Fravort

Tidigare har ju avhandlats ett öl som jag i misshugg kallat ”Flavort”, men som vid närmare inspektion faktiskt även det heter Fravort. Nu är det dags för ett till: optimismen har, som vanligt, fått övertaget över erfarenheten, och min hand plockade utan närmare fundering ner den oprövade Flavort jag såg i butikshyllan. Den här gången är det inte en tunn lager, den här gången blir det dubbel-IPA, hojtade någon del av hjärtat som ständigt fyller på med nya förhoppningar. Som så ofta kom ju dessa på skam, och intrycket man får av ölet där i glaset på bilden är väl ganska rättvisande: enkel, rättfram, simpel lager. Ingen beska som sticker ut, en sparsmakad maltighet, och en hyfsad kolsyrning.

Därmed inte sagt att det är någon särskilt dålig lager. Men lite bättre än sort guld är trots allt ingen medalj.

Två läskeblask-aktiga törstsläckare av fem.

Momus

Ibland är öletiketter träffande, ibland intetsägande, men frågan är om det vanligaste inte är att de är direkt missvisande. Ta till exempel Momus från det italienska bryggeriet Birrificio Brùton, vars flaska pryds av en stor, vild, muskulös tjur i siluett. Man hade ju kunnat få för sig att det skulle vara en massiv, tung, kraftig öl, med övermåttan styrka och smak. De vaga vibbarna av muskeldyrkande manlighetskult hade kunnat tolkas vidare, men låt oss inte dröja vid detta, utan istället gå vidare till vad som kanske är mer relevant: flaskans innehåll. Här faller alla intryck av styrka och kraft omedelbart: ölen är förvisso alkoholstark (7.5%), men färgen känns lite urvattnat halvmörk, kolsyran är lite sådär halvjunket fisig, och smaken utmärker sig mest med sin frånvaro av karaktär och djup. Det är en lätt maltig ton som övergår i en lite sötaktig, vagt besk eftersmak, allt medan någon enslig kolsyrebubbla lurar på tungroten. Inte dåligt, precis.. bara lite menlöst. Enligt uppgift ska det röra sig om en mörk ale av belgisk typ, men dessa brukar, sin lenhet till trots, bita ifrån med en udd av alkohol, en härlig maltighet, och kanske en humleudd. Inga dubbel-IPA-fasoner på något vis – men betydligt kraftigare än tunnisen Momus.

Två ensamma kolsyrebubblor av fem.

Karnera

Karnera från Cittavecchia-bryggeriet i Trieste är ännu en mörk italiensk bekantskap, kanske inte en av dessa spännande mörka främlingar som brukar figurera i spåtanters löften om framtiden till unga damer, men dock en charmig om än rätt vardaglig typ. Intet ont med detta: det behövs rejäla vardagliga öl, liksom det behövs mer utmanande öl, och för mig är det i varje fall de vardagliga som jag ofta brukar återkomma till, även om det kanske inte ter sig lika äventyrligt.

Ölen korkar upp med ett distinkt och njutbart pysande, och är nattsvart, med bara en tunn mörkt brun skumkrona, likt espressons crema. En vagt rökig, maltig doft förnims vid en närmare utforskning, och smaken är torr, metallisk, maltig, med en härlig beska, som ger en lång god eftersmak på tungan. Sin mörkhet till trots är det en härligt porlande frisk öl, och den tunga, rostade maltigheten är väl balanserad av glada humletoner, men sötman är mycket liten. Ett maltigt möte mellan IPA och stout, skulle man kunna säga, men utan den brutala alkoholsmak som kännetecknat en del andra ölar i liknande stil jag druckit.

Verdi Imperial Stout

Den italienska ölupplevelsen må i stora drag kunna sammanfattas som Becks på flaska eller mer urvattnade lokala alternativ, men Verdi Imperial Stout från Birrificio del Ducato hör till undantagen. Man får kanske söka sig bort från piazzornas sorlande uteserveringar med spritz-drickande högklackade socialiter, men hittar man ett vattenhål som serverar en Verdi, så lär man återvända. Det har i varje fall jag gjort, och dessutom passat på att dra nytta av italienarnas lättsamma inställning till att ta med sig oöppnade flaskor från en bar – dessvärre är lokala butiker inte speciellt välutrustade på ölsidan,  såvida man inte när en faiblesse för dessa tidigare nämnda mer törstsläckande än kraftigt smakande ölsorter.

Nåväl. När man så efter vissa strapatser häller upp sin Verdi (eller ser på när bartendern hjälper en med detta storvärv), och skådar dess svärta och skum, som närmast för tankarna till en espresso med sin crema, då drar man en djup suck av belåtenhet. Doften är inte kraftig men distinkt, och för tankarna till bränt socker eller möjligen brända kretskort, och den första klunken följs raskt av en andra, större: smaken är av hederligaste stout-slag: en stor ton av kakao, kraftig men välavrundad beska, en aning om laktoner à la syrade mjölkprodukter, och bara den vagaste sötma för att balansera denna mångfald av smaker. På slutet bränner det till lite, det här är en chili-stout, och det blir en utmärkt avrundning på denna kraftiga dryck – choklad och chili är ju heller inget nytt påfund. Sammantaget är det kanske inte konstigt att denna drycks högst respektabla alkoholhalt (vår vän klockar in på 8.2%) inte gör mycket väsen av sig.

