Tidigare har ju avhandlats ett öl som jag i misshugg kallat ”Flavort”, men som vid närmare inspektion faktiskt även det heter Fravort. Nu är det dags för ett till: optimismen har, som vanligt, fått övertaget över erfarenheten, och min hand plockade utan närmare fundering ner den oprövade Flavort jag såg i butikshyllan. Den här gången är det inte en tunn lager, den här gången blir det dubbel-IPA, hojtade någon del av hjärtat som ständigt fyller på med nya förhoppningar. Som så ofta kom ju dessa på skam, och intrycket man får av ölet där i glaset på bilden är väl ganska rättvisande: enkel, rättfram, simpel lager. Ingen beska som sticker ut, en sparsmakad maltighet, och en hyfsad kolsyrning.

Därmed inte sagt att det är någon särskilt dålig lager. Men lite bättre än sort guld är trots allt ingen medalj.

Två läskeblask-aktiga törstsläckare av fem.

Ibland är öletiketter träffande, ibland intetsägande, men frågan är om det vanligaste inte är att de är direkt missvisande. Ta till exempel Momus från det italienska bryggeriet Birrificio Brùton, vars flaska pryds av en stor, vild, muskulös tjur i siluett. Man hade ju kunnat få för sig att det skulle vara en massiv, tung, kraftig öl, med övermåttan styrka och smak. De vaga vibbarna av muskeldyrkande manlighetskult hade kunnat tolkas vidare, men låt oss inte dröja vid detta, utan istället gå vidare till vad som kanske är mer relevant: flaskans innehåll. Här faller alla intryck av styrka och kraft omedelbart: ölen är förvisso alkoholstark (7.5%), men färgen känns lite urvattnat halvmörk, kolsyran är lite sådär halvjunket fisig, och smaken utmärker sig mest med sin frånvaro av karaktär och djup. Det är en lätt maltig ton som övergår i en lite sötaktig, vagt besk eftersmak, allt medan någon enslig kolsyrebubbla lurar på tungroten. Inte dåligt, precis.. bara lite menlöst. Enligt uppgift ska det röra sig om en mörk ale av belgisk typ, men dessa brukar, sin lenhet till trots, bita ifrån med en udd av alkohol, en härlig maltighet, och kanske en humleudd. Inga dubbel-IPA-fasoner på något vis – men betydligt kraftigare än tunnisen Momus.

Två ensamma kolsyrebubblor av fem.

Karnera från Cittavecchia-bryggeriet i Trieste är ännu en mörk italiensk bekantskap, kanske inte en av dessa spännande mörka främlingar som brukar figurera i spåtanters löften om framtiden till unga damer, men dock en charmig om än rätt vardaglig typ. Intet ont med detta: det behövs rejäla vardagliga öl, liksom det behövs mer utmanande öl, och för mig är det i varje fall de vardagliga som jag ofta brukar återkomma till, även om det kanske inte ter sig lika äventyrligt.

Ölen korkar upp med ett distinkt och njutbart pysande, och är nattsvart, med bara en tunn mörkt brun skumkrona, likt espressons crema. En vagt rökig, maltig doft förnims vid en närmare utforskning, och smaken är torr, metallisk, maltig, med en härlig beska, som ger en lång god eftersmak på tungan. Sin mörkhet till trots är det en härligt porlande frisk öl, och den tunga, rostade maltigheten är väl balanserad av glada humletoner, men sötman är mycket liten. Ett maltigt möte mellan IPA och stout, skulle man kunna säga, men utan den brutala alkoholsmak som kännetecknat en del andra ölar i liknande stil jag druckit.

Den italienska ölupplevelsen må i stora drag kunna sammanfattas som Becks på flaska eller mer urvattnade lokala alternativ, men Verdi Imperial Stout från Birrificio del Ducato hör till undantagen. Man får kanske söka sig bort från piazzornas sorlande uteserveringar med spritz-drickande högklackade socialiter, men hittar man ett vattenhål som serverar en Verdi, så lär man återvända. Det har i varje fall jag gjort, och dessutom passat på att dra nytta av italienarnas lättsamma inställning till att ta med sig oöppnade flaskor från en bar – dessvärre är lokala butiker inte speciellt välutrustade på ölsidan,  såvida man inte när en faiblesse för dessa tidigare nämnda mer törstsläckande än kraftigt smakande ölsorter.

Nåväl. När man så efter vissa strapatser häller upp sin Verdi (eller ser på när bartendern hjälper en med detta storvärv), och skådar dess svärta och skum, som närmast för tankarna till en espresso med sin crema, då drar man en djup suck av belåtenhet. Doften är inte kraftig men distinkt, och för tankarna till bränt socker eller möjligen brända kretskort, och den första klunken följs raskt av en andra, större: smaken är av hederligaste stout-slag: en stor ton av kakao, kraftig men välavrundad beska, en aning om laktoner à la syrade mjölkprodukter, och bara den vagaste sötma för att balansera denna mångfald av smaker. På slutet bränner det till lite, det här är en chili-stout, och det blir en utmärkt avrundning på denna kraftiga dryck – choklad och chili är ju heller inget nytt påfund. Sammantaget är det kanske inte konstigt att denna drycks högst respektabla alkoholhalt (vår vän klockar in på 8.2%) inte gör mycket väsen av sig.

Gödsvinets sydligare avdelningar uttrycker en förhoppning om att återkomma med vidare rapporter om läget på dryckesfronten på dessa breddgrader. Låt vara att det varit lite tunt med sådana på senare tid – vi skyller (rättmätigt eller orättmätigt) på en kringflackande livsstil med övermåttan tid spenderad i sällskap med små provrör i sterila miljöer.

Kanske är det för att jag just druckit en ganska vattnig italiensk öl, men Flavort känns som en, om förvisso italienskt tunn och spenslig, ändå ganska trevligt besk och brödig bekantskap. Å andra sidan skulle eventuellt i detta läge en vanlig Mariestads framstå som riktigt hygglig. Nåväl, det är i varje fall inget fullständigt bottenskrap som den i trakterna allestädes närvarande Forst. Just Forst känner jag inte riktigt förtjänar en egen rescension, så låt mig i förbigående säga att utöver citronsodan Corona och den lätt klorskimrande Red stripe, så finns det inte så många öl som jag inte hellre dricker än en Forst.

Två och en halv citronskiva av fem.

Italien är kanske inte känt för spännande öl, och hittills kan jag inte säga att jag har någon större anledning att ifrågasätta denna fördom. Ölutbudet i de flesta affärer sträcker sig möjligen till ett dussin sorter, och av någon anledning är det sällan mer än en av dessa som inte är av den lättdruckna lagertypen. Denna ”birra artigianale” (hantverksöl, på ren skånska) från det för mig hittills okända italienska bryggeriet Birrificio di Daiano är förvisso inte dålig, men heller knappast någon spännande eller intensiv bekantskap. Visst smakar det lite humle och malt, men den mest påfallande ingrediensen är helt klart vatten. Om det är 38 grader i skuggan kan man kanske frestas till en sådan här lätt citronig, lättdrucken öl, men man ångrar sig alltid. Är man så långt ner i vätskebalansen att man behöver vatten, kan man be hovmästarn om ett glas av den varan, och sen ge sig på en riktig öl.

Två danska citronvand av fem möjliga.