drickare och socialiter, och snaskar snittar. Öllistan ser lika intetsägande ut som .. ja. något väldigt intetsägande.. och solen skiner sina sista strålar genom blonderade luggar. Men plötsligen skådar ens norra öga, som av ett litet under, något otestat, och då inte en dittills okänd variant på Forst! McFarland är där, och den är din räddning från all Becks, Corona, Ceres, etc. Denna förvisso licensbryggda irländska öl är lättsam, men trevligt besk! Jag är annars högst skeptisk till röd öl, efter att många gånger ha blivit served något som mest påminner om lager med en liten tillsats röd karamellfärg och en tesked socker. Inte roligt. McFarland, däremot, är inte övermåttan maltig eller över huvud taget söt alls: den läskar med beska, skummande frisk.

Tre klart godkända tummar upp av fem. Inget fantastiskt, men fullt godkänt. Och det, mina vänner, kan faktiskt kännas helt fantastiskt när man trodde man skulle sitta där med en öl som normalt serveras med en citronskiva i.

Tennent’s Super

av zonk

Jag läste häromdagen att en irländare druckit ihjäl sig, bland annat på öl med vodkashots nerslängda i. Detta påminde mig om att jag drack en Tennent’s Super i helgen. Du kanske inte tycker det låter så trevligt, och det är det inte heller. Tennent’s Super, bryggd och buteljerad av Tennent Caledonian Breweries i Glasgow, klockar in på 9% alkohol, och om man missar det, behöver man nog ta sig en funderare på vad man egentligen gjort med sitt stackars smaksinne. Den skryter vidare med att vara dubbelmalt, och efter tidigare upplevelser av multipel–maltar börjar jag i mitt stilla sinne misstänka att detta är kodspråk för ”riktigt tråkig öl”. När man häller upp denna mörkgula brygd skummar den friskt, men det är det sista friska eller uppiggande man kommer uppleva av den ölen. Den har en vagt spritig maltig doft, med lätt sura toner av, ja, antingen humle eller nåt annat fanskap, som får mig att minnas min barndoms billiga fulöl, druckna utomhus, i trots och brist på bättre. Smaken är nåt åt samma håll, kraftig och krutig, huvudsakligen av alkohol, men med en viss brödig maltighet, och nåt slags besk, vag humlighet. Eftersmaken lyser i stort sett med sin frånvaro, och det är bra, för den vagt klistriga, besk-sura klang som lurar på tungroten vill man sannerligen inte lära känna närmare..

En fulöl av fem möjliga. Eller möjligen fem av fem, det blir inte mer fulöl än såhär. Bra är det i vart fall inte..

Karamalz

av zonk

Som ett led i Gödsvinets insatser för folkhälsan (som kanske mest kännetecknas av annorlunda infallsvinklar) har avd. syd provsmakat ett s.k. alkoholfritt alternativ: Karamalz, bryggt av Eichbaum-Brauereien i Mannheim, Tyskland. I korthet skulle man kunna sammanfatta drycken som mörk sirap utspädd med vatten, då det fullödigt beskriver såväl doft, smak som färg. Det enda addenum som skulle behövas vore väl att nämna att drycken är lätt kolsyrad, ungefär som en rejält avslagen normal läskedryck. En biträdande provare föreslog att drycken påminde lite om alldeles för söt Coca-Cola, men efter en snabb kontroll fann vi att Karamalz faktiskt bara har 10% fler kalorier per volymenhet än den bruna amerikanska läskedrycken, så det är nog snarare avsaknaden av övriga smaker som ligger till grund för detta intryck. Humleextrakt ska enligt burkens utsida finnas bland ingredienserna, men det är sannerligen inte något man hade gissat sig till.

För att ytterligare utvärdera dryckens potential, förvisso inte längre som alkoholfritt alternativ, tillsattes olika proportioner av en enklare spritdryck som fanns till hands: Jack Daniels Tennessee Whiskey. En blanding i proportionerna 1:5 (där den större andelen är Karamalz) gav ett rätt skrämmande resultat: de båda dryckerna gifte ihop sig perfekt, men det blev verkligen inte gott. Resultatet skulle närmast kunna beskrivas som en svagare och väldigt mycket sötare Jack Daniels med lite bubblor i. Kombinationen tar fram det sämsta ur båda dryckerna. Möjligen hade extra is och citron kunnat hjälpa upp det hela något, men tyvärr fanns pga. något bristande förberedelser inte möjlighet att testa denna hypotes. Den biträdande provaren hävdade att det enda han kunde komma på som var äckligare var laxermedlet man dricker inför operationer på sjukhuset, eller möjligen T-röd, och förespråkade tvagning av munnen med sulfa efteråt. Avd. syds föreståndare å sin sida tyckte det påminde om drick-antibitika med sk ”Coca-Cola”-smak. Efter att ha slutfört provningen av denna blandning, testades även en variant med en del J.D. och två delar Karamalz. Resultatet blev inte acceptabelt, men till skillnad från föregående variant i varje fall inte kriminellt. Spritsmaken dolde lite av, ja, de andra smakerna. Som bubblig Jack Daniels, ungefär.