Gödsvinets sydligare avdelningar uttrycker en förhoppning om att återkomma med vidare rapporter om läget på dryckesfronten på dessa breddgrader. Låt vara att det varit lite tunt med sådana på senare tid – vi skyller (rättmätigt eller orättmätigt) på en kringflackande livsstil med övermåttan tid spenderad i sällskap med små provrör i sterila miljöer.

Doktorns pastasås

Efter att ha blivit lovad fullständig anonymitet, har en viss Dr. J.J. i min bekantskapskrets givit mig lov att här publicera receptet till hans om inte berömda så åtminstone i nämnda bekantskapskrets omtalade pastasås. Omtalad som i ”fan inte konstigt att han blir sjuk när han aldrig äter nåt annat”. Själv försvarade sig doktorn med att det bara var tre, högst fyra år som den var en ofta återkommande del i hans diet. Nåväl. Om man inte äter den oftare än en gång i veckan kan man säkerligen undvika de flesta svårare åkommor.

Receptet är ett litet underverk av avskalad kokkonst, och har endast det allra nödvändigaste:
1 pkt bacon
1 burk krossade tomater
1 gul lök

Hacka och fräs lök och bacon. Häll på krossade tomater. Låt puttra medans pastan kokar. Smaka ev av med salt och peppar.

Som synes mycket enkelt. Men förrädiskt gott!

Inverterad Coq au vin

Bland gamla papper hittade jag ett litet experiment som jag utan blygsel skickar ut i internet-etern igen. Rester och kreativitet ledde till något som skulle kunna beskrivas som en inverterad coq au vin, eller kanske som en rödvins-biffstroganoff. Jag hade helt enkelt en panna rödtjut som öppnats på en efterfest en knapp vecka tidigare men inte druckits upp, och ville göra nåt av den.

Ingredienserna blev alltså
3/4 fl rödvin som stått i kylen en vecka och blivit lite syrligare
5 dl lätt-creme fraiche
1.3 kg stroganoff-bitar av biff
3 medelstora gula lökar

Först lät jag det mesta vinet börja koka ihop i en gryta, sen hackade jag löken grovt (halvera och sen skiva) och fräste upp och slängde ner i vinet och lät det koka ordentligt ett slag för att få lite mindre vätska och få det att gifta ihop sig lite. Sen kylde jag det hela med ca 1dl kallt vatten innan jag la ner creme fraiche, så att det inte skulle skära sig. Lättare creme fraiche innebär större risk att det skär sig, dessvärre. Efter en snabbkryddning med salt och peppar lät jag det koka en kvart eller så. Köttet fräste jag fort så det fick yta och saltade och pepprade det samtidigt, la i det i såsen och lät det koka ihop 5 min (man får anpassa koktiden efter köttet, helt enkelt). Allt gott från pannan fick jag upp genom att fräsa sista slatten vin där och hälla i. Det är inte alls fel om vinet är lite surt, det är tvärtom behövligt. Ev får man tillsätta lite rödvinsvinäger om det inte blir tillräckligt med spets på det. Man har väl annars ofta rosépeppar i rödvinssås, kanske ett litet stänk sådan, men inte mycket, det tar lätt över.

Resultatet blev trevligt, avnjöts med linguini i gott sällskap.

Bowl of red

Det är smidigt att ha ett par hyfsat flexibla rätter man kan återkomma till i matlagningen, där man kan ändra och improvisera rätt friskt utan att det blir dåligt. Bowl of red, som jag ursprungligen hittade på öl/kött-fokuserade www.briansbelly.com, faller utan tvivel i denna kategori. En enkel men god chili, som funkar att göra på ett flertal sorters kött, eller rentav helvegetarisk. Det är alltså ett ganska pretentionslöst och chosefritt recept, till skillnad från vissa andra chilis.

Nåväl, i korthet är ingredienserna som följer

Gul lök
Kött (t.ex. grytbitar av nöt, svin, eller lamm, eller köttfärs, eller kyckling. Vill man ha en vegetarisk variant får man alltså göra en rockad här, men den lämnar jag till läsarens fantasi. Som icke-vegetarian är min uppfinningsförmåga i denna aspekt något begränsad.)
Hyfsat kraftig öl (tänk engelsk ale, inte riktigt IPA dock, det kan ta över något..)
Tomatpuré
Oregano
Spiskummin
Kakao
Vitlök
Chili (helst ett flertal sorter, så det blir lite bredd, och inte bara styrka)

Tillagningen är heller inte komplicerad. Hacka & fräs upp löken, den kan få bli lite brun, och släng i en gryta. Dela köttet i bitar & fräs upp det tills det blir brunt och fint, varpå även detta kan få åka i grytan. Häll på en flaska öl, ev. två, på ett ungefär så att det täcker köttet och sen lite till. Tillsätt kryddor samt tomatpuré, säg en matsked vardera för en normal gryta – möjligen lite mindre chili. Pressa i 2-3 klyftor vitlök. Beroende på köttsort låter man sedan chilin puttra långsamt under lock, säg 2-3 timmar för nöt, rätt mycket kortare för t.ex. kyckling.

