Bakgalenskapen

Först har man bara lite mjöl hemma för att man skulle ha det till pajskal eller fläskpannkaka. Sen får man på nåt sätt med sig ett paket jäst i varukorgen. Ett par limpor hade man väl kunnat baka? Snart kånkar man hem rågsikt, hittar anis och fänkål längst in bland kryddorna. Börjar undra hur man får till en bra skorpa, är det gräddningen, eller kanske lite sirap? Sen sitter man där vid en 10 år gammal brödblogg och läser om olika sorters surdeg och inser att det slutligen har hänt, man har drabbats av bakgalenskapen, det oförnuftiga och irrationella suget efter än knaprigare skorpor, än syrligare degar, än grannare limpor. När man egentligen borde göra som i det rationella och moderna Sverige, och lämna detta åt en fackman, vill man själv börja kleta, knåda, välja mjölsorter, vaka över surdegar, och lägga ohemult med tid åt något man kan köpa på ett bättre bageri för en spottstyver. Men det är en stark drift hos den nutida människan, kanske rentav en vi alltid haft, att göra det svårt för sig själv helt i onödan, för att därmed bevisa något om inte för en själv så kanske för omgivningen. Se bara på alla de som helt i onödan simmar över Göta eller den engelska kanalen, springer genom skogar när det finns skoter, plågar sig fram över asfalten i specialdesignade löpar-leggings när det finns buss, tåg och bil. Har man det inte svårt från början, får man fantamej se till att göra det svårt för sig på egen hand. Själv är bäste dräng, försten att göra något väldigt enkelt väldigt komplicerat vinner, kanske speciellt om det gör sig på bild och bevis därpå således kan uppvisas för omvärlden. Jag har en sån telefon själv, en full med bilder på min egen matlagning, låt vara att det i ett flertal år mest hade blivit bilder på ris och kokt fisk, instinkten är densamma. Det som syns, finns, och vi vill alla synas och därmed finnas lite extra.

Helt oavsett allt det där har jag stort behag av att baka och äta mitt eget bröd, i varje fall såhär tre-fyra limpor in. Möjligen blir det kanske lite enahanda i längden, utöver det oekonomiska i att investera i bakstenar, matberedare med degkrok, specialmjöl, tolvliterstråg för synnerligen expansiva degar, ekologiska brödkryddor, med mycket mera. Jag har redan inspekterat bloggar som har billigare lösningar istället för bakstenar: singel i en långpanna, med en vanlig plåt på, ska fungera lika bra, eller rentav en betongplatta snabbt tillskuren på Bauhaus. Men egentligen är det logiska steget att gå tillbaka, till det rationella, bort från hembakt surdeg och hemma-espresso. Snart kommer vi sitta där och doppa vår välsmörade skogaholmslimpa i kok-kaffet. Tro mig, nya sätt att göra livet omständligt kommer ta dess plats, vi kommer hitta tillbaka till våra rötter, och istället börja fundera hur man kan rationalisera tillvaron med betong, plast och stordrift, istället för dessa sidospår med hembakt bröd och liknande självpåtaget trassel.

3 reaktioner på ”Bakgalenskapen

  1. Brödbak är fullt acceptabelt, trots att du ligger ordentligt ur fas. Det blir faktiskt meget godare än det skräp som säljs av fackmannen. Däremot slår du huvudet på spiken med hemmaespresson. Så j-a mycket jobb och kladd för att få en fingerborg garvsurt piss. Sedan lika mycket jobb och kladd med göra rent maskinen.

  2. Just ja! Barkbröd verkar ju ge en extra dimension till det där med självpåtaget självplågeri. Och Ola, om väl smörad sirapslimpa dög till de ädla själar som gav oss ABC-städerna, ska väl inte vi sitta här och doppa surdegslevain i kok-kaffet? För övrigt avsåg jag alltså med “fackman” inte “ICA” utan en riktig bagare, på ett riktigt bageri, alltså stick i stäv med den moderna devisen om stordrift. Ett sådantdär drygt, hippt bageri, alltså, helst med stenugn, surdegsbibliotek, barkbrödsbrevlåda, med mera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.