Jag har nästan helt avstått från att kommentera den serie av olyckliga händelser som på ett mycket sorgligt sätt återförenat oss med vår andlige ledare Edward Blom. Det har helt enkelt varit för smärtsamt. En dramatisk eskalering av tragedin har dock gjort det oundvikligt för mig att ta bladet från munnen. 

Det började som du vet med att jag skrev en recension av Edward Bloms egna vittvin, en malörtsgrön vätska som i smaken påminner lite om substral. Recensionen föranledde genom sin totala uppriktighet en väldig massa uppståndelse sedan Blom först själv kom ner svingande i kommentarsfälten, uppbackad av ett band av lismande sykofanter som senare visade sig vara hans egna företagsdrönare. 

Den dom som Gödsvinet Vällingby svårmodigt tvingades lägga på Bloms vin bekräftades av oberoende testare som kom fram i samma kommentarsfält. Även Gödsvinets Malmö-sektion kunde bekräfta det korrekta i min bedöming även om det slagrädda skånska svinet nigande och med flackande blick gav ett något högre betyg än vad som är korrekt. 

Här kunde historien vara slut men som nästan alltid när man säger att här kunde historien vara slut så var den inte det. Tidigare idag tog jag hemmavant en promenad mellan hyllorna på Systembolaget i Vällingby. Medan jag valde mellan de två flaskorna acceptabel riesling som butiken har att erbjuda lät jag blicken vandra i en utsiktslös jakt på något nytt och spännande. 

Längst ner på hyllan mötte mig ett 30-tal leende Edward Blom i form av flaskor med hessisk terpentin. Trots att produkten är isolerad till beställningssortimentet så hade “någon” beställt ett fullständigt osannolikt antal flaskor till mitt alldeles egna systembolag, placerat bara ett 50-tal meter från mitt höghushem. 

Leendet som en gång värmt mig hade nu något hårt och kallt i sig. Det fanns en elakhet och en råhet som jag aldrig tidigare sett stråla från en flaska tysk konserveringsvätska. Jag insåg med ens att det som allmänheten kommit att kalla blomgate gått in i en ny fas. 

Eftersom jag inte har något intresse av att dra ut på denna sorgliga historia valde jag att bara gå där ifrån. Jag borde ha insett att detta inte var en kamp som man bara vandrar iväg ifrån. 

Borta vid ölavdelningen gick jag lätt skakad för att få mig några Spaten. Till min förvåning stod de inte att finna på sin vanliga plats. Jag hittade en representant ur den lokala personalkåren och frågade om mitt livsvatten och vart det tagit vägen. 

Mannen i det gröna förklädet stod mitt framför mig och såg mig rakt i ögonen men hans röst kom som från en annan dimension. Han sa: “Vi har inte Spaten i den här butiken”. 

Det svindlade för mina ögon och jag fick greppa med vänsterhanden runt en stapel av spendrupsflak för att inte falla baklänges. Spaten var borta. Ölen som fört mig genom en annars kärv förortstillvaro, ölen som varit värd för varje fest och varje vardag, ölen som jag lätt söndagsjuk köat för i den enda helgöppna butiken på Hauptbahnhof i München. Spaten var borta.

Det är förstås omöjligt att inte se sambandet mellan Bloms ockupation av rieslingsektionen och Spatens grymma eliminering från ölhyllorna. Omöjligt och naivt att försöka. Blom har slagit tillbaka och han har slagit där det gör som mest ont. 

Nu sitter jag här och sörplar sorgset på en Paulaner oktoberfestöl och undrar var det här ska sluta. Förutsåg jag att det skulle gå så här långt när jag sa det som behövdes sägas? Nej, det erkänner jag att jag inte gjorde. Skulle jag göra det igen? För att svara på den frågan måste vi påminna oss om att det här är större än mig och dig. Det här handlar om sanningen och den är det enda vi har att förlita oss på här på Gödsvinet. Ja, jag skulle ha gjort det igen.