Under resans gång smakar man av och tillsätter efter behov alla dessa småsaker man kan ha i en gryta, kanske t.ex. salt, peppar, worcestershiresås, köttfond, rödvinsvinäger, kanske rentav en slatt ketchup eller lite socker, för att balansera med lite sötma. Eller lite mer av de kryddor som egentligen skulle ingå. Snåla inte på kakaon, oreganon eller spiskumminet! Chilin tar däremot tid på sig att utveckla sin fulla hetta. Så om det smakar lite småstarkt i början, blir oftast rätt bra fart i det till slut. Alldeles på slutet kan den som vill ha en lite tjockare gryta reda med maizena e.d.

Flavort

Egentligen inte mycket piggare än den svenska öl vars symbol är påfallande lik..

Kanske är det för att jag just druckit en ganska vattnig italiensk öl, men Flavort känns som en, om förvisso italienskt tunn och spenslig, ändå ganska trevligt besk och brödig bekantskap. Å andra sidan skulle eventuellt i detta läge en vanlig Mariestads framstå som riktigt hygglig. Nåväl, det är i varje fall inget fullständigt bottenskrap som den i trakterna allestädes närvarande Forst. Just Forst känner jag inte riktigt förtjänar en egen rescension, så låt mig i förbigående säga att utöver citronsodan Corona och den lätt klorskimrande Red stripe, så finns det inte så många öl som jag inte hellre dricker än en Forst.

Två och en halv citronskiva av fem.

Fleimbier

Ungefär lika blek i smak som etikett..

Italien är kanske inte känt för spännande öl, och hittills kan jag inte säga att jag har någon större anledning att ifrågasätta denna fördom. Ölutbudet i de flesta affärer sträcker sig möjligen till ett dussin sorter, och av någon anledning är det sällan mer än en av dessa som inte är av den lättdruckna lagertypen. Denna ”birra artigianale” (hantverksöl, på ren skånska) från det för mig hittills okända italienska bryggeriet Birrificio di Daiano är förvisso inte dålig, men heller knappast någon spännande eller intensiv bekantskap. Visst smakar det lite humle och malt, men den mest påfallande ingrediensen är helt klart vatten. Om det är 38 grader i skuggan kan man kanske frestas till en sådan här lätt citronig, lättdrucken öl, men man ångrar sig alltid. Är man så långt ner i vätskebalansen att man behöver vatten, kan man be hovmästarn om ett glas av den varan, och sen ge sig på en riktig öl.

Två danska citronvand av fem möjliga.

Etiopisk bärs

Ölen i Etiopien är på det hela taget en god överraskning – inte lika bäst-i-branchen som kaffet, men på det hela taget riktigt bra. Passade på att pröva 6 av de 7 inhemska ölsorterna när jag var där, å får passa på att ge en kortrescension.

Dashen
Klart den bästa ölen, en kraftigt skummande lager med en härlig beska och rejält efterbeska. Ordentligt ölig smak, absolut inget lättdrucket trams. Bryggs i Gonder, namngiven efter Etiopiens högsta berg Dashen, som är Afrikas näst högsta.

Castel
En öl med fransk förebild, frisk med lätt beska. Aningen mer åt det lättdruckna hållet, men fortfarande en öl med äran i behåll. Bryggs av St. George Brewery i Addis Ababa.

St George
Den mest lättdruckna av ölen jag testade, stack inte ut i någon riktning. Trots detta varken vattnig eller övermåttan tråkig, vilket jag ofta tycker lättdruckna öl är. Inte helt oväntat bryggs det av St George Brewery.

Bati
En rätt medelmåttig men ändå schysst lager, med en hyfsad efterbeska, från St. George Brewery.

Meta beer
En aning mörkare och lite kraftigare öl, med en rik, närmast fruktig smak. Lätt beska. Bryggs av Harar brewery, som underhållande nog är placerat i den muslimska staden Harar, enligt uppgift världens fjärde heligaste muslimska stad.

Hakim Stout
En habil stout efter engelsk modell. Av den knäckiga, lite söta modellen, snarare än torra saker åt guinness-hållet. Även detta en produkt från Harar brewery.

Har inte uppgifter om alkoholstyrka, men samtliga öl landade mellan 4.2 och 5 volymprocent, dvs högst rimliga styrkor – aldrig tal om någon spritsmak. Inhemsk bärs nummer sju, Bedele, fick jag inte tillfälle att testa. På den alkoholfria fronten har vi Harar sofi, en root beer-liknande skapelse som påminner en del om hakim stout, men även om svagdricka och utspädd cola. Kort sagt, ingen större upplevelse – men sen är jag förvisso inget större fan av root beer.