Avslutningsvis frågar sig avd. syd inkl. bisittare vem i hela fridens namn som dricker detta, utöver våghalsiga provavdelningar. Detta är inte ett alkoholfritt alternativ till någonting alls – lustar man efter mörk sirap, kan man om inte annat lugnt säga att det är fullständigt alkoholfritt. Betyg: svart, rakt, kompromisslöst streck. Ta ett glas mineralvatten istället, om du kör.

Blanche de Valerie

av zonk

Gödsvinet syd återvänder till skumma och dunkla lokaler för att provsmaka ytterligare ett alster från bryggarna på Almond 22: Blanche de Valerie. Det låter ju ganska vekt, och det är faktiskt fullständigt rättvisande. Denna lättsamt kolsyrade blekgula dryck ser vid första anblick ganska vattnig ut, och det är ett intryck som, efter en kort förnimmelse av humlebeska efter första klunken, står i sig. Doften är förvisso glatt humlig, kanske med ett stänk av citron, men när ölen försvunnit ner i strupen sitter man där utan mycket annat på tungan än en vag vattnig smak. En klen, ospecifikt brödig maltighet försöker dröja sig kvar, men försvinner utan minsta spår. Så där sitter man med en öl i glaset som för världens ser ut som en vanlig jävla stor stark, och ja, känner sig besviken.

En och en halv pils-IPA av fem.

Nosa

av zonk

Nosa är en mycket trevlig italiensk bekantskap, fast kanske är det snarare en belgare som har varit en sväng i staterna och blivit såld på humligt frisk och fruktig öl. Det kan låta som en vild kombination, men faktum är att denna dimmiga dryck försvinner ur glasen med häpnadsväckande hast. Piggt humlig i både doft och smak, med en lite belgisk strong ale-maltighet i släptåg, och en lång, besk, god eftersmak, är det en finfin öl att dricka på en solig balkong en vårdag, eller närhelst man vill ha något kallt och törstsläckande, men smakrikt.

Fyra kalla glas av fem.

Ch’ti

av zonk

Ch’tis mest framträdande egenskap är utan tvivel doften: när man sticker näsan ner i glaset slås man av en kraftig lukt av våt hund. Detta hade kanske kunnat vara lite charmigt om det sedan var en god öl, men så är nu inte fallet. Denna triple malt smakar maltigt söt karamell, sirap, och alkohol – dess 7.5% slår totalt igenom, antagligen inte hjälpt av den i stort sett totala bristen på humle. En vag, besk, klistrig eftersmak dröjer sig kvar, som en efterhängsen gäst som inte begripit att det är stängningsdags.

En och en halv våt hund av fem möjliga. Nåja, för att uppskatta god öl, måste man dricka dålig. Nästa öl kommer smaka jättebra.

Pink Ipa

av zonk

Almond 22 är tillbaka, med en IPA. Namnet kommer av att den innehåller rosa chili. Det är dock inte tal om några tydliga chili-toner – Gödsvinet syds utsände märkte faktiskt knappt av den alls, medan andra i sällskapet, kanske under suggestionens makt, tyckte sig känna ett litet chili-kittlande på tungan. Men inget ont on Pink  – det är en schysst, lätt IPA av amerikanskt snitt. Den doftar härligt beskt och humligt, där den ligger mörkgul och dimmig i glaset, lätt skummande. Humlebeskan är den första och sista smaken man känner, och den är sträv och fin, lagom fruktig utan att sväva ut i tropiska excesser, och lägger sig med behag på tungroten. Annars har ölen en trevlig ale-ig lättrostad maltighet, och en lagom nivå av kolsyrning. Den är hyfsat stark med sina 6.2%, men bland humlen är det inte något man tänker så mycket på.

Tre och en halv humlestör av fem möjliga.